solallergi och promenader

Nu när det officiellt är sommar finns det några saker som gör det här med promenader ganska komplicerat. Sommar innebär sol. Sol betyder att jag måste fortsätta vara påklädd som om det var kallt ute (sådär som det var bara för ett par veckor sedan). Påklädd betyder att jag svettas. Jag hatar att svettas. Blir rent ut sagt förbannad över att behöva svettas.

Missförstå mig rätt nu. Att jag går och blir varm och något svettig på huden är en sak, det kan jag liksom leva med och är helt okej med nu. Men, inte det där att jag känner hur det rinner längst pannan, nacke, hals och rygg efter att ha vistats under solen i en kvart. Jag hade lätt för att svettas innan, men nu är det inte ens roligt.

Sen kommer det där med mediciner in i bilden också. Det där som gör att jag svettas mer. Jag hade lätt för att svettas innan medicinerna och med mediciner rinner det om mig. Alltså, sådär att jag flyter bort. Sådär så att jag känner hur vätskebalansen i kroppen rubbas.

Varför skulle jag utveckla solallergi för? Samtidigt kan jag riktigt se hur en del av er fnissar åt denna fråga för det här med soldyrkande har aldrig varit min starka sida. Men vet ni hur begränsad man blir under sommarhalvåret av att ständigt tänka på att vara påklädd och hitta skugga? Prova får ni se. Jag kan ju inte ens gå ut i solen med bara armar fram och tillbaka till affären som är fem minuter bort. Nej, kläder på som om det var 10 grader och inte 25.

Suger gör det vad det är. Betyder helt enkelt att det här med att ta promenaden tidigare på förmiddagen innan det blir alltför varmt och hettande sol. Vet ju sedan förra året att sträckan jag brukar gå inte blir gåvänlig rent temperaturmässigt när solen börjar går ner på kvällen. Så ut innan frukost verkar vara enda alternativet just nu.

Tidig grönska en vecka senare

om att inte se det som är

Sitter med insikten om att jag haft huvudet i sanden ett tag igen. Det där som kommer med uppväxtmiljö och att vara vuxet barn. Hur jag utan att ens lagt märke till det gått in i gamla mönster och upprepar samma misstag som förr. Nu är skillnaden den att min nuvarande faktiskt tar upp saker som han inte förstår. Som nu. Så typiskt. Att jag inte ser det som är och det som händer.

Dumma mig liksom, men det finns ju en förklaring. Jag trodde bara jag hade utvecklats tillräckligt för att se sådant här. Jag inser nu att jag gör sådär som morsan alltid gjort. Det man inte pratar om finns inte. Och ändå har jag och Pojken en relation där vi pratar om allt. En av de där sakerna som vi varit noga med att ha mellan oss. För att vi ska fungera. Men, någonstans mitt i allt det här med terapi och arbetslöshet tiger jag om vad det gör med mig. Självkänslan raserad till ingentinghet och varje dag är en kamp om att håll huvudet ovanför vattenytan.

Jag vet inte när jag slutade berätta hur terapin går. Jag vet inte heller när han slutade fråga. Han kanske inte gjorde det egentligen, men att jag sopat det under mattan liksom. Vissa saker har jag ju redan pratat med honom om innan terapin och att ta upp saker igen känns ibland som ältande över saker som inte borde få så mycket fokus. Enligt mig då. Sopa undan så finns det liksom inte. Borta ur dager. Samma sak när det gäller det här med att söka jobb, springa på arbetsförmedlingen och bristen av tron på mig själv. Det där jag arbetar med på terapin.

Nackdelen är att när Pojken sedan tar upp detta med mig och undrar så blir det att jag slår bakut. Sådär som jag inte själv förstår att jag gör. Jag blir ledsen och känner mig trängd. Och känslan av värdelöshet sköljer över en. Att jag är kass. Att gå hemma tär på psyket. Tyvärr bor jag i ett av de län där det finns minst med jobb. Och de jobb som finns är sådana jag inte kvalificerar mig för. Då, till slut, kommer känslan av misslyckad och värdelös som ständig följeslagare. Och ja gör som jag fått lära mig hemifrån att det pratar man inte om. Så dumt av mig.

Viljan finns ju och en önskan att jag en dag kan se mig själv i spegeln och tycka att det är okej. Viljan finns men känslan som jag jagar verkar rinna mellan fingrarna. Att jag sedan har lättare att se det dåliga än det som är bra gör det inte lättare att se sig själv sådär som andra verkar se mig. Att jag sedan har lättare att kränka mig själv när jag redan ligger ner gör det här med personlig utveckling ännu svårare. Men jag försöker. Se det som är bra. Se det som är bra med varje dag.

Insikten om att jag inte varit delaktig i mitt och Pojkens förhållande känns tungt. Jag trodde faktiskt att jag hade kommit längre ifrån det där vuxna barn beteendet. Men, det är väl så det blir när jag förnekat morsans beteende och mönster så länge som jag gjort. Mammasåret som fortfarande blöder gör så antar jag. Just nu vet jag faktiskt inte. Det enda jag vet är att jag tagit efter hennes sätt att vara. Och det är varken bra eller okej. Nu har jag ju tur att Pojken inte är den som är den och säger ifrån till slut. Oavsett hur mycket det svider just för tillfället.

