Om gårdagens dåd

Avviker från vanliga dravlet jag brukar skriva om. Kommer skriva det här den här gången och lämnar ämnet sen helt. Tänker inte lägga mig i samhällsdebatten. Inte heller annat om politik eller terrorism. Jag gör undantag här och nu. Punkt. 

Det finns terrordåd och sen finns det terrordåd. Det finns terrorister och sen finns det terrorister. För mig är han i Finland långt värre än någon av dom i andra större europeiska länder. Orsaken är enkel: tillvägagångssättet. 

Låt mig förklara.

För mig är han i Finland långt farligare då han gjorde det personligt. Han valde inte någonting som gör mest skada på flest antal människor eller materiella skador. Han valde inte heller något som ger honom distans till det han skulle göra. Inga bomber. Ingen lastbil. Inga skjutvapen. Nej, han valde kniv. Han valde ett vapen som kräver kroppskontakt. Han valde ett vapen som gjorde att han förmodligen också mötte sina offer ansikte mot ansikte. Att dom såg den som skulle ha ihjäl dom. 

För mig är det långt farligare än andra terrorister och terrordåd. Det krävs en helt annan mentalitet att utföra den sortens dåd än dom bakom ratten eller skjutvapen. En annan sorts galenskap.

Det här betyder ju inte att jag tycker att det i Finland var värre än i andra länder. Nej. Jag tycker inte om det. Skrämmande utveckling i världen. Fördömer det definitivt. 

Och nej. Ingen jämförelse om skadade, döda och så vidare. Det är inte det jag skriver om här. Jämföra dåd är bara fel. Respektlöst gentemot offren och deras familjer. Jag skriver om mina tankar kring gärningsmän, terroristen.

Så. Nu hat jag skrivit mina tankar kring det här. Första och sista gången. Jag har ingen politisk blogg. Tänker inte börja nu. Bara det att för mig är han bakom dådet i Finland mer skrämmande än dom i andra länder hittills. Men, det kanske är bara jag.


Minnet sviker ibland

Kommer på mig själv att komma tänka på en del folk jag haft i mitt liv genom åren. Ni vet dom där som gjort så pass stort intryck att man saknar dom flera år senare. Undrar hur dom har det. Vad dom gör. Dom där som man lämnat bakom sig när man gick vidare efter att livet fått ny vändning. 

Tänker Just i det här fallet på en speciell herre som jag träffar på ibland. Alltid lika trevligt. Just i hans fall är det mycket galet och trevligheter inblandat. Aldrig tråkigt med honom i sällskapet. Han är en av dom som alltid får mig att skratta. Nära en sån sak.

Minns en resa till huvudstaden. Spelning. Ett gäng. Minns vilka vi var som åkte iväg. Hade lånat minibuss. Minns färden. Minns hur galen den resan blev med just den här herren bredvid mig. Minns vilka som körde. Minns allt det, men inte vilka vi åkte för att se. 

Alltså…. ingen som helst minne av varför vi åkte överhuvudtaget. Borde inte det vara tvärtom? Komma ihåg spelningen, men inte resan dit eller med vilka? Kommer inte ens ihåg vilket år. Dag kommer jag ihåg, men året bortblåst. Och vilka det var som var så viktigt att se den dagen. 

I och med att jag minns vilka jag åkte med så kan jag inte heller försöka ta fram minne med hjälp av logik och uteslutningsmetoden. För blandat genremässigt. Att det var hårdrock vet jag ändå, annars hade ju vi inte åkt. Men sen är det helt blankt. 

Utom resan. Med den här galna herren bredvid mig tur och retur. Jaja. Inte heller så jag kan fråga någon då jag inte har kontakt med någon annan från den resan. Och kommer jag inte ihåg vilket år är det lite konstigt att fråga herren jag nu kommit på mig själv att minnas den här omgången av nostalgi och favoritmänniskor jag kommer på mig själv att sakna.

Jaja. Uppenbarligen var spelningen inge bra då jag inte ens minns vilka vi åkte för att se. Herren har dock gjort bestående intryck hos mig. Det får räcka så. 


Välkommen hem!


Nu kan jag äntligen skriva om något som varit på igång senaste tre veckorna. Jag har fått egen lägenhet!!! På riktigt. Mitt namn på kontrakt på egen lägenhet. 
Kommer ha ett hem för mig och katten. Kommer att ha allt jag äger och har under samma tak. Det blir att inte ha sakerna nerpackade i kassar eller kartonger. Eller förvsrade på fem olika adresser. Bara vara mig själv. Mig själv och katten. Slippa oroa mig för morgondagen gällande kunna veta att jag har tak över huvudet imorgon också. Slippa ångesten. 

Väntan varit olidlig. Osäkerhet och tvivel avlöst varandra. Processen såååå oändligt lång. Men, kontrakt skrevs under för några timmar sen. Det är på riktigt!!! Nedräkningen har börjat.

Åkte sen ut till adressen. Ett par mil utanför staden där Neo bor. Kollade läget. Kände av. Stor matbutik, några pizzerior och kafe och annat trevligt. Och det känns overkligt. Ändå ser jag på kontraktet och vet att det är på riktigt. Ingen dröm. 

Och hänvisning till rubriken ovan:  

Korparna kraxade Hej och önskade mig välkommen hem. Tydligare tecken än så om att jag hittat hem finns inte i min värld. 


Om att läsa och skrivande

Jodå. Jag läser. Mindre nu än vad jag har gjort förr. Mer än jag har gjort under senaste åren. Det har blivit mer biografier och fakta än skönlitteratur. Men jag läser. 

Har nu läst en del skönlitteratur. Kommit på mig själv att tänka på att det jag läser inte gör något för mig. Sådär att jag kommer på mig själv att tänka att jag skulle skrivit annorlunda. Sådär att jag kommer på mig själv att tänka att jag kunde gjort det bättre. 

