Känner riktigt hur det bubblar i kroppen av känslor och iver. Sådär som om jag hade kolsyra i blodet. Det kliar och pirrar vartannat. Har lust att göra saker. Hitta på saker och flyta med denna känsla.

Men, jag gör det inte. Vet ju vart det leder om jag lever ut denna känslostorm av välbefinnande. Därav kan jag ju säga att jag sitter med känslan men ser nyktert och klart på vad det är. Hade det varit förr hade jag följt denna känsla till månen innan jag trillade tillbaka in i avgrunden. Jag vet detta nu. Men ååååh vad jag kan sakna ruset av att följa denna känsla tills det tar stopp.

Det är nästan så att jag kan fundera på att ta och följa känslan. Bara litegrann. Men, jag vet ju att det inte är möjligt. Inte som det ser ut just nu.

Därför sitter jag och andas. Känner och tar vara på tillfället att känna efter hur det faktiskt känns. Fundera om detta är en bieffekt av att jag haft ihjäl en av de största traumorna jag burit på i hela mitt liv. Vem vet, men jag tippar på det. Friheten av att oket av det som varit inte sitter som berg över hela mitt jag. Som om känslorna fått fri spelrum sedan en av demonerna tagits ihjäl. Jag vet inte vad jag ska göra med denna nyvunna känsla av frihet. Som en kalv på grönbete.

Det svåra är att jag nu ska lära mig att leva med dessa hinder i mig själv och leva det liv jag drömmer om att leva. Alla mina ursäkter och hemska hållhakar till att leva fullt  ut är på väg att försvinna. Bearbetar trauman en efter en och till slut kommer jag inte ha några kvar. Vem är jag då?

Alltså. Vem är jag utan mina ”om”, ”men” och förhatliga ”sen”? Vem är jag som kommer segrande ur striden med mina demoner? Vem är jag egentligen?

Det här med identitetskris är inget nytt direkt. Fick en sådan när jag fick diagnosen. Kände mig schizofren ett tag när jag försökte sortera in mig  vad som var jag och vad som var diagnosen. Det tog ett tag innan jag fattade att det kan jag inte göra. Så enkelt är det inte. Denna gång är det annorlunda än då när jag fick diagnosen.

Idag går jag igenom en process och tar itu med saker som hände för länge sedan och som satt sina spår. Alla de saker som skadat det som var jag och alla de saker som tagit ifrån mig rätten att få finnas. Känslan som kommer med allt skit som man blivit utsatt för, gjorts med. Det är den resan jag är på nu. Jag var inte redo för det som kommer med att släppa och döda mina demoner. Vem är jag utan väsandet och kraxandet från en annan verklighet?

Om jag neutralisrerar mina trauman och bearbetar dom en och en så kommer det att en dag inte finnas något att bearbeta. Vad gör jag då? Vem är jag utan smärtan? Ångesten? Ilskan? Sorgen? Oavsett hur det än låter så är dessa saker tryggt för mig. Alltså, på så vis att jag vet ju hur dom känns. Inget av dessa skrämmer mig. Jag vet hur det är. Utan någon av dessa vet jag inte ens hur det är att vara människa. Hur andas man utan ångest?

Det här nya som kommer skrämmer mig. Ändå är det just dit jag strävar och vill. Ljuset i andra ändan av tunneln. Ännu väser, kraxar, river och sliter demonerna i mig. Jag har bara påbörjat resan genom deras domäner. Bara jag inte tappar bort mig själv under tiden.

Ringde min arbetsförmedlare och bad om ursäkt för att jag inte hört av mig i fredags, men det visste han ingenting om. Jag lät det bero. När jag berättade att jag skulle gå på ett par av dom där sakerna som han skickat papper om. Ja, dom var han med på. Jag påtalade även om att ett par av dom var på samma dag vilket förvånade honom. Jag kan ju inte gå på båda samtidigt speciellt i två olika städer i två olika län, och det höll han ju med om. De andra sakerna han skickat papper om är inte förrän i slutet av februari, vilket förvånade honom lite. Ursäkta om jag frågar då om inte han borde ha koll på vad som händer på sin egen lilla arbetsförmedling? Speciellt om det är han själv som skickat papprena till mig? Nu är det ju så att jag sa ju inte det till honom, på det sättet. Noll koll om ni frågar mig. Liiite mer än det han har koll på borde man väl ha? Eller?

Det blev i alla fall inte så att jag sa tack och adjö och lycka till till gubben när jag hade han i luren. Jag hade fullt upp med att hålla mig upprätt under samtalet. Jag mår definitivt inte bra av att ens prata med min arbetsförmedlare. Att veta att det jag säger bara rinner av honom som vatten på en gås bidrar ju till att jag mår som jag mår i kontakt med honom.

