Månadsarkiv: september 2009

dagen i punktform

  • Två klockor på morgonen klockan 6
  • Duscha
  • Till jobbet och äta frukost klockan åtta
  • Iväg och leka och prata med barnen 9.30
  • Tillbaka till jobbet och umgås och vara trevlig med 25 gäster mellan 12 och 14
  • Planera kommande dagar
  • Läste dagens tidning
  • Klippte ut ännu en dödsannons
  • Luften gick ur mig efter ”nyheten”
  • Hem från jobbet
  • Vila i 30 minuter med väckarklocka på för säkerhets skull
  • Byte av tvättid då jag int ekommer att hinna tvätta imorgon som tänkt
  • Buss ner på stan
  • Köpte nya Paradise Lost
  • Till seminarie om skattefrågor som började 18.00 som drog ut på tiden i 45 minuter, slutade 21.45 istället
  • Social med tio obekanta kvinnor som är väldigt pratglada
  • Buss hem klockan 22
  • Låser upp dörren halv elva och möts av katterna som alla ska hälsas på på sitt sätt
  • Byta om till myskläder
  • Rensa kattlåda
  • Varva ner framför TV/datorn

Saker jag inte hunnit med idag:

  • Har inte lyssnat på skivan än kommer inte att hinna med det heller
  • Har inte haft tid att prata med Pojken på tele idag, sms räknas liksom inte
  • Hinner inte med all kattgos som mina tre skulle önska ikväll
  • Kommer inte att komma i säng så tidigt som jag ville/tänkte

Upp tidigt imorgon. Frågan är hur länge jag kommer att snurra i natt. Fullmåne på gång igen märkte jag. Och allt börjar om från början igen.


viktigt med sömn?

Sovtiderna kommer att vara si och så med den här veckan. Att jag har olika starttider på veckorna gör sitt. En del dagar fungerar på sparlåga. En del dagar fungerar även när jag inte sovit som jag ska.

Men… sen kommer det dagar som energin måste vara på topp. Där jag ska vara med till hundra procent. Speciellt när tider ändras och schemaändringar innebär att sovtiderna drabbas. Så bra då. Jag som redan innan undrade hur jag skulle få saker och ting att gå ihop denna vecka.

Sovtider är viktiga för alla. En god natts sömn gör att vi ska orka med vardagen. Sovtider är viktiga för alla. Sovtider som är viktiga för människor som mig. Sovtider som kan vara skillnaden mellan normaltillstånd och skov. Sovtider är skillnaden mellan liv och död för såna som oss. Sovtider som för livsavgörande för oss. Sovtider. Låter som om jag pratar om barn när jag skriver sådär. Men det är väl vi alla till en viss del egentligen? Blir lite kinkiga och mindre stresståliga om vi inte får sova som vi ska? Att det sen är viktigare för en del än andra är det inte så många vet om. Att vara sjuk… det vill säga att ha en diagnos som min… vår… gör att saker ställs på sin spets ibland.

Sen kväll igår. Inte för att jag inte gick och la mig som jag skulle. Jag hade helt enkelt svårt att somna. Vända och vrida och snurrsnurr är aldrig roligt. Det gick så långt att jag övervägde att gå upp och skita i sovandet helt. Aldrig bra.

Jag kommer inte vara på topp idag om man säger så. Vad bra… eller inte.


tisdag då

Ingen bra morgon. Betyder det att resten av dagen blir bättre?

Gårdagen var ingen bra dag som ni kunde läsa… fick problem med publiceringen av sista inlägget för dagen så den kom upp nu. Typiskt liksom. Men nu är den där den ska i allafall. Även om tiden inte stämmer och allt det där.

Tisdag. Fortfarande ont i huvudet. Sov inge vidare heller. Gnisslat tänder igen märker jag. Kanske till och med pressat ihop käkarna så som det känns vid tinningarna just nu. Inte så mycket att göra åt. Stressad tydligen. Över vad? Dum fråga egentligen. Allt och inget just nu.

Kanske ska ta och klä på mig för idag. Vandra sträckan till jobbet och undra vart världen är på väg. Vart jag är på väg. Suck. Inge bra start på dagen som jag redan skrivit.

Blöö.


dags att dra något gammalt över mig

Hemma igen. Varit det ett par timmar. Svårt att landa idag. Var jag ens uppe i varv egentligen?

Ringde det obligatoriska grattis på födelsedagen pappa samtalet. Han hade inte mycket att säga och efter det nödvändigaste gav han luren till morsan. Misstänker att det är hans sätt att tala om att han inte är glad för att jag inte hört av mig igen på ett tag. Jaa, det funkar så i min familj. Så länge man inte pratar om det så finns det inte. Så, samtal med mor igen. Gamla vanliga varför har du inte hört av dig frågan kom upp. Jag orkade inte ens ljuga idag. Trött på allt bara. Vi la på efter en stund. Vet inte es vad vi pratadee om egentligen. Tomma fraser om ditten och datten. Ingen energi kvar till annat just nu.

