Månadsarkiv: december 2009

året är slut

Förra året avslutades på förra jobbet och tolvslaget ringde in medan jag stod på farstubron och tog en cigg eller två med snurrskallarna som var på plats. Det här året avslutas på ett helt annat vis. Jag kommer att vara hemma med Pojken och vi kommer att ta emot det nya året tillsammans.

Året som var (fortfarande är) går kanske inte in i historien som den roligaste, men väl som en viktig del i vad som komma ska samtidigt som den gett en massa svar på saker som har varit. Kanske kommer det att uttalas något löfte senare, men just nu tror jag att det nya året får komma utan sådana. Enda jag hoppas på är att det nya blir bättre än den som varit, men å andra sidan krävs det en hel del för att det ska kunna bli värre.

Ett år närmar sig sitt slut. Nästa år är full av möjligheter. Ett decenium närmar sig sitt slut. Nästa decenium är som ett tomt blad framför oss. Vad som helst kan hända.

Nyårsnatten sägs vara magisk redan i sig självt, men i år har det en extra krydda. Månen är full och det är andra fullmånen på en månad, det som kallas för blue moon.  Ännu mer magiskt och allting är möjligt. Jag känner tillförsikt.

Annonser

halvdag idag

Tidig morgon efter ännu en natt brottandes med månens påverkan på mig. Somnade väl till slut och var i halvkoma när jag klev in i duschen vid sexsnåret. Omänskligt och riktigt överjävligt sätt att vakna på, men effektivt. Halv dag på jobbet inbokad och skulle klaras av först. Eller ja, vid nio fick samtal om att jag skulle packa ihop och gå hem istället. Ingen anledning att sitta där och häcka tydligen. Jag tackar och bockar, även om hon kunde sagt det redan igår? Men jag klagar faktiskt inte, två tretimmar är bättre än inget alls. Avslutade saker först, det lilla jag knappt hann påbörja.

Var in en snabb sväng i affären på vägen hem och handlade lite inför dagen, väl hemma ser jag ju att jag glömt allt det viktiga. Det jag egentligen hade att göra i butiken. Men ja, jag tar det senare istället. Ikväll, sen,  efter att Pojken landat hemma hos mig och så. Får ta och skriva lista så jag kommer ihåg vad det är jag behöver, så jag inet glömmer bort… igen. Väl hemma tyckte jag väl att hemmafrusysslor skulle få upp värmen i mig igen. Minus arton gör saker med kroppen har jag märkt. Man blir kall till exempel. Dammsög upp kattsanden och pulade runt med saker för att sen äta en sen frukost med nybryggda kaffet jag inte hann dricka i morse, samtidigt som jag småtittar på daytime TV. Hemmafrusysslor skrev jag ju.

Näst sista dagen på året. Hela den här veckan har nyhetsmorgon sammafattat året, samtidigt som de har sammanfattat decenniet. Allt från musik, film och nyheter. Minnesvärda saker. De bästa sakerna. De omvälvande sakerna. Hemska saker. Både i Sverige och utomlands. Och jag tänker på mitt decennium. Ojdå. OJDÅ. Huu säger jag bara.


vintervärld

Jag har legat vaken halva natten och snurrat. Funderade över bristen av ro och sömnlöshet tills jag insåg att det var alltför ljust utanför mitt fönster. Jodå, mycket riktigt. Månen börjar bli full. Det var alltså inte bara allt annat som hänt under dagen eller framtidsfunderingarna som höll mig vaken. Så typiskt. Jag som behöver min nattsömn för att fungera överhuvudtaget har jag märkt. Hade ni frågat mig för ett tag sen om mina sömnbehov hade jag fnyst och sagt att det inte spelar någon som helst roll, att jag kan ta igen det jag missat och vara som vanligt. Jag vet nu att jag hade fel då. Att sömnen är viktig för mig. För såna som mig.

Sitter på jobbet igen och ser ut genom fönstret. Solen har nått över hustaken och gör allt väldigt vit och gnistrande. Världen är väldigt kall idag. Världen utanför fönstret har fått besök från Kung Bore som hämtat kraft i Sibirien. Det var lite svårt att veta vad jag skulle ta på mig för kläder. Jag inser att när mätaren visar femton minus behöver jag riktiga vinterskor/stövlar. Jag får nöja mig med extra strumpor i mina gympadojor. De är ändå varmare än kängorna med stålhätta om ni frågar mig.

Bilden bredvid/ovan tog jag på väg till jobbet i morse. Det var länge sen som jag såg istappar av den här sorten. Tegelväggen är väl inte så mycket att hurra för och ganska deprimerad egentligen, ännu mer på bild.


undrens tid?

Jag vet inte. Allt snurrar just nu. Har haft värsta snacket med chefen. Ett av många, men idag var det dags för stortrumman. Från båda håll märkte jag. Samtalet resulterade i att jag är på väg bort på riktigt. Att hon uppmuntrar mitt avslut och nya börjor. Att hon numera  gjorde sig engagerad i mina starta eget funderingar och kommer med namnförslag. Att hon börjat fundera vem som ska kunna komma efter mig.

Jag antar att det bara är jag som krånglar till det för mig själv ibland. Att måla fan på väggen är oftast ett överilat beslut. Jag ska vara, och är, glad över att ha en så pass bra chef som jag har. Att det jag hade att säga visade sig vara just det hon önskat att jag hade funderat på. Att jag mellanlandar bara. Att jag är på väg någon annanstans.