Jag går på dessa två saker denna vecka som han skickat papper på. Sedan ringer jag honom innan helgen och kastar in handduken. Orkar inte med mer. Synd att jag kom av mig igår när jag ändå har bestämt mig för att kassera min arbetsförmedlare för en annan förhoppingsvis någon bättre som det går att samarbeta med. Eller i alla fall prata med och veta att vederbörande kommer ihåg det i alla fall en stund efter att jag gått för den gången. Eller, är det för mycket begärt?

För snart tre år sedan satt jag med min mamma vid köksbordet i en verklighet som känns väldigt långt borta idag. Jag satt med henne i mitt kök i min förra lägenhet och hade precis fått diagnosen bipolär. Jag hade tagit och ringt till morsan mot bättre vetande och hon och farsan tog sig ner till min förra hemstad och hälsade på. Så långt så bra.

Sen kom det sig att jag och mamma satt vid köksbordet (utan farsan) och jag tog mod till mig och berättade varför det var som det var mellan oss. Orsaken till varför jag har svårt att ha en relation med henne eller ens prata med henne. Jag berättade där och då en del av det där som jag skrivit om här. Jag kom inte så långt. Morsan satte upp ett försvar och orden ”du minns fel” yttrades. Jag kände hur tårarna rann och diskussionen som jag hade hoppats på uteblev.

Det var mig det var fel på, återigen. Det var mitt fel att saker och ting var som det var. Mitt fel att det inte fungerade. Allt för att jag mindes fel. Att jag blivit slagen, sårad och ignorerad av min egen mamma under hela mitt liv var fel. Enligt henne. Att jag minns slagen var att jag minns fel. Att hon kallat mig för hora är att jag minns fel. Att jag sen levt ett liv med att se henne sitta vid köksbordet och inte vill bli störd är att jag minns fel. Att hon trycker ner mig till fotknölarna när bra saker har hänt i mitt liv är att jag minns fel. Att hon sätter Bror på piedestal och alltid gjort är att jag minns fel. Allt det där är alltså bara någonting jag hittat på. Ändå är det bara en bråkdel av allt det som hände under min uppväxt och liv efter att ha blivit utslängd hemifrån. Men, det är ju bara någonting jag hittat på. För enligt henne har det aldrig hänt.

Du minns fel.

Nu, när jag påbörjat EMDR, känner jag att alla de där minnena och känslorna från då och nu är någonting som faktiskt har hänt. De bilder jag har från min barndom innan jag började sätta ord på saker jag minns faktiskt har hänt på riktigt. Känslorna kring det som hänt och hur de påverkat resten av mitt liv sedan dess faktiskt finns. Jag har på något sätt funnit ett sätt som bekräftar det som har hänt och jag nu kan bearbeta det inträffade så att det inte har makt över mig i min vardag.

Jag hör min mammas ord när jag berättar för psykologen om saker och ting. Berättar hur det ser ut och vad det är jag känner. Scenerna är tydliga som om det hände nyss och känslorna lika starka som då när det inträffade. Jag tillåter mig själv att gå tillbaka i tid och rum och vara där och då när jag berättar. Jag hör mamma sitta och kraxa att jag minns fel när jag sätter ord på det som en gång var. Jag hör henne fräsa och gå in i försvar när jag berättar för psykologen nyanser i situationer. Som om morsan på något sätt fortfarande försöker kontrollera det jag ska tycka och tänka. Och framför allt minnas. Ändå vet jag att det bara betyder att mamma själv faktiskt inte minns.

Och jag fylls med sorg. Sorg över det som blivit. Sorg över att aldrig fått vara barn. Sorg över att inte fått finnas till.

Igår fick jag brev på posten från arbetsförmedlaren där han anser att jag ska gå på rekryteringsmässor, jobbchanser och lärlinginfo och gud vet allt bara under nästa vecka. Första reaktionen var att vad i h-e håller han på med. Han verkar missa det väsentliga i allt det där som sagts under senaste året och speciellt det där utlåtandet som arbetspsykologen kommit fram till. Arbetspsykologen håller liksom med det som psykiatrins läkare kommit fram till. Det där att jag inte ska utsättas för stress och sådant som kan trigga igång panikattack. Vilket nya situationer, nya städer (ja, det med) och okända situationer och människor ställer liksom till det för mig. Nu fick jag en lunta med hur mycket som helst att ta mig till. Panikartad stress är bara förnamnet på det jag kände igår när jag satt med luntan med papper i handen.

