körlektion 9, medicinhämtning, samtal om jobb och idag

Körlektion 9 var igår och det gick bättre än väntat. Denna gång fick jag åka ut till skogs och på en kringelkroksväg där jag skulle hålla hastigheten samt träna på växling upp och ner och känna av vilken växel som var den rätta för en viss hastighet. Störst energi gick åt att se till att hålla bilen på vägen vid möte. Jag är definitivt inte hundra än var jag har bilens hjul på höger sida. Spänd som en fjäder redo att flyga iväg var jag också. Men, det tar sig för varje minut som vi är iväg. Rödlysen på vägen hem igen. Känns som jag är på god väg till den där eftertraktade körkortet. Men men, jag ska väl inte ropa hej innan jag är över bäcken eller vad det nu var.

Idag var det dags att hämta ut mediciner igen. Fylla på apoteket här hemma vilket resulterade i att jag istället fick ringa och förnya recept när jag kom hem igen. Hälften av recepten jag trodde jag hade inne fanns inte där. Men, det ska fixas så jag har det så att de finns inne när jag hämtar dom imorgon. Det är väl synd att vänta till sista sekunden innan jag ska inhandla nytt. Kan ju bero på att jag fick inte pengar förrän idag. Suck.

Innan jag gick ut fick jag ett samtal från en eventuell framtida arbetsgivare. En sån där prova på inför eventuell anställning ni vet. Mitt CV imponerar tydligen, men det visste jag sedan tidigare att den gör för rätt person. Den gör det, faktiskt. Så håll tummarna för mig nästa vecka. Samtidigt som jag inte kan låta bli att undra hur det ska gå med med allt annat i mitt liv, inklusive tröttheten som jag nu drabbats av.

Idag, resten av dagen, kommer jag att ta markservicen här hemma. Det blir att dra fram snabeldraken och låta den gå en raid i varje rum. Vattna mina gröna så de fortsätter att leva en vecka till. Efter det blir det att ta en välbehövlig dusch innan jag ska ställa mig och laga middag. Det är liksom väldigt varmt ute igen. Jag som tyckte det var så skönt att slippa skiten. Men men… antar att jag ska börja om det ska bli någonting gjort.

det blev sovmorgon

Nu har det hänt då. Tröttheten efter en natts sömn tog över och fick mig att sova ett par timmar till. Ingen klocka att ta hänsyn till, men det är ju så att jag vaknar ju av Pojkens väckning och huserande i hemmet. Ändå somnade jag om och sov igenom hamrande och oväsen utanför i ett par timmar till. 9 behagade jag mig att vakna till liv efter att en av katterna kom och skrek på mig.

Detta bådar inte gott. Hela veckan har jag varit redo att kasta in handduken och kapitulera för tröttheten. Jag har haft svårt att kliva upp hela veckan, tagit stödvila efter behov (det betyder i praktiken 1-2 timmar) och ändå sovit som jag ska till natten.

Är det helt enkelt så att jag tagit ut mig under sommaren? Borde ju liksom inte vara det tycker jag. En sommar där jag verkligen gjort saker utifrån vad jag orkat och kunnat hantera. Ska allt det där leda till total mörker? Där alla bra saker i mitt liv leder till detta? All ork tog slut bara sådär? Varför undrar jag över saker som egentligen talar sitt tydliga språk. Tröttheten kan jag ju inte ignorera eller bortförklara. Så enkelt är det ju egentligen. Så enkelt är det ju faktiskt.

F-n också. Jag gör ju allt det jag gör idag för att jag ska fungera och må bra i vardagen. Jag har mitt schema som jag följer nästan slaviskt. Jag tar mina mediciner. Jag har mina sovtider. Jag rör på mig som man ska utan att ta ut mig. Ändå kom den där berömda väggen eller dippet som brev på posten. Åhhh, vad gör jag för fel liksom?

egentligen ingenting

Jag vet inte hur jag mår. Har ju den där förkylningen i kroppen som spökar så det där med sova känns som det viktigaste i mitt liv just nu. Stödvila och ändå sova som jag brukar. Med undantag i morse när jag flyttade fram klockan en timme. Tydligen behövde jag sova lite till. Det var länge sedan som jag kände att jag behövde flytta fram klockan en stund. Det var väldigt länge sedan som jag ens snoozade. Jag kan bara hoppas på att detta går över snart och allt går till det normala.

