Månadsarkiv: maj 2009

storstan

Hemma igen. Har visserligen varit det ett tag, men befunnit mig i soffan och ägnat mig åt kattgos. Matte är ju hemma igen.

Gårdagen gick sådär som jag misstänkte att den skulle göra. I alkoholens tecken. Trettioårsfirande i sällskap av tio vänner och bekanta. Jag mötte upp dem till slut och var lite irriterad i sommarhettan och feldirigeringar. Pojken mötte upp mig till slut. Jag var ju inte direkt sugen på att åka iväg från första början. Efter några kalla öl och mat så släppte irritationen och jag kunde slapna av tillräckligt för att kunna vara med i festandet. Kände mig lite som en utböling där en sväng. Felplacerad på något sätt. Tycker verkligen inte om att känna såhär. Sen underlättar det aldrig att Pojken inte trott att jag skulle dyka upp i och med att jag messade och sa att jag skulle bli sen. Tror han känner mig för bra vid det här laget.

Efter maten tog vi tunnelbanan till vännerna vi sen sov hos också. Förfestade innan det blev att åka in till Rocks. Ett antal öl senare och några danser på dansgolvet till Marilyn Manson och Rob Zombie. Och så fick jag höra en av de mest patetiska raggningsreplikerna som jag fått ta emot. ”Har jag sagt vilka schyssta gaddningar du har på armen”. Jag vet inte om det var en fråga eller konstaterade. Patetiskt. Jag tror jag skrattade åt honom och gick. Är ju inte ute för att vara en fem i två (tre) ragg.

Blev en sen kväll och tidig morgon, med smak av bakfylla. Matintag och småprat innan Pojken tog och åkte hem och jag började den svettiga soliga resan hemåt.

Tycker inte om värmen just nu. Medicinerna gör att jag svettas för minsta lilla redan utan värmen. Inte skoj att känna hur niagarafallet tar form i nacken. Eller om jag stressat och haft bråttom så ser jag ut som en dränkt katt. Inte så fräscht kan jag ju meddela. Ingen bra första intryck. Ingen vidare syn heller. Nä. Usch.

Slutar skriva nu. Det är bara en massa osammanhängande svammel just nu. Funderingar och tankar och intryck som inte formats till ord än.

Söndag idag. Imorgon är det första juni.


stadsbesök

Känner mig bakis idag. Borde inte vara så, men nu är det det. Jaja, inte alltid man kan vara på topp.

Idag är tanken att jag ska ta tåget till stormetropolen. Jag borde egentligen redan sitta på tåget i detta nu, men jag somnade visst om efter kattgos. Men ingen dör ju av att jag kommer ett par timmar senare än tänkt?

Det blev sådär som jag misstänkte redan igår. Jag har verkligen ingen lust att hoppa på det där tåget om jag ska vara helt ärlig. Har verkligen ingen lust att socialisera mig idag. Speciellt inte med de som jag ska socialisera mig med. Orkar inte helt enkelt. Men jag har en backup plan om det vill sig riktigt illa. Jag hoppar på tåget hem igen. Svårare än så är det ju inte. Och vad ska dem säga? Nej, du får inte? Nää. Ingen lust. Men det kanske släpper när jag är på plats?


dödsbesked

OBS! Följande text är min egen åsikt och tankar om saken. Den ska EJ förväxlas med fakta eller annat liknande. Jag skriver det jag känner högst privat i ämnet. Härmed är känsliga, kräsmagade och lättstötta varnade. Ni fortsätter att läsa på egen risk.

Häromdagen nåddes jag av nyheten att min gamla barnvakt har hängt sig. Inga trevliga nyheter alls, och det väcker ju både en och en annan fråga. Känsla med för den delen. Fick i samband med beskedet veta att hon hade hängt sig i skjulet på tomten och hittats av sin sextonåriga son. Hemskt. Det att hon valde den vägen till evigheten men än värre att sonen hennes hittade henne.

Det är här som mina högst personliga åsikter kring ämnet kommer att tas upp. Jag har varnat er för andra gången.

Jag har under åren funderat själv att vandra den vägen. Att ta den enda raka vägen bort från livet. Men jag vet att jag egentligen inte vill dö. Jag vill bara ha ihjäl känslan jag bär på just då. Ibland är det svårare än andra dagar att stå emot känslan. Därför dömer jag ingen som valt att ta den svåra men enkla vägen ut.

Jaa, jag kan skriva så. Jag har faktiskt varnat er.

Självmord är den mest själviska akt som man kan göra mot sig själv och andra. För, även om det är en självisk akt, så drabbar det ändå dem som står en närmast. Oavsett hur man vänder och vrider på det, så är det ju så.

