fulhet

Diagnosens sämsta sidor har kommit fram under den här helgen. Diagnosens mest fulaste egenskaper har fått mig att ifrågasätta mitt eget förstånd. Svängarna i humöret. Pendlingarna i självkänslan. Det självdestruktiva sidan av vilket gör att gränser testas och stöter ifrån sig människor och händelser som egentligen är bra. Den där sidan som smyger sig på och väsaer saker i örat på en utan att man märker det. Sätter igång tankar och funderingar som inte är bra. De där som kommer från underjorden. Det svartaste svarta.

Det tog ett tag innan jag kom på vad det rör sig om. Att det inte är jag som håller på som jag gör. Inte jag. Ändå är det just det det är. Jag som gör så här. Delarna av mig som slåss inom mig.

Det svåra är ju att distansiera sig från det där när man är mitt i det. Man märker det och upptäcker vad det är man håller på med, men fortsätter ändå. Man vill trycka på nödbromsen men väljer istället att se på hur olyckan kommer emot en.

Så fel ord kan bli.

Annonser
Det här inlägget postades i bipolär, känslor, mående. Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till fulhet

  1. Ladyn skriver:

    jag vet hur du menar.. man kan inte SKYLLA på diagnosen, det är en förklaring men ingen ursäkt.. att gå runt och hävda att man inte har ansvar och bla bla stämmer ju inte.. man är ju ändå själv ytterst ansvarig..

    shit nu lät det som att jag tycker att DU gör så.. inte alls, det var bara en allmän fundering. tycker du är duktig, inser att det är så och försöker iaf att bromsa, att ändra. det är det viktigaste. att man har insikt i det.

    det går över gumman, det gör ju alltid det.

    kram!

    • hRaven skriver:

      det dryga är ju att se vad som pågår och veta vad som händer men vara helt oförmögen till att hindra det. Man låter det bara fortgå. Sååå enerverande!
      Men jag förösker ju iaf…

  2. Ladyn skriver:

    jag vet!! exakt så är det ju! man ser det hela tiden.. man inser det hela tiden.. vad man håller på med.. hur man låter, hur man är.. men nåt gör att man inte kan stoppa sig själv, liksom.. jag jobbar på det somfan, men har jag väl hamnat där känns det omöjligt att stoppa.. men jag tror att det går.. kanske? 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s