Känns inte helt okej att ligga hemma och vara frusen dygnets alla timmar. Nog för att det är kallt i lägenheten då de inte satt på värmen än, men inte såhär. Kallsvettig och kläderna skaver. Om det bara hade brutit ut ordentligt eller gett med sig. Det här mellanläget är bara tröttsamt. Kan inte göra någonting och det man gör tar all den lilla energi som man har övers. idag kommer jag att behöva varje uns av ork jag har i kroppen för ett orka med det som är inplanerat.

Jag vill ha ork till att göra saker. Sådär att jag vill kunna göra saker här hemma. Nu orkar jag inte det. Det är så illa att läsandet ligger och väntar på att tas itu med, men böckerna får samla damm just nu. Hjärnan är utanför min kontroll just nu. Mosigt och trögt och definitivt ingenting att lita på just nu. Ingenting lär fastna om jag ens försökte mig på konststycket att läsa en sida eller två. Det skulle bara vara slöseri med tid att ens försöka mig på läsa och komma ihåg det jag läst.

Sen trodde jag faktiskt inte att jag skulle säga det här men här kommer det. Trodde faktiskt inte att jag skulle tycka att det var tråkigt att inte kunna gå och träna som planerat. Det är så ändå. Konstigt hur det kan bli ibland. Utveckling och allt det där. Framsteg och allt det där som hör till.

Förmiddag liggandes i soffan framför morgonTV. Samlar kraft för att orka ta mig ner på stan och ha körlektion. Är ju inte för sjuk för att stanna hemma. Tillräckligt sjuk kanske, men inte sådär att jag ska ringa och säga att jag är sjuk och förlora värdefull körtid och pengar. Har liksom gjort det redan en gång. Det räcker. Då gör det inte så mycket om jag inte är helt hundra just nu.

nikotinfri i 2 månader

Idag är det 2 månader sedan som jag började mitt nikotinfria liv. 2 månader av aktivt beslut att vara utan cigaretter ännu en dag. Idag inget undantag. Två månader, inte trodde jag att detta skulle gå relativt smärtfritt. Det går faktiskt att sluta röka utan hjälpmedel. Det har inte alltid varit lätt, men skam den som ger sig. Envis som få som jag är.

Ännu en milstolpe nådd i min värld. Jag kan sluta räkna veckor. Nu är det månader.

förkylning i kroppen II

Idag känns det på riktigt att jag inte är direkt kry. Gårdagen visade det också genom att jag tog bussen hem utan att ens reflektera över det. Orkade inte gå helt enkelt.

Avbokning av dagens terapisession gjord och det känns faktiskt helt okej att erkänna sig besegrad av baskiluskerna för den här gången. Jag trodde faktiskt inte att jag skulle tycka att det var okej att hoppa över terapin på grund av krasslighet. Men det är det faktiskt. Jag kan bara se det som att allt det där jag arbetat med under senaste halvåret har gett resultat. Att jag ska tänka på mig själv i första hand. Bara en sån sak. Det har jag gjort idag.

Resten av dagen blir det att sitta inomhus, hemma och kurera sig så att jag kan ta körlektionen imorgon. Ja, jag vet att det blir lite mycket just nu, men körlektionerna är viktiga för mig. Jag gör ju det för min skull och jag har ju redan missat en lektion på grund av febern. Så länge jag inte har feber så är det lugnt, till en viss gräns vill säga.

Morgonen har varit som det var igår. Gäspningar som resulterar i tårar. Sådär så att det kändes i bakhuvudet igår av spänningarna av alla gäspningar. Tröttheten finns där också mest hela tiden. Det är väl bra att jag stannar hemma idag. Lägger allt annat än ligga under filt på väntalistan.

förkylning i kroppen

Sedan febern förra veckan har jag haft känningar av förkylningen i kroppen. En sådan där som bidar sin tid helt enkelt. Känner av den så pass att den gör mig hängig och trött, men den bryter inte ut ordentligt. Därför kan jag inte heller gå runt och vara sjuk. Det vill säga tillåta mig att vara sjuk, som jag tydligen är ändå. Det är nog därför jag varit så trött den sista tiden.

Kroppen är inte helt med på allt det där jag gör om dagarna. Har lätt för att svettas, vilket inte är något konstigt i sig. Gör ju det annars med, men det här är en annan form av svettningar. Promenaderna känns mer nu än vad de gjort tidigare. Eller snarare sådär de kändes i början av mina promenader. Tungt och svettigt och trögt att ta sig framåt.

En del av mig vill bara ligga under täcken och tycka synd om mig själv, medan den andra delen tar itu med det där som behöver göras för att ha en fungerande vardag. Samtidigt som det där med att ligga ner och njuta av tystnaden och ingentinghet helt enkelt är uteslutet i och med allt oljud och kaos på gården.