Övervägde att ringa ett samtal idag, ikväll. Samtal till en människa jag inte pratat med på över tre år. Tre år? Hur gick det till? Förstår inte. Vart tog tiden vägen? Hur ringer man en människa som man inte pratat med på tre år? Vad säger man? Hur börjar man prata med en människa som man kände så väl som sedan försvann i periferin? Var ju svårt redan innan. För visst har jag tänkt på henne ibland. Hur gör man? Vet någon det? Speciellt nu? Att jag sett annonsen i tidningen? Jag vet ju inte ens om de umgicks på slutet. Vad säger man? Hur börjar man?

Regnet smattrar mot rutan. Mörkret är djupare än vanligt. Kylan kryper in genom väggarna. Ge mig egna väggar med öppen spis så skulle det inte vara så hemskt.

Ont i huvudet igen.


vad är det som händer?

Tydligen ska man inte ropa hej innan man är över bäcken. Inte heller att tro att dagen blir bra bara för att morgonen varit precis sådär som man önskar mornar borde vara. Universums sätt att påtala att jag inte ska förvänta mig mirakel på en gång? Eller att jag inte borde ha förväntat mig någonting av dem här dagen? Eller att jag är på rätt väg men att jag borde stannat hemma?

Jag vet inte. Jag vet inte så mycket just nu. Vet bara att livet inte är så enkelt som man skulle kunna önska. Som man skulle kunna tro. Vem fan glider runt på en räkmacka egentligen? Finns de ens de som gör det? eller jo… det tror jag att de finns. Någon jäkla balans måste det ju finnas trots allt och det betyder att ju mer skit jag får uppleva och ta desto enklare är det för en del andra att ta sig fram här i livet. Skit också.

Sista minuten schemaändringar. Ser på raderna av siffror och text i min kalender och inser att om jag inte tvingar mig att vara ledig och sätter ner foten den här månaden så kommer jag inte att vara ledig mer än 1 dag av 28. Hur i helvete gick det till? Visst. Ändringar och saker som måste göras. Personer som måste mötas. Personer som måste ses. Jobba i fyra veckor i sträck. Grattis. Orka liksom.

Undrar om universum vill säga mig någonting?

Läste lördagens tidning. Läste dödsannonserna. En morbid nyfikenhet hos mig kan man tycka men idag blev jag bara tyst. Namn jag kände igen. Egentligen inte alltför förvånad, men ändå. Shit liksom. Han. Ska nog ringa ett samtal idag. Eller två.

Ännu ett av universums signaler som jag inte vet hur jag ska tolka? Tyda? Hur skulle ni göra?


ny vecka nya tag

Idag har jag tagit tag i mitt liv igen. Det gäller ju att inte gräva ner sig alltför långt ner eller länge i det som varit. Inte heller i det som inte går att gör någonting åt. Framtiden är det som gäller har jag hört.

Därför har jag fokuserat på just den biten igen. Anmält mig till en ny seminariekväll som riktar sig till nyföretagare eller de som precis ska starta eget. Om skattefrågor och bokföring, sådant där som man inte kan få för lite info om just nu såhär i starten. En massa nya saker att lära sig som sagt. Att lära sig ett nytt språk som det känns just nu.

Nu är jag ju inte den som är den, utan jag har faktiskt även tänkt på verkligheten som den är och hur det ser ut på rikigt. Bara för att min idé är hur bra som helst betyder ju inte att det kommer att gå bra direkt från början. Eller att det kommer att gå överhuvudtaget. Okej… måla fan på väggen och allt det där… men jag är realist samtidigt som jag har högt flygande drömmar. Därför har jag även lagt in en ansökan om nytt arbete hos en ny arbetsgivare på en annan ort. Oj. Hoppsan. Hur gick det där till liksom? Framtiden mina vänner.

Framtiden. Nu får vi se om universum håller med om mina planer och funderingar. Så stort. Full av möjligheter. Idag är en ny dag. Idag är en annan dag.


memory lane?

Dagar som denna kommer jag alltid tillbaka till det jag en gång varit. En av orsakerna till att jag inte gillar hypomana dagar. Det börjar på minus hundra som övergår till 190 för att sedan landa på det där som kan kallas för ”gamla goda tiden”. Varför det är så vet jag inte. Vet bara med mig att så har det sett ut förr så även nu. På något sätt slår det aldrig fel.

Gamla goda tiden. Gamla goda tiden? Varför heter det så? Vem kom på den där frasen förresten? Och ja… Vem var jag då? Vilken av mina alla jag var jag då? Vem var jag då när folk träffade mig?

