Månadsarkiv: augusti 2009

vänskap?

Tittade på LOTR* igen. Jag vet inte vilken gång i ordningen som avsnitten ses eller vilken gång i ordningen som jag bara ser en här eller en där. Ju fler gånger jag ser dem ser jag inte filmen som sådan utan hamnar i funderingar om vänskap. Synd egentligen då filmen i sig är sevärd, men vet man redan vad som kommer att hända så är det lätt att funderingarna vandrar iväg.

Som igår när mina tankar berörde vänskapsbanden som jag haft under åren. Jämförde med den som fanns på rutan framför mig och blev lite vemodig.

Jag tänkte på den vänskapen mellan Frodo och Sam. Den renaste och sannaste formen där man ställer upp för varandra. Lojalitet och (faktiskt) kärleken. Kommer på mig själv att tänka på att jag faktiskt inte upplevt den formen av vänskap. Där barndomsvänner håller ihop som vuxna. Som exempel kan jag ju ta de jag faktiskt haft i mitt liv. Dem där som jag kan idag kalla för gamla bästa kompisar. Den första flyttade sju mil bort. Lång sträcka för en fyra åring. Den andre som kom in i mitt liv flyttade till andra sidan östersjön några år senare. Inte så att man kunde hälsa på direkt. Efter det blev det visserligen nya kompisar och vänner, men inte barndomsvänner i den rätta bemärkelsen. Om ni förstår vad jag menar?

Visst hade jag vänner sen. På undantag till och med. Alla dem där som mellanlandade i mitt liv för att sedan fortsätta någon annanstans. Dem där som jag hade till låns. Dem där som fanns där och vandrade längst samma väg som jag en kort stund. Ibland en längre sträcka. Men inte på samma sätt som förr.

Idag, trettio år senare, ser på jag på film och känner att jag missat någonting väsentligt. Att det fattas någonting i mitt liv. Erfarenhet som andra verkar ha haft. Visserligen har jag ju haft nya bekantskaper och vänner efter de där åren som ensiffrig, men inte på samma sätt. Kan ju jämföra det med de andra av de nio i LOTR. Bundna till varandra en kort stund. Tillit och styrkan i att ha en vän vid sin sida. För att sedan gå skilda vägar. Minnet av det som en gång var finns alltid kvar. Men man kan aldrig gå tillbaka till det som en gång var.

Idag trettio år senare förstår jag att jag vandrat alltför länge bland orcher. Jag har vandrat längst krokiga mörka och dunkla vägar där människor visat sig vara monster. En efter en som efter ett tag visar sitt rätta jag. Fula, vidriga och motbjudande. Jag har litat på människor som visade sig vara allt annat än en vän. Jag har valt att umgås med människor som gjort saker som jag egentligen inte skulle acceptera om jag hade stannat upp och tänkt efter. Jag har stått trygg och stark i stormens öga. Jag har inte vetat någonting annat. Sett saker som jag inte velat se. Jag har sett saker som jag aldrig vill se igen. Jag har hört saker som jag inte vill höra igen. Jag har tigit om saker jag inte borde ha tigit om. Jag har gjort saker som jag aldrig borde ha gjort från första början. Jag är den som vandrat bland orcher alltför länge.

Jag har alltför länge vandrat i skuggan. I skuggorna av det som inte finns. Alltför länge har jag mött människor som visat sig vara någonting annat. Jag kan reglerna. Jag vet hur skuggorna fungerar. Jag vet det. Ljuset finns där på andra sidan. Klar och ljus. Jag ser på mina egna händer i det klara skenet och undrar om jag längre kan tas för människa. Om inte skuggorna och allt det fula gjort min hud och mitt anlete till någonting annat än mänskligt. Att skuggorna flyttat in i mig och förvanskat min själ. Att de som jag möter längst denna nya väg helst skulle se att jag gick tillbaka in i skuggorna igen. Välja att gå tillbaka till någonting som inte är för dem. Någonting som är mitt. Bara för mig. Det som finns där. Fastetsad som en dålig tatuering. Ingenting som jag kan tvätta bort.

