Månadsarkiv: oktober 2009

sista oktober

Lördag idag. Faen då. Dags att packa ihop livet och liven för att ta sig neråt landet igen. Ingen lust alls. Tro mig. Ingen lust alls. Blöö.

Vackan har varit underbar. Synd att tiden sprang ifrån mig där på slutet då. Veckan bara försvann. Hur är det möjligt? Hade det inte varit bättre tvärtom? Att tiden går sakta när man är roligt? Så att man hinner njuta av roligheten. Så man hinner uppfatta allt som händer omkring en. Så man kommer ihåg vad man gjort. Inte som nu, tjoff! Borta. Suck.

Dags att packa ihop det lilla liv jag har med mig här uppe. Nu råkade det ju bli så att jag var och köpte mig en grej igår. En sån där sak som kommer att ersätta en del av mitt liv, som i sig varit ganska central del av mig, under tre och ett halvt år. Jag åker hem med två laptops. Den gamla som blivit trött och slö sen alla uppdateringar, plus att det är väl dags att pensionera stackarn. 3 1/2 år är en ganska hög ålder för en laptop. En hel del pengar fattigare sen besöket till Media Markt igår, men nödvändigt ont. Tyvärr. En del pengar? Hmpf. Underdrift om jag själv får säga. Men men… vad ska en stackars flicka göra?

Liven ska med också. Katterna som fått ha semester de med. Pojken kommer att få det väldigt tomt här hemma när han kommer hem igen.

Ska bara komma ihåg att inhandla ljus idag också. Ljus som ska tändas för alla dem som gått bort för mig. Alla de där som jag minns. Alla dem där som jag inte vill minnas. Sen är det ju så att i en annan verklighet hade den här inneburit någonting annat. I mitt gamla liv hade den här dagen haft en annan innebörd. Men det var då det. Nu är nu. Bara en vanlig dag.

En vanlig sista oktober. Halloween.

Annonser

redan fredag?

Men… va??? Hur gick det här till? Kan någon tala om det för mig? Tycker inte om när tiden springer ifrån mig såhär.

Veckan här uppe har varit helt underbar. Rent själsligt har det varit en andningspaus utan dess like. Jag har kunnat bara vara. Utan klockor och annat som stör. Ett andetag i taget. Små steg av välbefinnande. Tankarna har stillnad och jag kan se ljuset i tunneln. Men nu… nu är den här veckan över. Tidfristen gick ut och verkligheten kom och bankade på dörren igen.

Jag hade inte ägnat min egen verkliget en enda tanke tills idag. Min vardag har befunnit sig långt borta som om den bara var en ond dröm. Min vardag. Min verklighet. För den här veckan har ju varit som en skänk från ovan. Time out från verkligheten liksom. Trodde jag skulle hinna med att fundera ut strategi för kommande mörkerperiod. Jag trodde fel. Jag är inte alls redo för att återgå till det så kallade normala. Ingenting normalt med min vardag kan jag ju meddela er. Normalt för andra kanske, inte för mig.

Jag har finputsat på det där med starta eget under veckan. Kommer alltid fram till den där ”skicka” knappen när jag ska registrera mig och stänger ner istället. Inte det att jag inte skulle klara av det, det gör jag. Jag har inte kommit riktigt klart i resten av mitt liv om jag är redo för den förändringen som det faktiskt medför att jag klickar på sänd-knappen. Men vet man sånt i förväg egentligen? Faktiskt? Missförstå mig fel nu. Att jag har försökt lägga upp en bild om hur det eventuellt skulle kunna bli, te sig eller vad som helst är förmodligen långt ifrån vad det egentligen kommer att bli. En del säger att det är som att få barn. Jag vet inte hur det skulle vara, men har lite svårt att tro att det är riktigt sant. Plus att det där med hemsida kanske ska vara startklar innan sänd-knappen används? Jag vet inte. Det är mycket jag inte vet hur det är med eget företagande. Mycket att tänka på. Plus allt det där jag inte har tänkt på.

Pessimisten i mig konstaterar bara att det är dmt att misslyckas innan start. Optimisten skriker JA JA JA av upphetsning. Realisten i mig ber mig att tänka över allt en gång till riktigt noga. Och så jag med mitt skit jag släpar på i ryggsäcken har en tendens att lyssna till pessimisten. Jag har ju inte direkt någon trygg grund att stå på. Jag bev aldrig påhejad hemifrån från början heller. Pessimistens röst är min mammas, om ni nu skulle ha undrat. Optimistens röst tillhör farsan som helt enkelt tycker att jag ska hoppa på tåget i farten. Men å andra sidan så vet jag ju att inte lyssna till den rösten alltför mycket. Hans liv är ju ren facit till hur det skulle kunna gå. Gällande mig själv? Jaa… En bra dag skulle jag ju slå på stort och andra dagar gräva ner hela projektet om det var så. Suck. Jag har inte det lätt.

