Månadsarkiv: juli 2009

Herrn har landat

Bild0195Så… herrn har landat hos mig.

Han är som om han alltid varit här. Bara mina två som beter sig som om de aldrig sett en katt förr.

Höh.

Tiden får utvisa hur det här kommer att gå. Håll tummarna!

Annonser

ensamtid

Jag snyltade åt mig en ledig dag. Tog ut komp imorgon bara för att jag kan. Blir en ”långhelg” för min del. Känner att jag behöver andrum. Vara hemma en stund. Bara vara. Andas. Ladda batterierna. Komma underfund med saker.

Helgplanen är redan klar. Jag ska:
Umgås med katterna.
Pyssla med saker.
Pilla på grejer.
Plantera om.
Sova,
och fundera.

”Bara” två timmar kvar tills det blir ”helg”.


katt

Kommit fram till en sak idag i allafall. Jag ska ge herrn en chans här hemma. Var över på fika och umgicks lite smått med herrn över en kopp kaffe med hans matte och ville sen ta hem han. Vilket i praktiken betyder att om allt går vägen och det fungerar med Hanen och Honan här hemma så  blir det tre skyddslingar under mina vingar framöver.
Om nu fröken i fråga nu tycker att det fortfarande är en bra idé. Om det är så så får vi sätta upp en tidsplan för leverans och acklimationstider och sånt där praktiskt. Men det bli nog bra.
Får försöka vara optimist när det gäller det här.


mitt livs astro 2009 återblick

Bläddrar i gamla tidningar på jobbet. Fördriver tiden lite. Lite? Hmm… underdrift kanske? Jag läser årshoroskop för 2009 (Mitt livs astro 2009 Tara nr 1). Följande står under karriär för oss som är födda i fiskarnas tecken:

(…) åstadkommer massor under våren. Det vilar en rastlös önskan om förändring över horoskopet men mitt råd till dig är att avvakta till efter sommaren. Byter du jobb under våren är risken överhängande att det nya inte leder till någonting bättre. (…)

Kunde inte någon ha talat om det för mig i våras? VA?! Jag kanske skulle ha tänkt efter både en och två gånger innan jag tackade ja till det här. Jaja, inte så mycket att göra åt helt enkelt. Jag är här nu. Men… texten fortsätter ändå såhär:

(…) Från oktober kommer du att triumfera och har förmodligen klättrat ett steg uppåt innan året är slut.

Okej? Det är slutet av juli nu. Augusti nästa vecka. Och oktober är väldigt långt borta just nu. Månader. Inte veckor. Inte dagar. Utan en evighet. Slutet av augusti känns väldigt avlägset. Nästa vecka känns som en evighet.  En dag känns väldigt långt just nu.

Sen underlättar det ju inte att veta att jag fick brev igår som meddelade att jag inte behöver förvänta mig att få tid för samtalsterapi under innevarande kalender år. Det ni. Jag är väl inte tillräckligt sjuk.


ohållbart

Markören påminner mig ännu en gång om att tiden går. Blink blink blink. Jag ser molnen hopa sig över himlen och göra dagen grå igen. Regnet är annalkande.

Känner mig ganska hudlös idag. Efter telefonsamtal som igår brukar det vara så i ett par dagar efteråt. Jag förstår inte varför jag låter människan påverka mig så pass mycket som hon faktiskt gör. Jag trodde jag hade kommit längre än så. Att jag hade skapat någon form av distans och plattform till mig själv där jag kan hålla henne på avstånd. Jag trodde fel. Jag märkte igår. Bara att börja arbeta sig uppåt igen. Steg för steg. Bit för bit bygga upp muren igen. Känns inte bra att vara hudlös idag. Allt känns bara ohanterbart. Som en jonglör som försöker hålla alltför många bollar i luften samtidigt.

Mitt i all detta inre kaos ser jag på höstens planering:
Dagarna som redan är full av saker att göra.
Människor och aktiviteter.
Timmar och dagar som jag inte vill kännas vid.
Helger som försvinner.
Dagar som inte finns.
Ord jag inte förstår.
Ord jag känner igen men inte kan använda mig av.
Ord jag inte kan ta till mig.
Ord som jag ska känna mig bekväm med men inte kan acceptera.
Människor jag känner alltför väl.
Människor jag inte känner.
Människor jag inte vill känna.
Brister i känslokartan.
Känslor jag hört talas om men som jag inte kan relatera till.
Saker som jag borde känna till men inte vet hur man gör.
Finns inte att finna i mig.
Hos mig.
Tillstånd som jag inte känner igen.

