lite av varje bara för att

Sitter med skorna på för det är dags att ta promenaden ner på stan och arbetsförmedlingen, igen. Motivationsgrupp i experimentfasen och jag är en av deltagarna. Motivation är ju det jag behöver, eller inte. Söker jobb. Inte så många att söka visserligen, men jag gör det. Bett om en ny arbetsförmedlare men inte fått besked än. Fick papper i handen för att motivera varför. Jag skrev ner det jag känner varje gång jag träffar min arbetsförmedlare; att det känns som om jag skulle kunnat göra hans jobb bättre än han själv. Och det är inte ens elakt utan sanning. Jaja… får se hur detta slutar.

Jobb måste jag ju ha. Söker de få jag kan söka,  och lite till. Sitter sen och räknar dagar jag har kvar på stämplingen. Det är ju ändå trots allt så att det ordnar sig alltid. Dagarna går fort när ingenting händer. Blöö.

Fortsätter med EMDR och går igenom saker och ting och sätter ett avslut på saker. Största skillnaden efter de få gånger jag suttit med psykologen är att ångesten och nojan försvunnit gällande samtal med farsan. Att han ringer är en sak men att han haft en tendens att sträcka luren till hans respektive är en annan. Nu, när det kommit fram till mig vill säga, det här med morsan och hennes fysiska hälsa. Ni som följt med här vet ju att hon var skickad till sjukhus och låg på strokeavdelningen. Det var ingen stroke. Så långt så bra. Sen kommer det andra. Visserligen har jag vetat lite om hur det är sedan nyår när jag faktiskt pratade med människan, men ändå. Fick veta nu hur illa det faktiskt är. Och jag, jag är faktiskt redo för att begrava stridyxan och ha någon form av relation med morsan igen. Det är stort. Att terapin fungerar är bara underdrift om ni frågar mig. Jag håller på och läker mammasåret och resultatet är detta. Vet ej om jag är redo för det dock.

I och med det ovan och morsan hälsa och grejer så var jag och kollade min fysik grundligt. Morsan som numera lever med förstorat hjärta och hjärtsvikt menar på att detta är ärftligt, så jag tog tag i det där och kollade upp min egen. Allt är bra. Allt är som det ska. Pulsen och slagen och allt är i sin ordning. Blodtryck likaså. Väldigt skönt att veta det i alla fall. Att jag inte är i riskzonen än. Fick också veta av läkaren som utförde allt att litium kan orsaka hjärtproblem. Att veta att jag inte har denna allvarliga bieffekt är bara skönt och väldigt betryggande. Mitt hjärta är friskt.

Stora saker om stora saker i mitt liv. Lite av varje som man säger. Allt på en gång liksom. Har velat skriva om sakerna innan. Alla funderingar, nojor och skit som händer men orden har fattats mig. Att skriva utan ord är väldigt dumt. Nu kanske ni fattar varför jag inte skrivit på ett tag. Verkligheten har varit större än orden. Som om jag inte skulle haft något att säga. Det är ju inte sant, men ibland blir det såhär med bloggsvacka.

Men nu måste jag dra om jag ska hinna till arbetsförmedlingen och få lite motivation.