Nej. Mera kaffe och förundras över hur tiden går så fort! Hjälp?


ghosts, ghouls and goblins

Det är verkligen min favorit årstid. Hösten är som vackrast just nu. Precis innan det bruna börjar ta över.

Plus att min favorit helg är här! Yey!

Allt det där som jag bara tycker om och älskar finns bakom varje hörn. Alla butiker svämmar över av diverse halloween prylar.

Sen att byhålan jag sitter i just nu har tagit till sig denna helg genom att varje år släcka ner centrum och ha kvällsöppet i butikerna, där personalen i varje butik är utklädd. Hur jäkla coolt är inte det? Jag tycker om. Så, ikväll blir det att släpa ut Pojken och ta en runda på stan bara för att.

Ghosts, ghouls and goblins… oh my! 🙂


change

The future is not a result of choices among
alternative paths offered by the present,
but a place that is created

–created first in the mind and will,
created next in activity.

The future is not some place we are going to,
but one we are creating.
The paths are not to be found, but made,
and the activity of making them,
changes both the maker and the destination.

-John Schaar


fulhet

Diagnosens sämsta sidor har kommit fram under den här helgen. Diagnosens mest fulaste egenskaper har fått mig att ifrågasätta mitt eget förstånd. Svängarna i humöret. Pendlingarna i självkänslan. Det självdestruktiva sidan av vilket gör att gränser testas och stöter ifrån sig människor och händelser som egentligen är bra. Den där sidan som smyger sig på och väsaer saker i örat på en utan att man märker det. Sätter igång tankar och funderingar som inte är bra. De där som kommer från underjorden. Det svartaste svarta.

Det tog ett tag innan jag kom på vad det rör sig om. Att det inte är jag som håller på som jag gör. Inte jag. Ändå är det just det det är. Jag som gör så här. Delarna av mig som slåss inom mig.

Det svåra är ju att distansiera sig från det där när man är mitt i det. Man märker det och upptäcker vad det är man håller på med, men fortsätter ändå. Man vill trycka på nödbromsen men väljer istället att se på hur olyckan kommer emot en.

Så fel ord kan bli.


bort bort borta

Gårdagens flaxande fram och tillbaka gjorde att jag kände mig stressad till tusen. Det blev ändå så att jag hann med allt det där jag skulle göra… otroligt. Även om jag höll på och åka ifrån sladd till datorn och så vidare. Sen att det under hela morgonen hade tankarna upptagits av en enda tanke; resandet uppåt landet.

Jag visste ju hur det är med resande med tåg på en fredag oavsett vartåt man är på väg. Fredag på ett tåg uppåt landet betyder att det är packat med folk. Fredag på ett annat tåg betyder att det inte finns någonstans att sitta på. Fredag betyder att de som pendlar flexar. Samtidigt som det var fredag innan höstlov. Skolornas höstlov alltså. Det som gör att jag kan ta ledigt från jobbet en vecka? Vad trodde ni?

Medan jag satt där i gången och tittade ut genom fönstret på den flimrande naturen utanför. Ja, satt. Jag har stått alltför mången resor under den sträckan att jag var glad att jag kunde sitta ner. I gången visserligen, men ändå. När jag satt där kom jag på mig själv att tänka på en del resor jag gjort under åren. Hur jag gör likadant nu som för tjugo år sen. Hur jag inte har några som helst problem med att anpassa mig från läget. Om jag sen får sitta på tågtrappa så gör jag det. Hade jag varit ”vuxen” hade jag stått. Vi förändras mindre än i tror. Eller är det kanske så att delar av oss är kar medan i byter andra lager?

Men ja… kom upp gjorde jag. Det blev mat, sova, handla helgens mat, hyra film och så vidare och så vidare.

Men mest av allt: Kattgos. Har ju saknat mina skruttisar. Nu har jag dem runtomkring mig mest hela tiden. Tror de saknat mig också faktiskt. Och Pojken med förstås. Han finns här med. Och har nybryggt kaffe i handen. Kan det bli bättre?


mycket idag

Det kommer att gå i ett idag.
Jag kommer att springa runt som en skållad råtta mest hela tiden.
Förstår inte hur jag ska hinna med allt som ska och måste göras. 
Ikväll vet jag hur det har gått.
Men till dess… ojojoj.

Finns ju ingen tid.