Det finns brister hos mig. I mig. Brister som jag inte kan åtgärda. Brister som jag inte ens vill åtgärda. Jag har lärt mig en viktig sak under den här korta tiden och denna del av livets väg och det är att denna ytterlighet inte är till för mig. Fel väg för mig. Ljuset och glädjen är till för någon annan. Någon annan som är redo att omfamna ljuset. Någon som är redo att bli omfamnad av den också. Någon som är redo för att ge hela sig för en stund av lycka.

Jag är inte denna någon. Jag bär på delar jag inte kan avsäga mig helt enkelt. Jag döljer delar av mig själv som inte mår bra av att döljas och tigas ihjäl. Jag mår inte bra av att tystas.

Samtidigt som jag dagligen blir påmind av det som aldrig blev av. Livet som inte var för mig. Ett liv som skulle kunna varit. Alla dessa ”tänk om” blir verklighet varje morgon. Varje dag. Orkar inte.

Ohållbart.


vettig vuxen?

Tydligen är det jag det. Ikväll är en av dem där kvällarna då man får ett samtal och inte reflekterar över vem det är som kommer att finnas på andra sidan tråden. Samtalet slutade med att all den energi som jag hade kvar försvann och jag kände mig plötsligt tusen år äldre.

Rollerna kastas om när rösten på andra sidan når mitt inre. Och jag finner mig själv lyssnandes till en röst jag känner så väl igen. En röst som borde innebära trygghet. En röst som borde sammakopplas med kärlek och ömhet. Men nu är det inte så.

Jag sitter i soffan och finner mig ännu en gång lyssnandes till historien om en trasig flicka som fick växa upp i ett dysfunktionellt hem. Ett hem utan kärlek och ömhet. Där flickan sedan gick ut i vida världen och fick arbeta sig fram till ett drägligare liv. Flickan som sedan själv blev mor. Flickan som själv aldrig växte upp och blev vuxen utan gav sin dotter ansvaret över saker som ett barn inte borde behöva göra. Dottern som fick växa upp utan att ha fått vara barn. Dottern utan barndom. Det vuxna barnet som sedan som vuxen sitter och fortfarande tar rollen som vuxen i relationen. Den som lyssnar. Den förstående. Den som kommer med goda råd. Den som borde fått vara barn. Hon som inte fanns. Hon som fick vara mamma till sin egen mamma.

Samtalet tog slut och jag la på luren. Kände mig tom. Dränerad. Liten. Ensam.


stunder av klarhet

Regntunga skyar fördunklar mitt sinne. De tunga molnen gör min börda mindre tung att bära. Gårdagens ord får mig att känna efter. Orden som var riktade till mitt sunda förnuft och logik. Sanningen gör ont sägs det. Inte i det här fallet. Jag fick ord på min känsla. Jag fick orden till mitt tvivel. Jag fick hjälp på vägen att finna modet att tänka klart tanken. Att våga följa känslan till slutet.

Känslan av triumf fyller mig på ett plan jag inte direkt känner igen. Att min känsla och mina funderingar hade snappats upp av en annan människa som såg vad som behövdes sägas och valde att säga orden trots att de fanns en risk att de skulle svida och göra mer skada än nytta. Jag hade redan tänkt tanken. En tanke som skrämde mig i början. En tanke som jag såg som personligt nederlag. Förlust av något jag aldrig egentligen hade. Någonting som faktiskt inte var mitt egentligen. Men nu… nu känns det bara som att så är det ju. Så enkelt det kan bli ibland. När man finner orden som förklarar känslan. När pusselbitarna faller på plats och helheten börjar synas.

Nu ska jag bara våga fullfölja tanken. Sätta mina ord på saken. Finna modet att uttala tanken högt. Lägga upp en strategi. Försöka finna mönster. Lägga upp en plan. Men först ska jag lära mig att andas. Hur var det man gjorde det nu?