Så kom Pojken hem och jag fick honom att läsa utlåtandet och sedan det som arbetsförmedlaren skrivit som följebrev och sen högen med papper han skickat med. Jag var inte redo för det Pojken kom att säga. Att det är bra. Bra? Humpfh säger jag bara. Men, efter diskussionen som följde mellan Pojken och mig lugnade jag ner mig lite grann. Att jag inte behöver gå på alla missade jag liksom litegrann. Jag har ju ganska lätt att gå igång på alla cylindrar när det gäller min arbetsförmedlare.

Ändå kom jag fram till det som Pojken sa (utan att jag sagt något om det denna gång) att jag kan ju be om att få en annan arbetsförmedlare. Det har jag ju faktiskt rätt till. Rätt att kräva en ny arbetförmedlare. Det är ju inte direkt första gången jag reagerar som jag gör gällande den jag har och hur han är.

Missförstå mig rätt nu.

Problemet i det hela med brevet som damp ner igår och reaktionen sedan dess är inte det faktum att jag ska göra någonting utan det att min arbetsförmedlare inte verkar komma ihåg någonting av det som sagts under året jag har haft honom. Det där med att han helt enkelt inte kommer ihåg det faktum att jag redan första gången som jag träffade honom att jag inte ska arbeta med det jag arbetat som under senaste 10 åren. Ändå av någon j-a anledning är det det han fått ut mig i som arbetspraktik. Alltså, jag har under hela förra våren och sommaren försökt få honom att förstå att jag behöver komma ut och göra någonting annat. Jag har försökt få honom att fatta det jag faktiskt säger och det som faktiskt inte fungerar. Inte det att jag inte vill eller kan arbeta med missbruksfrågor, det är klientelen jag inte kan eller orkar med i längden. Just nu. Detta har jag försökt få honom att förstå. Han verkar inte förstå det eller så lyssnar han inte.

Är det bara jag eller är det någonting jag har missat? Alltså, borde inte ens arbetsförmedlare i alla fall komma ihåg någonting av allt det där jag faktiskt säger och har papper på, eller? Det kan ju inte vara så att det bara är mig det är fel på? Jag har försökt förstå honom och försökt mötas halvvägs, men det fungerar tydligen inte. Inser ju att när jag tänker på att jag skulle kunna göra bättre jobb själv om jag satt på hans stol säger väl någonting om hela situationen?

Jag är mdveten om att detta skulle inte vara möjligt om jag inte först gått i terapi hos K för att sortera saker i förnuft och känsla. Att veta skillnaden mellan det jag tänker och det jag känner. Ett år  av sorterande har lett till detta och till att jag påbörjat min resa inom EMDR.

Det svåraste jag har under mina sessioner hittills är att släppa kontrollen och värderingar som buggts upp kring det som faktiskt hänt. Som en sorts bortförklaring och förklaring till det som hänt. Samtidigt som det är ett försök till att rationellt se på det inträffade. Det finns inga som helst rationella och logiska tankar som kan bortförklara eller förklara det som hänt. Jag var ett barn.

Ett barn saknar förmågan att distansiera sig inför det som sker. För ett barn är det där och då som gäller. Inga sen, inga borden eller annat som skulle ta bort udden av det inträffade. Jag vet det, rent rationellt. Ändå har jag under hela mitt liv försökt se saker/saken på ett annat sätt.

Igår under session 2 berörde vi det här med värderingar. Hur jag faktiskt nu väljer att ignorera de värdeingar som andra har på samma situation. Hur jag skalar av alla de lager av värderingar och borden för att nå fram till kärnan. Känslan jag aldrig fått känna, eller tillåtits känna. Det där som alltid funnits som en skugga över allt som komma skulle under resten av mitt liv. Oavsett hur illa saker och ting varit och hur illa saker har blivit så har jag nu tillåtit mig själv att gå ner i minnet. Stannat i stunden som var då. Andats och känt och satt ord på det. Sakta men säkert infinner sig frihetskänslan. Jag får känna. Det, det är stort.

Andra saker som jag tillåter mig själv är att jag släpper kontrollen när jag sitter där jag sitter. Släpper alla de överlevnadsstrategier jag samlat på mig under min resa till idag. Alla de där försöken att vara stark. Kunna göra allt själv. Det, det har jag valt att släppa under den här resan. Det märks inte allra minst i det att jag låter mig gråta. Jag tillåter mig att gå tillbaka till det som en gång var och känna det jag kände och tårarna som kommer på grund av sorgen och ilskan som jag burit på sen dess.

