Månadsarkiv: januari 2010

sista januari

Januari 2010 kommer kanske inte att gå till historien som min roligaste, däremot som månaden där jag till slut var tvungen att ge upp allt jag krampaktigt hållt fast vid. Fasaden rämnade och jag erkände mig besegrad. Jag har kapitulerat och viftar febrilt med vit flagg men känslorna skiter fullständigt i mina försök att förstå. De spelar sitt eget spel. Jag kan bara sitta och se på. Känna och erkänna och minnas saker och ord jag varken vill eller kan komma ihåg. Känslorna ljuger inte.

En dag i taget. Dagarna går ju oavsett om jag vill eller inte. Dagarna går även om jag hänger med eller inte. Jag får vara dagvill. Jag tillåter mig själv att göra allt det där jag hållt tillbaka alltför länge. En del dagar är svårare än andra. En del dagar hinner bli sena nätter innan jag somnar av ren utmattning. Jag inser att jag tydligen har ett behov av att sova 10 till 12 timmar och att det finns en anledning till det. Alltför länge har jag ignorerat allt det där som måste tas upp i ljuset, bearbetas innan de kan begravas och förpassas till det förlutna.

Jag har under gångna veckan hängett mig åt min kreativa sida och låtit saker och ting komma fram. Detta som ett led i att låta känslorna komma upp till ytan. Nu har jag ju visat upp dem här och en del är inte riktigt klara, inte heller riktigt nöjd med, men jag låter det faktiskt vara. Både alstermässigt och mina funderingar och skriverier om annat. Det om något är ett stort steg i förmågan att släppa kontrollen. Jag tillåter andra se det jag gjort även om jag inte är helt nöjd. Det ni. Stjärna i kanten om jag själv får säga.

Gårdagens alster är inspirerad av Twin Peaks och speciellt då frasen och dikten. Jag minns när de skulle börja visa serien på ettan och hur jag cyklade hem som en dåre från dåvarande jobb för att hinna se inledningen. Jag fastnade och har älskat den sedan dess. Dikten i sig har alltid slagit på en sträng i mig och jag har aldrig förstått varför. Periodvis har de där raderna kommit och gått och jag har alltid burit på en eld jag inte kunnat släcka. Nu, 20 år senare, kan jag relatera det till mig själv och mina två sidor. Kanske inte riktigt vad han menade, men de beskriver mig på ett plan som inte går att ta på.

Imorgon är en ny dag. Ny månad. Nya minnen och nya ord.


fire walk with me

Through the darkness of future past

The magican longs to see

One chance out between two worlds:

 

Fire walk with me


otrygghetstecken

Jag har insåg för länge sedan att jag inte känner mig trygg i mitt eget hem. Jag vet faktiskt inte riktigt hur jag kände det i början när jag flyttade in. Eller hur det egentligen var i alla andra så kallade egna hem jag haft. Hur jag valt att låsa in mig med fördragna gardiner. Jag har alltid försökt stänga ute världen utanför. Idag är inget undantag. Jag vet att det blev påtagligt efter att jag fick ny granne i form pundaren jag hade ett tag. Det är över ett år sedan han blev vräkt.  Hur han faktiskt förvärrade en känsla som jag alltid burit på. Hur han faktiskt fick mig att än idag göra följande: Hör jag röster eller spring i trappen stänger jag av ljudet på TV, stereo eller dator. Jag sitter med hjärtat i halsgropen och hoppas på att de avlägsnar sig snart. Skulle det i sådana tillfällen ringa på min dörr är paniken i mig praktiskt taget synlig. Jag tvingar mig själv att smyga till dörren, kika ut genom titthålet och jag inser då att jag slutat andas. Oftast är det ingen där då de kommit åt ringklockan som är enorm sak vid sidan av dörren och strax ovanför ledstången uppåt. Men ibland, som med förra grannen, kunde det vara hans polare som ringde på fel dörr. Svårt att veta skillnad mellan våra dörrar eller trappavsatser. Jag brukade öppna och säga att de ringer på fel dörr. Hjärtat bankandes och då är jag mest förbannad. Arg, som sedan övergår till ångest när jag låst om mig igen.