Nyheten om hennes död fick mig att tänka på alla de som valt att den vägen vandra.

Det fick mig att tänka på all den text som jag läst om ämnet, och då främst valet av metod av att avsluta någonting för alltid. Som att rent statistiskt sett så valde hon att ta en väldigt okvinnlig metod att ta sitt liv på. Hängning är en manlig reaktion. Ett manligt val eftersom den ses som en brutal och fysisk handling. Kvinnor har en tendens att väja en mer städad variant, som piller eller skära sönder sig. Det är män som annars väljer att göra fysiska handlingar.

Jag kände en man, K, nere i Blekinge som valde att skjuta skallen av sig med en älgstudsare. Han fick identifieras med hjälp av fingeravtryck. Hans död fick mig att välja att flytta uppåt landet igen. Jag visste att om jag stannade så skulle det finnas en risk att jag skulle gå samma väg. Några år senare fick jag veta att en av dem jag umgicks med, F, valde att gå ner sig i ån. Ännu ett sätt avsluta sitt liv på.

Jag minns X:ets barndomskompisar som på ett eller annat sätt valt att ända det här livet. Jag kände hälften av dem… En sköt sig själv, en annan hängde sig. Det finns drogöverdoser (medvetna sådana) och pillerdöd. Listan kan göras lång om det är så.

Andra som kommer till minnes är dem som dött i bilolyckor och annat, men det ligger ju lite utanför ämnet. Eller dem dom blivit ihjälslagna. Eller de som dött på grund av eller efterföljder av en sjukdom. De valde inte att dö. Skillnad.

Det som jag ändå tänker på är dem som faktiskt hittat dem. Dem som står dem närmast. Som i barnvaktens fall där hennes son hittade henne. Eller K som hittades av sina föräldrar i källaren, eller X:ets kompis som hittades av föräldrar och bror på farstubron. Eller bror som finner sin bror i hemmet eller far som finner sin son hängd. Eller jobbarkompisen som finner kollegan. Eller dem som fått se blodbadet i badrum på grund av sönderskurna armar.

Döden är inte vacker. Den som skrev det hade fel.

Jag tänker på denna själviska akt och på dem som finner sina döda. Döden i sig skrämmer mig inte. Tanken på hur de döda hittas gör det. En viktig och övervägande orsak till att jag inte låtit tanke gå till rejäl handling. Tanken har funnits där tvivla inte på det. Känslan av att jag inte orkar mer har funnits där som en skugga jag lärt känna väldigt bra. Det är tanken på hur jag ska hittas som avskräckt mig hittills. Vi känner varandra väl, Döden och jag. Ibland förföljer han mig. Andra dagar förföljer jag honom. Men allt som oftast går vi hand i hand. Ett sätt för mig att hålla mig vid liv. Låter kanske paradoxalt, men så är det.

Jag är finska. Döden är en del av mig. En del av oss. Döden får vi liksom med i bröstmjölken. Vemodet som går hand i hand med döden. För finnar är inte Döden ett främmande väsen. För finnar är inte Döden någonting att vara rädd för. Han finns där som en av oss. För vilka andra förutom finnar kan gå runt på en kyrkogård och känna frid? För vilka andra än finnar kan gå runt på en kyrkogård och se namn på stenar och säga att de såg bekanta på kyrkogården? Ja, jag vet. Vi är ett bisarrt folk. Men sanningen är den att Döden inte är främmande för oss. Fråga vilken finne som helst.

Självmord är inget nytt påhitt eller någonting främmade heller egentligen. En välbekant figur i periferin. För mig alltså. Den gör sig påmind då och då. Som nu till exempel. Som för att påminna mig om Han inte glömt bort mig.

Det jag förundras över alla de suicider som jag känner är just valet av vilka som skulle finna dem. Inte det att de valde att ta sina liv. Utan just den själviska akten att inte tänka på den som skulle finna dem. Nu tror jag ju inte, förhoppningsvis, att hon (i början av texten) ville att hennes son skulle finna henne. Men dem andra då? Dem som valde skjuta skallen av sig till exempel? Varför utsätta sina föräldrar och familj för det lidande det innebär att finna dem där de lämnade jordelivet? Är inte det rent egoistiskt? Att skita i sina barn? Ursäkta, men jag måste ställa frågan. Jag vet att hade jag barn så skulle jag se till att de var de sista att se en i sista fasen i livet, oavsett var, när och hur. Speciellt hur om man väljer att ta sitt eget liv. Nej. Den delen förstår jag inte alls. Jag menar bara att självmord är tillräckligt traumatiskt för ett barn även utan att de hittar sin förälder död. Hängandes eller vad valet av metod nu varit. Hur hemskt måste det inte vara att vara den som hittar kroppen? Hemska tanke även för mig som inte är familj. Jag kan bara undra. Förfasas.

