Det blev inte som tänkt igår.
Ringde min arbetsförmedlare och bad om ursäkt för att jag inte hört av mig i fredags, men det visste han ingenting om. Jag lät det bero. När jag berättade att jag skulle gå på ett par av dom där sakerna som han skickat papper om. Ja, dom var han med på. Jag påtalade även om att ett par av dom var på samma dag vilket förvånade honom. Jag kan ju inte gå på båda samtidigt speciellt i två olika städer i två olika län, och det höll han ju med om. De andra sakerna han skickat papper om är inte förrän i slutet av februari, vilket förvånade honom lite. Ursäkta om jag frågar då om inte han borde ha koll på vad som händer på sin egen lilla arbetsförmedling? Speciellt om det är han själv som skickat papprena till mig? Nu är det ju så att jag sa ju inte det till honom, på det sättet. Noll koll om ni frågar mig. Liiite mer än det han har koll på borde man väl ha? Eller?
Det blev i alla fall inte så att jag sa tack och adjö och lycka till till gubben när jag hade han i luren. Jag hade fullt upp med att hålla mig upprätt under samtalet. Jag mår definitivt inte bra av att ens prata med min arbetsförmedlare. Att veta att det jag säger bara rinner av honom som vatten på en gås bidrar ju till att jag mår som jag mår i kontakt med honom.
Jag går på dessa två saker denna vecka som han skickat papper på. Sedan ringer jag honom innan helgen och kastar in handduken. Orkar inte med mer. Synd att jag kom av mig igår när jag ändå har bestämt mig för att kassera min arbetsförmedlare för en annan förhoppingsvis någon bättre som det går att samarbeta med. Eller i alla fall prata med och veta att vederbörande kommer ihåg det i alla fall en stund efter att jag gått för den gången. Eller, är det för mycket begärt?