Om ni bara visste hur svårt det är för mig att släppa på kontrollen över det egna jaget. Om ni bara visste hur svårt det är för mig att visa mig såbar. Om ni bara visste hur svårt det är att inte stänga av eller slå ifrån. Om ni bara visste hur svårt det är för mig att sitta där och gråta inför en annan människa, en främmande människa. Om ni bara visste hur svårt det är för mig att inte rent fysiskt krypa ihop som för att skydda mig själv mot det som händer. Ändå lägger jag all kraft i att sitta rak i ryggen med tårarna rinnande längst mina kinder och sätter ord på saker som jag aldrig förr satt ord på. Och jag berättar. Jag har släppt ut demonerna och psykologen nickar och hjälper mig att acceptera och förstå för att sedan lotsa mig vidare i min resa genom helvetet som en gång var och kom att bli.

Jag har tagit steget in i känslokartan trots trasig kompass. Jag har tagit steget in i känslokartan där jag funnit en vägvisare jag inte trodde fanns. Jag har tagit steget in i känslokartan och hoppas på att kunna rita om den så att jag hittar ut igen.

En del vet. Sådär need to know basis. En del önskar jag att de inte visste. Ser på dom att det ställer till det rent relationsmässigt. Att de vet att jag har en diagnos men inte vad detta innebär. Jag har sett hur orden förvillar och får dom att tänka på andra saker än vad det är. Jag försvinner i sammanhanget och blir någonting annat framför ögonen på dom. Någonting jag inte är. Som jag blir när en del får veta.

Bipolär. Det är inte många som vet vad det är. Namnet är fortfarande för nytt rent historiskt sett inom psykiatrin. ”Alla” vet vad manodepressiv betyder. ”Alla” har ju hört talas om det, men alla vet inte vad det egentligen innebär. Jag själv har varit en av dom där som fastnat på ordet depressiv. Fokus på bara ena sidan av spektrat liksom.

Jag vet att jag borde vara bättre på att tala om diagnosen. Berätta vad det innebär att ha denna diagnos. Men, någonting sätter käppar i hjulet. Eller tand för tunga om man så vill. De gånger jag valt att lyfta på locket eller prata om min diagnos har varit vid tillfällen jag varit bekväm i att berätta och prata om det. Gångerna detta har hänt är fåräknade, men ändock funnits. Det har varit enklare rent privat med vänner och en del bekanta. Det har inte varit problemet, utan det där att berätta det för eventuella kollegor och arbetsplats.

De gånger som jag inte velat berätta har varit fler. Till exempel platsen där jag arbetade när jag fick min diagnos. Med tanke på med vilka jag arbetade och vart jag arbetade borde det har varit självklart att kunna prata om det. Men nej. Jag ville inte att de skulle veta. Det fanns ingen anledning till att jag skulle göra det. Så kände jag då. Tyvärr så vet jag ju med mig att saker skulle har varit annorlunda om de hade vetat. Men där och då var det inte ett alternativ. Ett annat exempel är senaste så kallade arbetsplatsen. Inte bekväm med att de skulle få veta. Inte ett dugg. Ingen av dom som arbetar på platsen kände jag mig tillräckligt bekväm med att vara så pass öppen att jag skulle lagt alla kort på bordet. Nu blev det så att jag istället varit utbränd. Så fel av mig att förminska mig själv på detta sätt, men det var enda sättet jag kunde känna att det var okej för mig. Alltså, ”alla” har ju någon form av relation till uttrycket ”gå in i väggen” eller ”utbrändhet”. Jag slapp förklara helt enkelt. Slapp berätta. Slapp hänga ut mig.

Jag avundas er som lever ärligt och öppet med diagnos. Jag skriver om det här. Visst, så långt så bra. Steget ut till verkligheten är alltför stort. För mig. Just nu. Idag.

Min så kallade happy place har jag vetat om länge. Barnet i mig har känt den länge. Den vuxna delen av mig sätter in en massa värderingar i den. Värderingar som inte fanns när jag befann mig i denna trygghets zon. Värderingar som inte kom att existera förrän långt senare. Det var dit psykologen tog mig. Steg för  steg. Bad mig stanna i tryggheten. Stanna i kärleken. Och jag kände hur tårarna rann. Jag var rädd och kroppen gick in i försvar. Kroppen försökte få mig att söuta känna den värme och kärlek jag fylldes av. Och jag fylldes av sorg över det faktum att denna känsla inte funnits i mitt liv på väldigt väldigt länge. Den renaste formen av kärlek som fanns i mitt liv då när minnet befästes som barn. Den känsla som bara ett barn kan känna.