Sen förstår jag inte varför man väljer att skjuta sig själv. Så brutalt. Så ont. Dränka sig är en annan sak. Har hört att det ska vara riktigt behagligt innan slutet. Likaså att frysa ihjäl. Hängning vet jag inte någonting om, men en del finner ju det där med kvävning sexuellt upphetsande. Jaa… jag vet. Jag kan vara lite bisarr och makaber i mina funderingar ibland.

Men hey, nu kan inte klandra mig för att jag inte har försökt varna er. Läs på egen risk. Jag skrev ju det. Jag varnade er.


det kom ett sms

Igår fick jag ett sms från mor. Hon tackade för presenten jag hade skickat tidigare. En sån där som jag hade inhandlat för länge sen, men inte kommit iväg. Passade på å fuska lite i och med 2xmorsdag och hennes födelsedag. Orkar liksom inte. Nu avviker jag från ämnet igen.

Sms:et innehöll orden tack som jag skrev ovan och sen meningen efter fick mig att haja till. Försökte att INTE läsa in saker i den utan ta det för vad det var. Gick väl bra en kvart. Sen ringde jag henne och undrade vad hon menade med det. Meningen hon skrev (fritt översatt): ”Visst passar du på ditt nya jobb”. Jaha? Så jag frågade henne vad hon menade med det.
– Jaa, Jag kunde ju inte säga något då du berättade det då jag blev så ställd och förvånad över det nya jobbet. Jag tvivlade ju om du skulle platsa där. Så jag valde att inget säga istället för att såra dig. Nu när jag tänkt efter så visst passar du där. Om du ger det lite tid. För jag ville ju inte att du skulle börja tvivla på dig själv också.

Jaa. Jag läste meningen fel först. DET fanns ju en underton i den. Jag hade inte behövt tvivla på det. Jag kunde läsa in vad som helst i den meningen. Vad ska jag säga? Vad kan man säga? Vad skulle ni säga?

Det är tur att jag slutat leva mitt liv utifrån hennes godkännande eller gillande. Visst svider det, det gör det, men ändå inget jag förvånas över. Jag vet att det låter väldigt illa det där. Åt båda hållen. Men jag är van. Jag vet ju hur hon fungerar. Hur hon varit och så vitt jag vet kommer att vara.

Tråkigt när det blir sådär. Såhär. Jag har ju inte direkt tagit min nya roll för given. Jag vet att jag har stort arbete framför mig. Jag har vänt och vridit. Jag har våndats. Jag har tvivlat och övervägt att säga nej. Men det är normalt. Konstigt vore ju annars. Det är ju inte direkt någonting som jag är van vid. Ingenting jag har gjort förr. Ingenting välbekant med det jag ska påbörja. Vånda och tvivel hör ju till. Men jag står inte ensam i min nya roll. Jag har stöd från människor som vill ha mig där. Människor som tror på mig. och skulle jag tvivla så kan jag alltid vända mig till dem. Stort.

Det här är min verklighet. Min vardag där saker och ting är inte som de borde. Upp och ner världen för en del. Men jag kan det här nu. Jag kan vändorna. Turerna och känslorna. Hade jag inte varit det skulle hennes ord sårat mig djupt. Att min mor inte stöttar mig i mitt liv. Nu är det ju så. Varit i många år. Jag förväntar mig inte någonting annat från henne. Hon vet inte bättre. Jag vet det.

Det som ändå stör mig mitt i allt det här är att hon sen har mage att undra varför jag inte hör av mig oftare. Vad säger man?


mingel

Idag har jag spridit ut mig litegranna. Hälsat och presenterat mig själv för en bunt nya människor. Sådär som det kommer att se ut mycket framöver. Jag har en aning om att jag under sommaren kommer vara ganska trött på mig själv. Men det är det man får ta inför sin nya yrkesroll. Jag har minglat med människor som jag kommer att möta igen och prata mer med när tiden är mogen. Om än inte annat så lär det bli som privatperson. Men jag har påbörjat processen och det känns helt okej. Helt okej att presentera sig för *mummelmummel*. Jaa. Hehe. Jag vänjer mig nog snart. Känns bara som att jag behöver en ”kostym” först.

Nåja.

Träffade en person som presenterade sig som mentor. Oj, vad nyfiken jag blev då. Jag vill ju också ha en sån! Och mötet sådde allt större frö i mig angående det där med att starta eget. Att sätta ihop föreläsningsserie och åka runt. Tanken har ju funnits ett tag. En sån där idé som återkommer med jämna mellanrum. Ibland mer intensivt än annars. Idag är den sådär så det riktigt pirrar i mig. Fröet fick fäste med andra ord. Och det där med mentorskap och råd och grejer är gratis till en början. Skadar ju inte att se om min idé skulle kunna fungera. Eller ja, jag vet ju att den skulle göra det. Bara den där berömda tummen i arslet som hindrar mig.