Idag blir det att ta sig ner till åtgärden igen. Ingenting som jag har lust med, men jag har inte råd att vara hemma heller. Alltför mycket pengar skulle försvinna om jag var det. Sen är det ju så att jag har inge mer den här veckan sen. Åtgärdsmässigt alltså. Mycket annat återstår så jag kommer ju inte undan promenaderna direkt. Körskolan till exempel. Så länge jag inte har feber kommer jag att gå på mina körlektioner. Eller ja, det finns ju grader av förkylning också. Men, fortsätter det som det gjort blir det som det är tänkt resten av veckan också.

Bara jag slapp gäspningarna. Ni vet sånadär som känns i hela kroppen och får ögonen att tåras. Mina sovtimmar i natt  hjälper inte så mycket just nu. Känns som om jag skulle kunna sova en stund till.

körlektion 8

Idag var det dags för lektion 8. Första jag fick göra var att backa och köra oss till området för att jag ska köra, köra och köra lite till. Först över huvudledet och sedan backe upp och backe ner. Det var att växla upp, växla ner och fånga upp vid korsningar. Följa trafiken och så en del motorstopp hann jag ju också med. Hör liksom till för tillfället.  Störande om inte annat.

Ut på huvudleden växla upp till fyran och forstätta och så ta femmans växel också. Växla ner, följa trafiken, blinka, sakta ner och svänga av till området igen. Efter denna tur ut på vägen blev det att ta backa runt gathörn. Backa rakt och titta bakåt. Sen blev det köra runt igen, växla upp och ner och det ena med det andra. Sen ut på huvudleden igen. Dags att ta sig hemåt, det vill säga bilskolan igen. Idag blev det att ta rödlysen och ta den vägen tillbaka.

Tydligen är jag redo för att ta itu med trafik. Det var som f-n.

trötthet

Av någon anledning har jag varit väldigt trött den här helgen. Sådär att orken tog slut helt enkelt. Vad det beror på vet jag faktiskt inte. Kanske är det bara det att allt det där jag gjort sista tiden tar ut sin rätt. Kanske är det så att det är kroppens sätt att säga att jag ska ta det lugnt. Jag vet inte.

Kollade bipacksedeln till litium och särskilt då förgiftningssymtom om det skulle vara förgiftning. Ingen av dom som rabblas upp där stämmer in på mig. Så det behöver jag inte oroa mig för just nu i alla fall. I och med att jag nu tar litium så är det faktiskt det första jag tänkte på, men nu är det inte litiumet som spökar och ställer till det. Skönt det.

Jag har haft denna formen av trötthet förr. Sådär att jag känner igen det från perioderna innan djup depression. När jag är på väg in i nattsvart mörker utan hopp om att ta sig upp igen. Sist jag hade såhär var förra hösten, efter en lång period med stress och saker att göra. Visserligen i var det mer sådant då, men kanske har jag blivit känsligare för sådant med åren?

Enda gången jag inte varit trött i helgen är efter träningen i lördags, och ja för att vara ärlig så efter stödvila båda dagarna. Helt slut av att gå runt på köpcenter igår och socialisering i lördags. Sådär att det faktiskt gör mig lite ledsen över att inse att det där med att umgås med folk (oavsett i vilken form) suger musten ur mig. Första tecknet på att det är illa ställt i balansen i min diagnos. Bara att notera och ta upp med läkaren. Det och det faktum att jag sovit mer än jag brukar denna helg. Lagt mig tidigare än vanligt och sovit längre än vanligt. Kan det vara så att jag sovit för mycket?

Borde nog ta och ringa upp till psyk och prata med dom om det här. Bär emot. Ni vet det där att ”jag klarar mig själv och det går över snart” mentaliteten som jag har. Duktig flicka syndromet ni vet. Jag vet att det är dags att ta itu med denna sida av mig. Idag verkar vara en bra dag för det.

6 månader på litium

Det har nu gått sex månader sen jag klev på litiumtåget. Vad har hänt under den här tiden? Vad är det som inte har hänt kan man ju fråga sig.

Det började med tester, blodprov, och det redan innan jag skulle kliva på litiumtåget. Allt för att se att det var okej att börja. Så började det med lägsta doseringen. Fler tester och ökning av dosen och fler tester och ännu fler tester och doseringsökning. Med efterföljande blodprov på nivåerna av litium i blodet.