Jag har stängt av den där känslan så länge att jag inte visste vad det var. Jag visste inte vad känslan var när den kom fram igen. För det har den gjort nu med Pojken. Den där känslan av trygghet och kärlek. MEN, jag visste inte vad det var för känsla och fylldes med ångest istället. Sa till psykologen det också. Insikten jag fick när jag satt med henne att jag älskar min Pojke mer än jag trodde. För den känslan som jag hade i min happy place har kommit fram under de här åren med ojken. Känslan somm fyllt mig med rädsla istället för det det faktiskt var och är; kärlek. Inte lika ren eller oskyldig som då när jag var barn, men den finns där.

Jag fick till läxa att gå in i den känsla som vi plockade fram under sessionen. Den ska komma till mig naturligt framöver i och med att det är dit jag ska ta mig när det andra blir för tufft. Fyllas med lugn, frid, kärlek och ljus när demonerna och mörkret blir för tufft att hantera. Jag ska lära mig att känna mig trygg igen. Sådär att det känns naturligt inför kommande sessioner. Jag ska alltså lära mig att känna känslan utan att samtidigt fyllas av flyktkänsla. För det är det jag gjort så länge. Flytt från det som varit och det jag är.

Det blir en tuff vår. Jag är redo för den. Men jag kommer definitivt ha dagar där jag kommer ångra mig. Men.. det gäller att se ljuset i ändan av tunneln. Jag ska ta mig segrande ur det här. Jag vill faktiskt leva. Leva det liv jag drömmer om. Leva det liv jag vill leva. Leva i nuet. För att kunna det måste jag ta itu med mina demoner. Ta fram dom ur de mörkaste hålorna i mitt inre och in i ljuset. En efter en ska de tas fram och avväpnas, dödas. Detta är ett krig jag ska vinna.

____

*EMDR är en förkortning av ”Eye Movement Desensitisation and Reprocessing ”. Det är en psykoterapeutisk metod som kan hjälpa dig att minska besvären efter upplevelser från det förgångna som stör ditt dagliga liv. Vanligtvis handlar dessa tidigare upplevelser om trauman av olika slag som t.ex. överfall, övergrepp, olyckshändelser eller naturkatastrofer. Även om traumat kanske ägde rum för många månader sedan eller t.o.m. många år sedan, kan du ändå komma att känna av effekterna av detta i ditt dagliga liv genom s.k. posttraumatiska symptom som t.ex. invaderande minnen, överväldigande känslor, mardrömmar, ångest, känslomässig avstängning, låg självkänsla och andra svårigheter att orka med att leva ett bra liv. EMDR har också använts för att hjälpa människor att hantera ångest och panikkänslor, svår sorg, reaktioner på fysiska sjukdomar och många andra tillstånd där starka känslor är förknippade med livsupplevelser. Till dags dato har EMDR-metodens effektivitet för andra typer av problem än posttraumatisk stress ännu inte belagts forskningsmässigt.

Mer info finns under EMDR fliken ovan.

Under hela mitt liv har jag levt utifrån presmissen det som inte syns finns inte. Stänga av och avskärma sig från det inträffade, just den verkligheten och situationen, för alltid. Jag har inga som helst problem med att prata om saker som hänt, inträffat eller vad jag utsatts för. Inga som helst problem med att prata om det eller berätta om det. Om så för en ny människa eller hundra. Jag kan minnas detaljer och beskriva det inträffade väldigt målande. Det fungerar att prata om det så länge jag inte tillåter mig att känna.

Jag har stängt av känslorna för vad som skett och hänt. Jag har stängt av det så pass bra att än idag vet jag inte vad jag egentligen kände då, för länge sedan. Jag vet att jag borde känna någonting. Vad som helst. Bara det är någonting. Någonting är ju bättre än ingenting. Eller?

Det är det jag ska ta itu med från och med idag. Jag ska alltså lära mig att ta fram känslorna som jag förvägrat mig själv att känna under lång tid. Jag ska lära mig att ta fram dom och vända och vrida på dom och stoppa tillbaka dom utan att stänga av dom. Jag ska alltså lära mig att hantera det som hänt på ett sätt som inte hämmar min egen person.

Jag kan bara hoppas på att jag från och med idag kommer att kunna ta itu med dom där demonerna jag redan pratat om men inte känt på väldigt länge. Från och med idag kommer jag att ta itu med mina trauman. Alla trauman. En skitsak efter den andra. En efter en. Sakta men säkert. Och jag kommer att vara känslomässigt upp och ner vänd och bak och fram ett tag framöver. Förhoppningsvis kommer jag ut från terapin som en starkare människa.

Det enda jag vill är att kunna vila i mig själv. Andas i mig själv. Känna i mig själv. Vara i mig själv. Det är dags att sluta fly.