En sak i taget.

Räcker med en eller snarare två stora abstrakta grejer i taget, kan ju göda fröet bättre när jag kan fokusera på annat också igen, eller vad säger ni?


kommande vardag

Jag har inte riktigt vant mig vid att sitta här och skriva än. För tillfället har det blivit mer om bipolaritet än annat, men jag ska väl börja med min vardag lite smått innan flytten från mitt gamla blir permanent. Än så länge känns det som att det gamla inte är riktigt avslutat än, så om ni vill och undrar hur min vardag är så kan ni hitta mig här i några dagar till.

Tanken är ju den att jag ska finnas här helt och hållet sen. Jag är mitt i en process som är hur bra som helst. Det har varit avslut och nya börjor vartannat ett tag nu. Jag har ju velat ha en förändring, men jag vet inte riktigt om jag var redo för en såhär stor förändring. För stort, det är det. Kan inte riktigt greppa verkligheten än. Allt känns så främande och abstrakt att jag inte vet vilken ända jag ska börja för att få bilden att klarna.

Ja, en dag i taget. En sak i taget. Jag ska inte panika mig över saker jag inte riktigt förstår eller greppar än. Jag får inte tänka på sakers storhet för då kommer jag att kraschlanda innan jag ens har börjat. Nu pratar jag om bpde privatlivet och allt vad det innebär, lika mycket som jag pratar om min blivande yrkesroll. Jag får ta vara på den här tiden. Den här energin och insikterna om vad jag åstadkommit hittills. För tänker jag på kommande liv, kommande verklighet och vardag så blir det inget gjort istället. Allt är bara så STORT just nu. Jag vet vad jag har. Jag vet var jag varit. Jag vet mycket om mig själv. Jag vet om de processer jag tagit mig igenom och sidor som jag är klar med. Men sen kommer allt det andra in. Allt det nya.

Det är ingen lien roll jag kommer att axla på måndag och processen till att lära mig att leva i den nya yrkesrollen kommer att vara tuff. För just nu känns det mer som att människor tror mer om mig än vad jag själv gör. Jag är mest rädd att inte kunna leva upp till dem förväntningarna. Men se, det är min självkänsla som talar. Jag vet att om jag bara får ta saker i min egen takt så kommer det att lösa sig. Jag kommer att kunna fylla de skor jag ska ta på mig officellt på måndag. Jag måste bara förstå att jag är jag. Jag kan inte vara någon annan. Och definitivt inte göra någon annans jobb.

Igår mötte jag min nya chef. Och han sa saker som får mig att växa flera decimeter inombords. Som till exempel att de har väntat på någon som mig. Oj, säger jag bara. Ojojoj. Stort. Eller hur? Eller det att de vet ju vem jag är och vad jag gått/går igenom vilket också gör situationen lite unik. De vill ha mig precis sådär som jag är just nu. Och att de se potential hos mig som jag inet ens trodde jag ägde. Att de kan se att jag är rätt person på rätt plats just nu. STORT jag vet. Hur ska jag kunna greppa det? Det kanske inte är meningen att jag ska greppa det heller.

Idag är det torsdag. Sista torsdagen i maj. Sista torsdagen som sjukskriven. För sen, snart, kommer jag att kunna titulera mig som någonting annat. Jag kommer att ha kollegor som förstår mig på ett sätt jag inte kommer att kunna förstå själv. Jag kommer att ha en chef som är mån om mig redan innan jag ens har börjat. Ogreppbart. Men det kommer väl?

Jag har ju hela sommaren på mig att bli varm i kläderna.Det är nog väldigt bra att jag har den här sommaren att mjukstarta på.  En hel sommar att vänja mig vid tanken av vad jag ska vara. Vad jag kommer att bli. Stort. Jag tror inte ni förstår det här riktigt, men å andra sidan så kan jag inte förvänta mig att ni ska göra det om jag inte förstår det hela än. Det kommer väl det också. Och när jag kan förstå och förklara så kanske, bara kanske, skriver jag ner min nya titel och vad det är jag jobbar med.


vemodet rullar in

Vemodets bränningar rullar in om natten
och slår mot klipporna till mitt inre.
En efter en kommer vågorna inrullandes
och det blir allt avårare att hålla emot.
Tyngden gör det svårare att stå rak i ryggen.

Vemodets dova muller vaggar mig till sömns i natt.
Dess mörka djup lockar mig.
De vita topparna får mig att hoppas på någonting annat.