Snart är jag nog flygklar?


morgontrött

Jag har aldrig varit en vän av tidiga mornar. Jag har inte emot mornar i sig, för de kan ju faktiskt vara riktigt trevliga med mys i soffan med nybryggd kaffe, utan det är de tidiga mornarna jag har emot. De här med att gå upp och komma iväg till jobbet som gör det skulle jag tro.

Efter två veckors kurerande av diverse krämpor, och utgång under helgen, så är jag åter på jobbet. Hjärnan är inte påkopplad riktigt heller. Tidig måndagmorgon i en värld som är vit och tyst. Mellandagar där jag kommer att fundera mycket kring framtiden (som om det var någonting nytt).

Det där nya året som är bakom hörnet. Var är jag på väg? Vad är meningen med allt detta? Vad gör jag här?


alla vill till himlen

Idag är jag mer i fas med verkligheten utanför dörren. Idag vet jag vad det är för dag. Idag är jag redo för verkligheten igen.

Veckan har varit si och så. Jag har låtit saker och ting ta över min tankeverksamhet. Jag har låtit demonerna härja vilt. Jag har lyssnat till deras envisa viskningar och trott på dem. Jag har låtit känslan av otillräcklighet ta över. Jag har låtit mig tryckas ner av ord som egentligen aldrig varit mina egna.

Jag gick tillbaka i utvecklingen. Jag lät mig reduceras till ingenting. Jag har varit fjorton ännu en gång. Jag har vandrat längst skolans korridorer och kommit ihåg hur det var. Jag har vandrat längst minnenas boulevard och krälat i gruset. Jag har återknutit med mitt inre barn. Jag har låtit mig översköljas av minnen. Hur jag redan som ung förstod att allt är inte vad det ser ut att vara. Jag har suttit i en soffa som jag satt i som trettonåring och pratar med mammas väninna om livet och döden. Jag har återigen tröstat mitt inre jag när vetskapen om att samma kvinna tog livet av sig något år senare.

Jag har försökt trösta den inre flickan i mig. Jag har försökt säga tröstande ord till den jag en gång var. Det jag var. Det jag är. Åren som satt sina spår. Människor jag mött och ansikten jag minns. Människor som satt sina spår i mig. Människor som fått mig att räta på ryggen. Ord som suddat ut alla hårda ord. Ord som fått mig att tro att jag är mer än ingenting. Alla de människor som kom och gick under åren. Som kommit och gått.

Men också alla upplevelser. Upplevelser som jag inte önskar någon annan. Upplevelser som förklarar en del men som jag inte går närmare in på här.

Det fanns inga rötter. Ingen fast punkt. Ingen inre lugn. Platser byttes ut mot andra. Nya rum och nya människor. Människor kom och gick. Kommer och går. Ansikten jag minns men där namnen fallit i glömska. Namn jag kommer ihåg men kan inte fästa ansikten till. Ingen som vet hur jag var då. Inga band. Ingen historia.

Jag har låtit mig bli sårad om och om den här veckan. Jag har vandrat genom sårade hjärtarnas dal den här veckan. Jag har låtit mig uppleva sveken återigen. Jag har låtit mig känna sveket mot mig själv. Jag har andats ångest. Jag har låtit mig känna så som jag en gång kände. Ansikten som kommer och går. Namn jag inte ens minns. Ansikten jag inte vill komma ihåg. Krossade hjärtan har lagats ihop. Jag har plockat upp skärvor och försökt laga det som går att sätta ihop igen. Rädslan om svek finns där. Rädslan att förlora det jag har idag finns där. Den lurar och väntar i skuggorna. Skickar ut små påminnelser om hur det har varit. Hur det kan bli. Och jag försöker att våga tro. Vågar tro.

I slutet av Sagan om ringen trilogin sitter Frodo och skriver ner sina upplevelser, orden som sägs i filmen skär som eld i mig. Orden jag tänkt så många gånger och skriver ner här, okej inte helt ordagrant kanske men det väsentliga är med.  Hur kan man gå vidare när skadorna är så djupa att de blivit bestående? Jag kan bara tala för mig själv då jag säger att det finns inga bra alternativ. jag skrapar ihop skärvorna av det som varit jag och försöker sätta ihop mig själv bäst det går. Det fattas bitar. Det saknas delar som gör mig hel. Delar som jag aldrig kommer att kunna ersätta. Jag går runt med en trasig själ utan karta och kompass. 

Thåström sjunger för mig idag.


dagvill

Lite dagvill märkte jag tidigare. Messade fram och tillbaka med personen jag ska tillbringa lördagkvällen med. Skrev saker som inte verkade riktigt kloka misstänker jag. Som om jag befann mig i en annan tidsloop eller nåt.  Jag hade Bror bredvid mig som var lite nyfiken. Tror han är lite orolig för mig emellanåt, även om han inte säger det högt. Jag berättade lite om planen till honom och han undrade skrattande vilken dag jag trodde det var nu. Va? Dag? Nu? Just det ja. Fredag.

Vart tog tiden vägen igen?

Helt vilse i pannkakan. Sådär som om proppen i örat satt sig någon annanstans istället. Inte är jag inne på fredag i allafall den saken är iallafall helt klar och tydlig. Det finns enorma sidoeffekter av att vara ensam hemma en vecka eller två. Eller ja, överhuvudtaget utan sammanhang. Aldrig bra.

Ja, idag var Bror förbi och sa hej, innan det var dags för honom att gå date igen, innan det blir krogkväll för hans del. Att han orkar. Jag stannar hemma och ser på Sagan om konungens återkomst och försöka komma i fas med tiden igen. Imorgon är det ju faktiskt lördag. Ja, faktiskt.