På vägen till terapisessionen insåg jag ju hur dumt det skulle bli i slutändan om jag fullföljde min agenda för dagen. I och med promenaderna som tillkommer behöver jag faktiskt inte gå och träna. Alltså, missförstå mig rätt. Det är inte det att jag inte ville, utan det hela handlar om den enda anledning som fick mig att stryka träningen. Att inte ta för mycket saker på en och samma dag. Jag inser ju att det där med träning hade varit att ta vatten över huvudet.
Hade det varit så att jag faktiskt varit diagnosfri hade det också sett för mycket ut. Nu är jag inte diagnosfri och ja, det blir för mycket. Jag kan faktiskt ta det imorgon istället. Imorgon har jag bara en enda sak inbokat och kan därefter ta ett träningspass på vägen hem istället. På så vis kommer jag inte att ta ut mig för mycket idag så att det påverkar morgondagens inplanerade körlektion. Risken är överhängande att det skulle göra just det om jag envisades att ta allt som tänkt idag.
Jag är inte diagnosfri. Det är också anledningen till terapin. Kontakten med psykiatrin överhuvudtaget. Att lära mig att hantera diagnosen. Eller ja, tanke-känsla-handling. Ibland glömmer jag bort det faktum att jag har en diagnos under terapin. Ibland behöver K påminna mig om att jag faktiskt har diagnosen bipolär 1. Ta en sak i taget. En känsla i taget. En situation i taget. Komma ihåg att inte ta på mig för mycket. Komma ihåg att det kan sluta illa. Stanna upp och känn efter. Stanna upp och tänk efter. Pausa, stanna upp.
Idag var en av dom där dagarna. Idag påminde hon mig om att jag faktiskt inte är frisk. Att en del av sakerna jag känner inte tillhör mig, utan att det faktiskt tillhör diagnosen. Åhh, vad enerverande. Hur ska jag kunna lära mig att känna och veta skillnaden om jag inte vet vad det är jag känner och vad det är jag tänker egentligen. Sen ska jag kunna tilldela bipolariteten en del också. Ändå hänger allt ihop. Nu är det ju inte så att bipolariteten svävar runt som en ond ande inom mig.
Nej, den är en del av mig. Större än jag önskar. Diagnosen är någonting som till en del definierar vad jag är. Jag har ju levt med den så länge. Jag har levt odiagnostiserad så länge jag kan minnas. Jag minns inte ett liv utan den. Jag har ju alltid varit annorlunda. Jag har ju alltid känt annorlunda. Jag har ju aldrig varit någonting annat än sjuk. Nu i efterhand och med facit i hand så är det så det sett ut.
En del av mig önskar att jag hade haft en bra relation till morsan. Jag hade då kunnat fråga henne hur det var. En del anser att jag skulle kunna fråga henne ändå, trots att det är som det är. Tyvärr faller idén på det faktum att min mamma inte kommer ihåg någonting om hur det var förr eller att hon inte vill komma ihåg hur det var förr. Hon kan plocka fram fotoalbum som visar en bild av hur hon minns det hela. Hur det var enligt henne. Att säga någonting annat eller antyda någonting annat är bara att glömma. Att fråga henne om varför hon gjorde som hon gjorde med och till mig eller sa det hon sa till mig och om mig är lönlöst. Hon vägrar prata om saker och ting och blir det för obehagligt går hon iväg och byter pratar sedan om vädret när hon kommer tillbaka. Det finns inga svar att finna från henne. Tyvärr.
Hur kunde jag glömma bort att jag faktiskt är sjuk?
Det är en fråga jag ställer mig just nu. Sådär att jag vet att visste jag inte bättre skulle jag kunna göra mycket sådant som inte vore bra i längden. Det är nu, när jag mår så bra som jag mår, som jag faktiskt måste ta det lugnt. Att upprätthålla det som jag så envist och hårt byggt upp. Inte förivra mig och springa fortare för att det känns bra just nu. Jag vill ju fortsätta att må bra. Jag vill ju leva i balans. Balans med tillvaron och mig själv. Jag vill det mest av allt. Jag vill ha ett liv. Jag vill fungera i det liv jag bygger för mig själv. Då får jag inte glömma bort att jag bär på en diagnos. Inte nu.
Det är ju inte direkt så att jag egentligen glömt bort den per se. Jag har bara inte tänkt på det viset. Den finns ju alltid där. Jag har inte reflekterat över det faktum på ett tag. Inser ju det. Blir väl hemmablind eller nåt. Pojken pratar om det och är glad att litium fungerar som det ska. Svärmor säger att det märks skillnad på mig och hur jag tänker sedan jag började med litium. Jag är glad att litium fungerar för mig. Jag är glad över allt det där som händer i mitt liv just nu. Men… det finns alltid ett men… jag får inte förivra mig. Jag vill ju behålla allt det här bra jag har i mitt liv just nu.
Jag behöver stanna upp och andas lite. Det är då bra att jag faktiskt är så pass klar gällande min diagnos att jag inte ska träna idag. Det räcker med terapi och teorilektion senare. Jag berättade detta för K. Hon var glad att jag hade den insikten. Vi behöver alla påminnas om att behöva ta det lugnt ibland. Speciellt när det känns som om man orkar med allt och lite till.
Det är snart dags att knyta på sig skorna och ta den där promenaden som ger mig tillräckligt mycket motion i sig. Sen blir det att sitta och lyssna på körskoleläraren, diskutera och mingla med andra deltagare under fikat. Allt det där som bidrar till att ta det där körkortet. En sak i taget som bekant.