Idag har jag våndats och haft svårhanterlig ångest av att höra röster i trappen. Hur de springer fram och tillbaka upp och ner och hur de sedan går ner i källaren och jag får en känsla av att bli rånad återigen. Hur någon jag inte känner går igenom  mina saker. Jag har spanat, lyssnat mute:at TV och stereo och lyssnat på helspänn med ångesten krama mitt bröst. Jag tvingade mig själv att gå ut med soporna för att se vad de faktiskt gjorde för att jag ska slippa tro och anta en massa saker. De lastar släpvagn med saker som inte är mina. Någon ska tydligen flytta. Jag vet att innan dagen är slut kommer jag att gå ner i källaren för att se att låset hänger där den ska och mina saker ligger kvar som jag ställt dem.

Jag vet att jag har ända sedan som väldigt liten saknat känslan av ett hem. Det har snarare varit en plats att bo på, sova, inget mer. Den där känslan av trygghet jag alltid saknat. Jag har alltid haft en dörr att stänga om mig men tryggheten sitter inte i en låst dörr.

Första egna rummet som jag faktiskt minns var när Bror skulle komma till världen. Hans pappa bodde inte hos oss och morsan lät mina grejer vara som jag ville ha dem. Okej, jag var typ fyra år då och mitt lekrum var just det det, ett lekrum. En dag efter att jag inte hade städat upp så noga som Brors pappa ville, resulterade i att han tog och slängde allt som inte låg där det skulle enligt honom. Mina saker, det vill säga mitt liv, kastade han bort som straff för att jag inte gjort som han ville. Morsan som förskte lappa ihop det som fanns kvar fick kasta en hel del saker eftersom pusselspel inte var kompletta eller delar till olika set fattades. Det värsta av allt var ändå det att han tog min favorit kramdjur ifrån mig. Han tog min lilla uppstoppade hund och kastade den. Morsan gjorde faktiskt försök att finna den igen i konteinern som han kastat sakerna i, men den var borta för alltid.Min sköld mot världen var borta för alltis. Den hade tagits ifrån mig. Kanske är det efter det som jag har känt mig kränkt när någon går igenom mina saker utan lov? Jag vet inte men det satte spår. Annars skulle jag väl inte komma ihåg det så tydligt.

Första egna hemmet jag hade kontrakt på kommer jag ihåg väldigt väl. Och behovet av att låsa dörren och stänga inne allt ljus som kunde visa att jag fanns där bakom och att jag var vaken. Första riktiga lägenheten var en loft med sned tak. Jag trivdes något vansinnigt och man kunde inte se mina fönster från gatan då de var på taket strax utanför synhåll. Där uppe under moönen hörde jag aldrig porten slå eller spring i trappen. Inte heller att de kom någon och ringde på av misstag. jag var ju fyra våningar upp och det var inte så många som visste var jag var. Ändå, trots det, satt jag mången natt och gjorde precis det jag gjorde när jag bodde hemma. Smög runt och hade en enda enkel lampa tänd med riktad sken så att jag kunde kontrollera det. Ett ljus som inte syntes ut, varken genom gardiner/persienner eller under rumsdörren. Känslan av otrygghet fanns där ändå vilket resulterade i att jag knappt vistades innanför dem där väggarna. Jag sov på kompisars soffor istället. Sådär jag hade gjort i ett halvårstid innan jag fick lägenheten. Ett halvår av svassande mellan kompisar och deras soffor, men jag kände mig ändå tryggare där utan ett hem än vad jag gjort på länge före och efter det.

I mitt nuvarande hem, som jag haft de senaste 3 1/2 åren, vet jag med säkerhet att jag aldrig känt mig otrygg i. Jag tycker om mitt hem. Den har en själ. Den är personlig. Den är ombonad. Det är inte det. Jag kan tycka om planlösningen och så, men… läget. På en annan plats i en annan lägenhetskomplex i en annan del av världen hade jag säkert trivts bättre. Nu, efter allt vad som har hänt och förrförra årets granne önskar jag bara att jag kunde ta min lägenheten och förpassa den mitt ute i ingenstans mitt i skogen där jag slipper höra spring i trappen.

