bubblar av iver

Inne i någonting jag inte vet vad jag ska kalla det. Sådär att det känns som om jag är lite hypo/manisk men utan de grandiösa tankarna om verkligheten. Eller det att jag känner att jag ka ta mig an hela världen och ändå komma segrande ur striden. Ni vet det där när hela kroppen spritter av energi och man inte har någonting att göra. Har bara lust att skrika rakt ut av ren frustration.

Känner riktigt hur det bubblar i kroppen av känslor och iver. Sådär som om jag hade kolsyra i blodet. Det kliar och pirrar vartannat. Har lust att göra saker. Hitta på saker och flyta med denna känsla.

Men, jag gör det inte. Vet ju vart det leder om jag lever ut denna känslostorm av välbefinnande. Därav kan jag ju säga att jag sitter med känslan men ser nyktert och klart på vad det är. Hade det varit förr hade jag följt denna känsla till månen innan jag trillade tillbaka in i avgrunden. Jag vet detta nu. Men ååååh vad jag kan sakna ruset av att följa denna känsla tills det tar stopp.

Det är nästan så att jag kan fundera på att ta och följa känslan. Bara litegrann. Men, jag vet ju att det inte är möjligt. Inte som det ser ut just nu.

Därför sitter jag och andas. Känner och tar vara på tillfället att känna efter hur det faktiskt känns. Fundera om detta är en bieffekt av att jag haft ihjäl en av de största traumorna jag burit på i hela mitt liv. Vem vet, men jag tippar på det. Friheten av att oket av det som varit inte sitter som berg över hela mitt jag. Som om känslorna fått fri spelrum sedan en av demonerna tagits ihjäl. Jag vet inte vad jag ska göra med denna nyvunna känsla av frihet. Som en kalv på grönbete.