Jag ser på LOTR och tankarna vandrar iväg. Jag tänker på det som finns där framför mig. Jag ser på det som visas upp för mig och jag kan bara konstatera att fantasi och verklighet ibland går hand i hand. De som säger att det är bara hittepå och någon annans fantasi så kan jag bara kontra med att författare skriver om sin verklighet. Sin syn på saker och ting. Deras verklighet. Deras värld. En värld som vi som läsare får en unik inblick i. Och sedan avfärdar det som overkligt. Synd.

Jag fortsätter att minnas och fundera på det som aldrig var. Det som var till för alla andra. Det som jag kan se men inte ta på. Det jag kan se men inte ta del av. Erfarenhet saknas. Error i databanken när jag slår upp ordet ’vänskap’.

 

* Lord of The Rings för er som nu skulle ha missat det eller glömt bort.

Annonser

finsk afton II

Hemma igen. Landat.

Jag har skrattat en massa. Igenkännande.

När jag hör finnar prata och berätta saker om finnar och deras beteenden och nojor och funderingar inser jag hur mycket finne jag är. Umgås jag med andra finnar inser jag ju hur mycket finska jag faktiskt är. Men å andra sidan inser jag ju när jag lyssnar till samma saker på svenska så inser jag ju hur svensk jag är. Stand up, oavsett språk, får mig att skratta åt ytterligheter. Jag skrattar igenkännande oavsett språk.

Idag var jag så finsk jag bara kan vara emellanåt. Umgåtts med finnar. Pratat bara finska. Skrattat på finska. Och samtalsämnen har varit så finska att det skulle vara fel att kalla det någonting annat. Vemod, misär och döden.

Påminnelse om vad jag är ända ut till fingerspetsarna. Men samtidigt har jag blivit påmindom hur svenska jag faktiskt också är. Konstigt att dessa två sidor ens kommer överens ibland. Att jag inte är mer kluven än vad jag faktiskt är ibland.

Men jag har haft kul idag. Bara en sån sak.


finsk afton

Väntar på att jag ska bli hämtad. Jag ska iväg till stormetropolen för ikväll är det finsk afton på Stockholm Comedy Festival 09. Jag kommer att hänge mig åt finsk humor när den är som bäst sägs det. Så jag är inställd på att skratta ett par timmar . Kan behövas en dag som denna. Återkommer efter att jag landat hemma igen.


marknad

Årets höstmarknad är här. Den som förr verkligen var en grej att se fram emot har blivit en av dem där sakerna som kommit och gått utan att jag har deltagit i spektaklet. År har gått mellan mina turer åt det hållet. Tills Pojken tyckte att vi skulle ta en runda. Jaja. Åkte ner då de öppnade. Slutade med att jag kom hem med en ny väska, massa majs och godis. Typiskt. Jag som inte skulle ha nåt.

Igår, fredag, hade jag tagit en vända på stan för jobbets räkning, med resultatet att jag kom hem med en ny väska igår med. Väskperiod helt enkelt. Men det var en massa pysselgrejer som fick flytta hem till mig också.

Efter sen frukost idag blev det att sova en stund. Innan det blev att plocka ihop sängen och förpassa delarna ner till källaren. Väger ton också. Men ner fick vi den ändå. Tomt i sovrummet nu i väntan på nya gaveln. Men klart värt det. Och att jag sen får sova på golvet får jag ta.

Därfter fick jag för mig att ha lakan till sängen. Hoppa in i bilen och till IKEA. Kom hem utan lakan med med andra saker jag egentligen inte behövde för 750. Som ny köksservis till exempel. Så kan det gå när man går in där utan bestämd mål. Eller lista.

Ganska nöjd ändå. Utan nya lakan visserligen. Men kommer fler dagar. Kanske förbi Jysk imorgon?


fredagmorgon

Morgonstund har guld i … skit på dig. Inte ett dugg guldigt här. Oavsett vad när och hur.

