när demonerna försvinner vad gör jag då?

Jag var inte redo för det som kom att komma är jag suttit och fladdrat med blicken och berättat saker som inte ens jag hört mig säga högt. Jag var inte redo för hur spänningarna började släppa så pass att det riktigt knakade hörbart i nacken. Jag var inte redo för den känsloyttring som kommer efteråt när spänningar släpper. Jag var definitivt inte redo för att jag var så pass redo att släppa taget rent fysiskt.

Det svåra är att jag nu ska lära mig att leva med dessa hinder i mig själv och leva det liv jag drömmer om att leva. Alla mina ursäkter och hemska hållhakar till att leva fullt  ut är på väg att försvinna. Bearbetar trauman en efter en och till slut kommer jag inte ha några kvar. Vem är jag då?

Alltså. Vem är jag utan mina “om”, “men” och förhatliga “sen”? Vem är jag som kommer segrande ur striden med mina demoner? Vem är jag egentligen?

Det här med identitetskris är inget nytt direkt. Fick en sådan när jag fick diagnosen. Kände mig schizofren ett tag när jag försökte sortera in mig  vad som var jag och vad som var diagnosen. Det tog ett tag innan jag fattade att det kan jag inte göra. Så enkelt är det inte. Denna gång är det annorlunda än då när jag fick diagnosen.

Idag går jag igenom en process och tar itu med saker som hände för länge sedan och som satt sina spår. Alla de saker som skadat det som var jag och alla de saker som tagit ifrån mig rätten att få finnas. Känslan som kommer med allt skit som man blivit utsatt för, gjorts med. Det är den resan jag är på nu. Jag var inte redo för det som kommer med att släppa och döda mina demoner. Vem är jag utan väsandet och kraxandet från en annan verklighet?

Om jag neutralisrerar mina trauman och bearbetar dom en och en så kommer det att en dag inte finnas något att bearbeta. Vad gör jag då? Vem är jag utan smärtan? Ångesten? Ilskan? Sorgen? Oavsett hur det än låter så är dessa saker tryggt för mig. Alltså, på så vis att jag vet ju hur dom känns. Inget av dessa skrämmer mig. Jag vet hur det är. Utan någon av dessa vet jag inte ens hur det är att vara människa. Hur andas man utan ångest?

Det här nya som kommer skrämmer mig. Ändå är det just dit jag strävar och vill. Ljuset i andra ändan av tunneln. Ännu väser, kraxar, river och sliter demonerna i mig. Jag har bara påbörjat resan genom deras domäner. Bara jag inte tappar bort mig själv under tiden.