Så långt så bra, tills jag fick en av de allvarligaste bieffekterna av litium: sköldkörtelproblem. Ny medicin och mer tester för att hålla koll på sköldkörteln också. Dosökning och vänta på att det är dags att ta ett nytt blodprov.

Det här med blodprov kommer man inte ifrån. Det är bara att acceptera och ett litet pris att betala för det som litiumet ger en. Efter att man kommit upp till önskad nivå och doseringen fungerar behöver man inte gå en gång i veckan eller en gång i månaden. Det blir 3 månaders kontroll sen.

I samband med litiuminsättningen tog jag itu med maten. Konsulterade en dietist och fick ordning på mat och ätandet. Orsaken var att jag ville inte gå upp ännu mer i vikt. De flesta mediciner som jag/vi äter för att försöka hålla skoven under kontroll har den bieffekten att man går upp i vikt. Jag behövde inte ha detta på mig också. Så, jag tog ett aktivt beslut att få kontroll på mitt ätande. Och hittills har detta fungerat. Jag har fortfarande saker att lära mig, men jag är på god väg. Vågen pekar neråt vilket är ovanligt för litiumätare eller annan medicin med för den delen. Och det trots att sköldkörteln inte fungerar som den ska.

I kombination med medicin och mat har jag även börjat röra på mig. Hela sommaren har jag promenerat. Långa sträckor ibland flera gånger om dagen. Jag har skrivit in på träningscenter och börjat ta itu med musklerna också. Huvudsaken med denna träning är att förebygga ryggproblem. Det där jag känner av när jag går ibland. Eller ja, gjorde innan jag började med träningen. Känner redan efter en månad skillnad i hållning och hur jag rör mig när jag är ute och går.

Ja, ni ser ju ovan att jag gör allt det där som man ska för att må bra. Till detta kommer sovtiderna som jag hade jobbat hårt för att få till redan innan litium. Men, det är ju ändå så att det där med att ha fasta sovrutiner faktiskt bidrar till välmåendet.

Sammanfattningsvis kan jag då säga att börja med litium har varit det bästa jag gjort. Vem hade trott att jag ens skulle yttra dom orden överhuvudtaget? Jag som var så emot mediciner överhuvudtaget. Det jag har idag och så som jag mår nu skulle inte vara möjligt utan litium. Jag vet ju var jag kommer ifrån och jag vet ju hur det varit fram till 6 månader sedan. Dit vill jag aldrig igen. Och det betyder att fortsätta med medicinerna även när jag mår bra.

motivationsboost

Det tog emot men jag vågade mig på att rota fram jeansen jag haft på hög i väntan på att jag ska ta mig neråt igen. Efter att ha provat första paret och som satt som ett smäck (och stog en stund och stirrade på mig själv i spegeln innan jag kunde tro det) slet sen av mig dom och drog på mig andra paret och tredje och alla… ALLA passade. Ett av dom sitter lite tajt, men de sitter. Och oj, vad snygg jag kände mig plötsligt.

Vi talar om jeans som jag köpte två tre år sedan. Som jag inte använt sedan dess. Speciellt inte efter att ha börjat äta mediciner för 2 1/2 år sedan. Ni vet bieffekten gå upp i vikt? Jag fick det rejält. Jag sitter alltså med jeans på mig som jag inte fick på mig så sent som i våras. Vi talar om jeans jag inte fick över låren i våras. Ja, självdestruktiva sidan av mig ville veta hur mycket jag hade gått upp och vad jag hade framför mig. Nu, ett halv år senare sitter jag med samma jeans på mig och andas utan problem. Och då snackar vi inte ens om strechjeans!

Jeansen jag har på mig köpte jag strax innan diagnosen. Minns faktiskt när jag köpte dom. En del kläder bär på minnen på gott och ont. Felet i det här att jag befann mig på en väldigt dålig plats och livet var nattsvart. Men, jag älskade jeansen. Idag har jag dom på mig igen. Vilken egokick! Får byta minne som förknippas med jeansen till den som är idag.

Nu tänker jag ändå på dom där jeansen och byxorna som jag har liggande ännu djupare i gömmorna från tiden efter skilsmässan. Då jag gick ner massor bara på ett år. Jag levde med min trivselvikt ett tag innan kilona kröp på mig igen. Målet är att komma i dom där byxorna igen. Det jag sitter med nu är delmål på vägen dit. Det är viktigt att ha delmål. Utan dom blir det ju jobbigt och resan till målet blir för långt.

Milstolpe nådd i min resa till den jag jag vill vara. Idag ska jag ta vara på nuet och vila i stunden. Njuta av verkligheten. Spegeln är min vän idag.