Precis. Vad? Var kommer det ifrån liksom? Jag skriver inte… längre. X:et kvävde den delen av mig så bra att jag än idag inte rört pennan. Det är nu mer än elva år sedan skilsmässan var ett faktum. Mer än elva år sedan jag vet jag inte skrivit en rad. Hur länge sedan det var innan det vet jag inte. Vet bara att jag inte skrivit sedan dess. 

Saknar det. Gjort det hela tiden. Önskat och väntat på att jag börjar igen. Att bara ta och göra det funkar inte. Har försökt. Penna och block tillgängliga varje dag. Ändå, samlar bara damm. Gjort det i över elva år. 

Ändå. Kanske bryter jag blockeringen genom att läsa andras berättelser. Oavsett om det är livsberättelser eller på låtsas. Att jag genom deras ord om en annan värld och en annan plats väcker mig igen. Blåser liv i något som varit död så länge. Blåser liv i något som var en stor del av mig förr.

För, så som det är just nu, när jag kommit så långt Att jag tänker i banor som jag skrev ovan. Det där om att jag kunde gjort det bättre. Det där om att jag kan göra det bättre. Oavsett vad självkänslan säger och inre kritikern säger vet jag med mig att skriva kan jag. Oavsett att det mesta ligger nedpackat och undangömt från omvärlden så vet jag att jag kunde skriva. Jag var bra på det. Det var någonting jag visste hur man gjorde. Även om det mesta var för skrivbordslådan.

Kanske plockar jag snart upp pennan igen. Inte en dag för tidigt i så fall. Har väntat på den dagen tillräckligt länge om ni frågar mig. Mer än elva år.

Elva år av tomhet. Elva år av saknad. Elva år av längtan. Det gäller målandet och ritandet också. Det var inte bara skrivpennan som togs ifrån mig. Det var inte bara skaparglädjen som tystades. Skaparglöden kvävdes. Har inte riktigt hittat sätt att blåsa liv i den igen. 

Jag fortsätter läsa. Tänka på sånt jag skulle gjort annorlunda. Skrivit om. Bytt vinklar. Bytt perspektiv. Jag kommer på mig själv att snegla mot pennan och blocket som ligger framme. Oftare nu än jag gjort senaste elva åren.


Inte morgonmänniska inte utan mitt kaffe

Aldrig varit. Kommer nog aldrig bli det. Punkt.

Jag har lärt mig att leva med det. Jag har lärt mig nyanserna. Vet hur det funkar vid det här laget. Att vara ifred tills morgonkaffet är intaget. 

Jag kan vara hanterbar innan kaffet. Jodå. Inte önskvärt. Inte för mig. Inte för andra i hushållet. Relationer har lärt sig det. Och i relationer har jag också jobbat på att möta dom på morgonen. Enkelt när man älskar. 

Inte här. Inte i nuvarande situationen. Speciellt när Husfruns pojkvän är på besök och stannat natten. Jag ogillar skarpt. Verkligen ogillar. Sådär att jag känner hur jag biter ihop käkarna. Mornarna är svåra. Dagar handlar om avancerad dans ute i köket. Kvällar enklast. När kaffekvoten intagits, dagens näringsintag avklarad. Bara ta katten under armen och stänga in mig i min del av huset.

För att förenkla mitt liv härute var att inhandla en liten kaffebryggare på 0,6 liter. Räcker för mig. Slut på kaffekriget. Jag slipper umgås på mornarna. Jag får ha kaffet ifred. För det har ju varit det värsta hittills. När min kaffe antingen druckits upp eller hällts ut för att han ska ha. Husfrun dricker knappt kaffe. Han däremot. Och jo, min med. Man gör inte så. Aldrig. 

Så. För husfridens skull håller jag mig borta. Har mitt kaffe och kan njuta av morgon utan irritation. Liten seger för mig på den fronten i alla fall. Slipper umgås. Vet att mitt kaffe finns kvar när jag ska fylla på muggen. Bara det är oslagbart.

Däremot faller det inte i god jord här. Men ärligt? Det skiter jag fullständigt i. Slutsnyltat.. som om jag inte skulle märka det? På riktigt? Seriöst? Nu får dom köpa och hålla sig till sitt eget kaffe. Buhu. Eller hur? 

Snart dags för dagens andra omgång av kaffebryggning. Bara för att jag kan.


Besök till medeltiden

Det blev inte Visby i år heller. Helt okej. Tog alternativet istället i Arboga. Mindre, men lika sevärd skulle jag säga. 

Marknad, mat, musik, kläder, gycklare och riddarspel. Allt det där som gör det till vad det är. 

Finns en charm i det där. Plocka allt det som var bra och göra det till något att längta tillbaka till. Det är väl jävligt bra att de skippat det där skitiga och mindre tilltalande. 

Ändå. Jag förstår vad det är som lockar i det där. Speciellt utövarna. Dom med stånden och hantverken. Jag förstår. Jag skulle inte säga nej till det där. Göra det man älskar. Göra det man brinner för. 

Besöket i medeltidens Arboga var trevligt. Hade varit. Hade varit trevligare med plånbok full av kronor jag kunnat göra av med. Hade varit trevligare med rätt sällskap. Får fixa till det där till nästa år. 


Hösten är på väg :)

Äntligen har svalorna stuckit söderut. Har väntat på den här dagen i några veckor nu. Så idag, äntligen, är det tyst från skrikandet och så kallade drillandet. 

I sjön bredvid samlas tranor och gäss för samma procedur. Jäkla oväsen är det i alla fall om mornarna. Men snart så.

Hösten är på väg. Yey! Favoritårstiden som ni vet.