Flyktbeteendet som jag haft hela mitt liv är svår att bryta. Att stänga av det obehagliga är också någonting jag måste bli uppmärksam på. Jag har en sambo som talar om sådant för mig. Tar bort skygglapparna och raserar mina murar. En stund känner jag mig trängd, blottad och liten, men det går över. Det där barnet inom mig ska inte få vinna striden om mitt liv. Jag har hela dagen tänkt på senaste diskussionen som jag och Pojken hade. Stormen har lagt sig för tillfället och jag har slutat slå ifrån mig och insett hur verkligheten faktiskt ser ut just nu.

Arbetslösheten kan jag ju inte göra mer än jag redan gör och terapin fortsätter ju så det är som det ska. Pojken finns det bara en av och jag får ta och vara delaktig i vår relation på heltid. Han kan ju inte gå och släpa på största lasset själv hela tiden. Vi är ju två. Och han vill jag ha kvar. Då får det morsan lärde mig för länge sedan flytta på sig och jag får ersätta det med någonting som faktiskt är bra. För mig. För Pojken. För oss.

Tidig grönska

Inte alls som det låter

Min vilda fantasi gör detta till någonting annat än vad det egentligen är.

Närmiljö

Lite vår på väg till sjön där jag bor.

Läslust

Boken är bra om man hellre ligger i sängen och läser än umgås med sambon. Boken är en av dom där som suger tag i en och sveper med en som en stormvind. Att vilja veta vad som händer men ändå vill man inte att den ska ta slut.

ett bipolärt hjärta

Jag har precis lagt ifrån mig Ett bipolärt hjärta av Rebecca Anserud. Läs den om ni inte gjort det redan.

Kan bara konstatera att det är synd att jag inte fick den hjälpen jag får nu tidigare. Samtidigt måste jag ju erkänna att hade det varit så hade jag inte haft det liv jag haft. På gott och ont. Två sidor av samma mynt. En del av mig önskar jag fått diagnosen långt innan jag fick den, en annan del av mig är ändå glad att jag gått oupptäckt liksom. Svårt att förklara.

Det är bra att det finns dom/ni där ute som vågar ge diagnosen ett ansikte. Jag verkar ju inte vara en av dom på ett tag i alla fall.

skor inhandlade

Inför stundande Brors bröllop har jag funderat och spånat på vad jag kan ha på mig. Ni anar inte hur svårt det är att veta vad det är som gäller när det står ”klädsel:kavaj” på inbjudan. Jag har frågat andra som verkar ha mer koll på det där och de har alla vissa saker gemensamt: inte vitt, inte svart och inte rött. Jag går lila.

Färgen är avklarad i alla fall. Det som fick mig att bestämma mig för denna färg är just det att svart var uteslutet. Lila tycker jag ju om. Bror skulle visserligen förstå om jag kom svartklädd, men jag tvivlar på om blivande frugan är så överseende.

Hittade ett par skor på nätet när jag rotade runt bland siterna och beställde dom på studs. Fanns ingen tvekan om att låta bli. De bara skriker mig liksom. Snygga är dom också. Skorna inhandlade och bild lånad direkt från Brandos.se.

 

Nu är det bara klänning som ska införskaffas. Modell och färg och allt det andra hamnar i lä eftersom en del av dom där som jag frågat om klädsel för kvinnor betyder att det är valfritt (utom riktigt kortkort då). Allt fungerar, men att jag ska tänka på att inte visa tatueringarna. Och i och med att det är kyrkbröllop ska man ju inte vara baraxlad. Jahaja, heltäckande alltså. Jag hade visserligen tänkt att ha klänning och ha så att jag inte visar tatueringarna, men när det blir ”krav” sådär så vette fan hur jag ska hitta något som passar skorna också.

Alltså, skorna inhandlade. Det viktigaste först. Nu kan jag bara börja gå uppåt i finna rätt outfit till mig. Och med dom där skorna behöver jag inga smycken eller annat. De är som smycken i sig. Och ja, höga men jag har några månader på mig att vänja mig vid att ha så höga klackar en hel dag. Nån timme går an redan nu, men inte en dag. Och det är ju så att Bror gifter sig ju bara en gång.

utförsäkring

Så, nu är jag utförsäkrad från a-kassa. Det betyder egentligen ”bara” det att jag numera har aktivitetsstöd istället för stämpling. Det betyder också att rent formellt är jag numera i det som kallas för Fas 1. Ingen skillnad rent praktiskt på hur det sett ut senaste halvåret alltså. På papper ja.

Fortsätta gå på möten på arbetsförmedlingen. Fortsätta söka jobb. Fortsätta helt enkelt. Skillnaden ligger i hur jag få pengar överhuvudtaget. Istället för knapptryckning via datorn blir det att fylla i papper på nätet, skriva ut och lämna in den till försäkringskassan.

En vecka utan a-kassa, rent praktiskt ingen skillnad i hur det ser ut att vara arbetslös. Samma pengar är det också. Och samma förlust av inkomst med karens om man är sjuk. Vilket jag inte har råd med helt enkelt.