Hmmm, jag är helt dagvill. Började skriva rubriken med att det är sista torsdagen i november. Veckan blev väldigt lång helt plötsligt. Att vara inne på fel dag brukar ju ha den effekten. Oavsett vilket håll tankarna är åt. Idag är nog bara värre än andra, men jag har gjort det jag ska även om jag varit lite disträ emellanåt. Jag har befunnit mig i en annan värld idag. I en annan verklighet.
Onsdag. Mitt i veckan.
Tänkte på det där jag skrev igår om avsaknaden av kontroll. Hur saker och ting verkar leva sitt eget liv ibland. Hur saker och ting faktiskt händer utanför ens kontroll. Tänkte på kedjan av händelser som startade för snart ett år sen. Det där som hände och som påverkade mig. Inbrottet som avslutade förra året och vattenskadan som startade det här året. Inbrottet förvånade mig egentligen inte så mycket, även om jag helst hade sluppit uppleva känslan som kommer med den. Vattenskadan är väl mest årtionden av rinnande vatten i järnrör som leder till läckor till slut. Konstigare än så är det ju egentligen inte. Hade ju helst sluppit karusellen som kom med den, men kanske är det så att jag upptäckte då hur bra nätverk och relationer till människor jag faktiskt har. Utan dem hade det faktiskt inte fungerat. Samtidigt som jag är tacksam för att jag faktiskt var djurlös under den där tiden.
Jag inser ju idag att stressen och flackandet bidrog till att jag faktiskt kraschade till slut. Den kraschen fick mig att inse mina begränsingar. Den fick mig att inse hur sjuk hela situationen jag befann mig i faktiskt var. Med jobbet och livet jag hade då. Hur stressen och sömnlösheten och oron gjorde att den maniska depressionen blossade upp ordentligt. Tidigare hade jag ju lärt mig att leva med den. Gått på knäna emellanåt och bitit ihop och framhärdat, men till slut knäcks även den starkaste. En kedja av händelser som faktiskt ledde mig till rätt person till slut och som ställde rätt diagnos. Jag som trodde jag bara var lite utbränd. Så fel jag hade.
Tänkte sen mycket på det där jag skrev om bytet av arbete. Om jag faktiskt hade kontroll över det eller om den bestämdes åt mig. Jag vet faktiskt inte. Både och faktiskt. Att jag blev frågad om jag inte skulle söka tjänsten redan innan den sattes ut får mig att tänka i det här banorna. Att jag kanske trots allt i min desperation av förändring gjorde just det. Sökte tjänsten jag faktiskt besitter just nu. Fri vilja? Just nu är jag faktiskt inte så säker på det. Hade mitt liv sett annorlunda ut än det faktiskt gjorde hade jag nog inte lagt in en ansökan om tjänsten. Hade jag varit vid mina sinnes fulla bruk hade jag nog inte tagit det steget. Men just där just då var det ju hur logiskt och vettigt som helst. Jag ser det lite som en kedjereaktion på allt som hände just då. Men mest av allt viljan att komma bort från det jag hade då. Den önskan var väldigt stark, jag kom bort. Och i stora hela är det tusen gånger bättre än vad jag hade, men… ett stort MEN… fel plats för mig i förlängningen. Mellanlandning i en värld som inte är min. Startsträcka för det som komma skall. Nyttig lektion som man också skulle kalla det.
Nu är det ju också så att jag har ju under en längre tid funderat, planerat och förberett mig för det här med starta eget. Funderingarna blev konkreta i och med kursen jag valde att gå i böran av hösten. Nu är det mer att det hänger på förberedningsstadiet och ska egentligen bara sjösättas. Det fanns bara små hinder på vägen innan jag skulle trycka på sända knappen för att registreras. Små och små är väl egentligen fel ord, bara jag som krånglar som vanligt. Det tolkar jag eg ntligen mest på att jag kanske inte är helt redo att få all fokus på mig just nu… än. Eller så är det bara jag som ser hinder som egentligen inte finns. Jag vet inte.
Att det sen har dykt upp en annan grej som får allt att ställas på sin spets. Tankarna tog en annan form. En annan inriktning än de de brukar ta… ha. En massa ”tänk om” tankar och fan blir bara större på väggen. Jag vandrar en okänd väg just nu. Skrämmande väg i en mörk värld. Mailade en ganska desperat mail till en väninnna efter det skrivna igår om att jag behövde en vettig vuxen att prata med. Hoppas hon tar det som en komplimang och inte blev förnärmad eller ännu värre… att hon ska tycka att jag är jobbig som skriver sådär. Jag lider ju av det där dilemmat som kommer från åratal av ”inte störa” (missbruksbarns syndrom) som jag brottas med varje dag. Men nu känns det som om jag måste faktiskt störa lite.
Onsdag idag. Inte torsdag. Blöö.
hRaven 