De flesta som kommer hem till mig tycker om mitt hem. Visserligen mycket att titta på, men de flesta tycker om känslan som bor hos mig. Den där jag arbetat hårt för att få, känslan av ett hem. Ombonat och tryggt. Som om mitt hem omfamnar alla som kommer hem till mig. Får en känsla av att här kan de vara sig själva. Att här kan de krypa upp i soffan och bosätta sig en stund och glömma världen utanför. Det är så jag vill ha det. Jag har ett hem, men jag… jag känner mig inte trygg.

Otrygghetstecken nummer ett är att mute:a TV;n, stereon eller datorn när jag hör porten slå. Sitta med hjärtat i halsgropen och glömmer bort att andas en stund.


fradagkväll den 29:e

Hade jag levt i den perfekta världen hade jag befunnit mig på en annan plats idag, just nu. U.D.O skulle ha spelat i närheten ikväll om allt hade gått som planerat. Nu blev det inte så. De fick honom till Gävle istället (Gbg är lite långt borta för mig), vilket resulterade i helt annat än det jag hade tänkt. Jag kom inte iväg, och tydligen hade var det slutsålt också. Istället sitter jag hemma en dag som denna och tittar och lyssnar jag på honom på youtube. Nu fick ni reda på att jag lyssnar på honom också.

För kvällen mest spelade/video är Tears of a Clown. Han har ju gjort så mycket annat bra och jag vet ju av tidigare erfarenhet att han kör en massa Accept låtar också. Hur skulle det annars sett ut liksom? Jag har sett honom både med Accept och själv. 

Nu kommer jag ju inte att se den lilla ettriga tyska terriern springa fram och tillbaka på scen ikväll. Synd. Jag hade nog behövt det.

The clown – the clown
Happiness around
Just a soul lonely in the crowd
The clown – the clown
His heart is all alone
No one wants the tears of a clown

textvers ur U.D.O Tears of a clown
från Mastercutor (2007)


pusselpyssel II

pussel på tavelduk

Dream

Strangeland
Wasteland
Dreamland


barn av vår tid?

Stötte på en 14 åring idag som undrade vad en grogg var.
En grogg? undrade jag. Snavade lite och tappade fotfästet en stund.
Alla vet väl vad en grogg är tänkte jag. Jag hade fel. Jag hann inte återhämta mig. 
En grogg är någonting man får när man blandar sprit med någon form av dricka, berättade någon annan innan jag hann förklara.
Jaha, sa han och tittade generat ner i bordet.
Han är fjorton år och vet var man kan handla dagens kabbe, dos eller kalla vad du vill.
Han vet nu vad en grogg är.

Jag blev mörkrädd.


dag 29 med känsla

Känns konstigt att sitta uppe redan nu och vara någorlunda klar för dagens bravader. Jag ska bara ner på stan och köpa pysselprylar. Kompletera samlingen lite med saker som kan vara bra att ha, plus att saker blir ju använda och då måste de ju ersättas så jag kan göra fler saker. Det finns ju saker som jag tycker om att använda på flera olika sätt. Visserligen är det ju inte alltför mycket konstigheter eller inplanerat, men det lilla räcker gott nog tydligen. 

Dagens känsla är ångest. Jag sitter nämligen och har den där, numera, välbekanta känslan i magen. Den som kryper upp i bröstet och snörper åt halsen. En del har aldrig känt det, jag avundas er. En del vet vad jag pratar om, jag känner med er.

Kanske borde jag ta piller mot det här, men jag känner att det här är en dag jag behöver rida ut det istället. Jag känner bara att börjar jag ta ångestdämpande för att smyga runt på stan kommer jag att behäva det framöver också. Jag vill ju inte bli bersoende av piller för att klara av att gå utanför dörren. Jag känner alltför många sådana som sitter fast i det. Och det kära vänner, vill jag inte. En del kanske skulle säga att jag är dum som inte tar det där pillret nu när jag ändå har sådana, medan en del av er kanske tycker att jag är modig som vågar trotsa flyktkänslan. Jag vet inte vad jag skulle kalla det. Jag vet bara att jag tänker mer långsiktigt.

Nej. Ta tag i det här och klä på sig så man känner sig mindre lodig. Klä på sig så man inte känner sig som om jag var någonting som katten släpat in. Så jag kan känna att jag kan möta vem som helst och känna att det yttre är okej iallafall. Ge sken av att allt är bra. Ge sken av att allt är okej. Det inre syns ju inte utanpå som ni vet. Ett spel som jag kan spela väldigt väl.