Trött som en gnu. Kvällen gick bra, intressant, men sen… sen var jag trött. Så in i dödens trött. Hjärnan slutade att fungera. Kaputt. Men sen skulle handlas saker med Pojken som kom och hämtade mig. Ja, han kom igår. Han tycker inte att jag är så rolig att ha att göra med när jag är som jag är när jag är dödens trött. Jag förstår det. Mat fick vi ändå med oss hem konstigt nog.

Fredagmorgon och det blir att trava iväg och jobba snart. Har verkligen ingen lust. Verkligen inte lust att göra det jag ska enligt schemat. Vill helst krypa ner i min varma säng bredvid Pojken och sova vidare. Men det går ju inte… det går ju faktiskt inte.

Jag kanske ska ta och göra morgon så den här dagen kan börja också. Har ändå sett till att jag slutar tidigare idag. Bra va?


Reträtt

Stanna upp
andas ut
hämta andan.
Tänka efter
lyssna in
somna om.
Vara här och nu
utan ambitioner
nollställd öppen
fördomsfri. 

Tid att drömma
och betrakta sina drömmar
möta allt som kommer.
Lära känna mer och mer
sitt mikrokosmos.
Och utan att värdera
ta i famn
sin såbarhet och styrka
sin rädsla och besvikelse
sin längtan och sitt hopp. 

Vandra inåt mot sitt hjärta.
Koncentrera sina vida cirklar
mot en mittpunkt
som är tidlös evigt.
Alla cirklars centrum
är det samma.
Mitt i allt och alla
livets källa.
Vi skulle inte törsta så
om inte källan fanns. 

Margareta Melin


seminarietorsdag

Morgonstund har guld i mun. Nä. Skulle inte tro det. Vilse i pannkakan när klockorna tyckte att det var dags att kliva upp. Hade verkligen ingen lust att göra morgon idag. Hade det inte varit för kvällens seminarium hade jag klivit upp redan när katterna tyckte att det var dags att kliva upp för stackars matte. Jag vände ryggen till de stackars små liven och snarkade vidare istället. Jag anser att fyra är liiite för tidigt för vem som helst även om man kanske skulle klarat av arbetsdagen.

Men nu är det seminariekväll och del 2 som gäller. Läxan är gjord och det känns riktigt bra. Gett mig själv en tidsplan också, vilket gör att det känns mer verkligt numera. Inom överskådlig framtid. Inte alltför nära, men inte för långt borta heller. Känns bra, samtidigt som den ger mig lite pirrig känsla i magen. Kommer jag att klara av det? Tiden går ju så fort ändå. Nästa steg i processen är att studera skatter och skattsedel och allt det andra som hör till när det gäller ekonomin. Kanske ska se om det finns enkla kurser i företagsekonomi och hur man skriver fakturor. Vet ni? Hjälpa mig? Ja?

Men det största problemet jag har just nu, enligt mig då, är namnet. Vad ska jag heta? Löjligt kan tyckas. Jag ska ju leva med namnet. Den ska tala för sig själv. Visa vem jag är redan innan jag öppnat munnen. Utan namn kan jag lika gärna lägga ner planerna. Funderingarna.

Sen det där obligatoriska upp och ner pendlandet. Hopp och förtvivlan. Mellan yey och nej. Känslan av att det kommer att gå hur bra som helst ersätts med ”vad i helvete håller jag på med?”. Det hör väl till har jag förstått?

Har verkligen ingen motivation att sitta på jobbet idag. Faktiskt. Eller jag kanske ska skriva ofokuserad? Inte alls inne på den linje jag ska arbeta efter. Idag är jag långt utanför ramarna kan jag ju meddela. Åt alla håll och kanter. Både rent yrkesmässigt och känslomässigt. Seminarietorsdag och Pojken kommer ner idag. Hur ska det här gå? Hur kommer den här dagen att bli?