Jag har fått en fråga av min konfirmandpräst ett antal gånger under åren. Typ varje gång jag träffat henne. Det kan ju ta ett tag mellan gångerna, men ändå… hon har koll på mig. Hur det nu än kommer sig och varför?  Det händer att jag stöter på henne om man säger så. Och ja… jag är konfirmerad… ett av min mors krav på min fortsatta existens om man säger så. Men… åter till frågan jag brukar få.

Det här är en sammanfattning av alla de samtal jag haft med henne. Alla de samtal under åren som hon haft med mig. Viljan att förstå. En önskan att förstå:
”Du som varit med om så mycket i ditt liv. Du som valt att delta i så konstiga saker i ditt liv. Du som umgåtts med så många olika människor och grupperingar i ditt liv. Min fråga till dig är då… nu…  hur har du behållit vettet i behåll? Hur kommer det sig att du inte tagit … skada av allt? Att du haft styrkan att vända ryggen till och säga ”nej tack” ? Hur kommer det sig att du inte fallit för frestelsen för drogerna? Att stanna kvar, välja den vägen? Vad är det i sig som gjort att du är så stark som individ? Vad är hemligheten?  Vad är det hos dig som gör att det finns en styrka till att kunna vända ryggen till en så stark kraft?”
Jag kan tyvärr inte ge henne något universellt svar. Hade jag svaret på hennes fråga, skulle jag även ha svaret på frågan hur man får människor att INTE göra saker och ting, som det här med droger, kriminalitet och allt det andra som det där livet leder till. Skulle jag ha svaret på den frågan skulle jag kunna bli rik. Tyvärr är det inte så.

Jag vet personligen svaret på den där frågan. Hur det kommer sig att jag verkar komma undan ”helskinnad” från saker och ting.  Sanningsenligt? Jag var färdig med dem. Okej. Låter väl krasst kan jag tro, men helt sant. Insåg det för ett tag sen. Att orsaken till att jag så kallat kommit undan helskinnat är att jag var färdig. Oavsett vad jag hade gjort. Vilka jag hade umgåtts med. Vad jag hade gjort och så vidare. Jag har figurerat i pressen under suspekta förhållanden. Jag finns mellan raderna i en bok om man kan och vet hur man kan läsa mellan raderna. Ingen vacker verklighet jag vistats i under vissa perioder. Enda anledning till jag kan ge till varför jag kommit ”undan ” så lät är att jag var ”klar”. Min maniska period var över och jag valde att gå in i mitt skal igen.

Förpuppas. Ett tillstånd där jag kunde bearbeta allt det där jag gjort, allt det där jag deltagit i och allt det där jag visste utan att ha sett det. Samtidigt som alla dem där som jag umgåtts med med saker att dölja vet att saker och ting stannar hos mig.  Jag har suttit i alltför många gånger i polisförhör om saker jag inte ens vill komma ihåg. På grund av mig har jag försatt min Bror i situationer som han annars inte försatt sig i. Inge jag är stolt över. Men av någon konstig anledning har han accepterat saker och ting för vad det är. Uppväxt och barndomskamrater gör sitt misstänker jag.

Det är få saker jag ångrar mitt i allt detta oavsett verklighet, men det jag kan ha ångest för idag är att jag utsatt min Bror för mitt i allt det här. En del har han inte ens kommit nära, men den del har han ju inte undkommit även om han velat. Kanske därför jag är lite överbeskyddande när de gäller min Bror? Det har jag alltid varit… speciellt när jag insåg vilka jag umgicks med egentligen. Inställningen var ”ska ni åt honom ska ni genom mig” och den levde jag efter i många år… Litegrann idag med kan jag tänka mig. Även om det funnits en orsak har det ju ändå aldrig varit uttalat. Han har ju inte vetat varför jag är som jag är till exempel. Jag har varit jag och allt vad det innebär. Han fick aldrig välja. Han fick aldrig ett alternativ till allt vad jag är. Jag är den jag är- Syster. För honom fanns det ju inget annat än den jag var.

Der sjuka och mest bisarra i det här är ändå att det är jag som är normaltillstånd för honom. Jag? Normal? Inte en chans. Men samtidigt mitt i allt det här och under uppväxten har han haft all dessa sjuka tillstånd som normalt. Inte bara mina. Vi har ju morsan också.  Jag tycker synd om min Bror. Inte konstigt om han är som han är. Det mest skrämmande är ändå att jag på något sätt, indirekt genom kompisarna så, gett honom en viss inblick i hur tjejer är. Inge bra kan jag meddela er. Jag vet ju hur kompisarna var…hur jag var. Hemska tanke. Men å andra sidan en bra sak om man tänker på det där som man inte vill att tjejer ska vara. Men… jag är inte förvånad över den väg han valt att vandra för tillfället. Faktiskt.

Gamla goda tiden. Bah. Finns det ens?