Månadsarkiv: februari 2010

om födelsedagar

Sista februari betyder också att jag fyller år snart. Igen. Ett år äldre på papper. Igen. Det är snart sportlov och jag har min födelsedag igen. Alltid på sportlov. Alltid under sportlovet.

Jag är kluven gällande min födelsedag. Jag är ett planerat barn. Med allt det där om hur uppväxt varit och hur det sett ut tar inte bort det faktum att jag är gjord med flit. Planerad och önskad. Vad som hände sen är en annan sak.  Jag har alltid varit lite kluven i fråga om min födelsedag. En del av mig vill bli ihågkommen, samtidigt som samma del säger att jag inte vill det. Blir jag glömd blir jag ledsen över det faktum, samtidigt som jag kan tänka på att det var väntat. Varför skulle någon komma ihåg mig liksom?

Det är många födelsedagar under åren som kommit och gått utan att jag kommer ihåg dem eller firat. Eller ja, jag har tagit mig en fylla, men firat? Inte direkt, även om jag har skrivit så förr. Andra som varit närvarande under dagen har haft det som en ursäkt till att bli fulla dem med. Det har varit en dag i mängden. Och de stora som andra brukar fira kom och gick utan någon som helst firande. 20 årsdagen firade jag inte. Inte heller att jag blev 25. Inget konstigt alls om ni frågar mig. Jag har inte velat fira. Ingen anledning och då har det oftast hängt ihop med att morsan antingen förminskat dagen eller gett mig presenter jag inte velat ha, eller ännu värre saker som hon ansett jag behövde eller att det betydde att hon kom billigt undan. Fanns inget att önska mig och gjorde jag det fick jag inte det ändå. Jag började tidigt säga att ge mig pengar istället. Hon hade ju noll koll. Vad skulle jag med porslinsfigurer i pastellfärger till? När jag fyllde 20 fick jag portabel väckarklocka så jag skulle komma upp i tid. När jag fyllde 25 kom hon med en telefon med gliringen att i och med den skulle komma ihåg att ringa henne oftare. När jag fyllde trettio kom hon med en kombinerad examenspresent fyra månader senare. 35 kom och gick.

Jag har haft vissa årsdagar som varit sånadär som jag verkligen velat fira. Som när jag blev 18. Dom som firade dagen och kvällen med mig tyckte jag var för glad, för högljudd, för konstig. Jag vet nu att jag bara var manisk. Ingen av dem jag firade min artonårsdag med finns kvar i mitt liv idag. Sen kom 30 årsdagen och jag valde att slå på stort och hade 70-talsfest med klädsel och musik från eran. Det blev en lyckad fest och jag är glad att jag har minnesalbum från den kvällen. Ingen av de som fanns med på den festen finns kvar i mitt liv idag. Människor som jag trodde var vänner var tydligen inte det när skilsmässan var ett faktum. De valde bort mig och inte tvärtom. Däri ligger en av orsakerna jag inte firar födelsedagar. Människor kommer och går i mitt liv. Jag vill inte minnas dom som statister i mitt liv. Fragment av vad som var. Ansikten som kommit och gått under åren som jag inte ens kommer ihåg annars. Minnen av en tid som funnits men som aldrig var.

Att mina närmaste vänner kommit ihåg mig under åren är en helt annan sak. Jag kan känna mig besvärad av att de kommer ihåg mig och tycker att födelsedagar är viktiga dagar. Jag vet inte hur man gör när man firar födelsedagar. Jag vet inte hur man gör när man ska tacka för presenter. Jag blir besvärad av att bli ihågkommen. Sen finns det ju dem som struntar i det helt enkelt. Egentligen tycker jag ju om när de kommer ihåg. Jag har bara svårt för presentandet.

Däremot tycker jag om att fira andra. Det har bara blivit mindre av det under åren.


sista februari 2010

Söndag och månadens sista dag. Vet inte vad jag ska tycka om att vi går in i mars. Kanske det att vi kommer närmare barmark? Borde vara så, men jag tänker bara på snömängden som ska omvandlas till vatten med att bli slask och blask som gör gräsmattorna vattensjuka och får förra årets gräs att ruttna och det kommer att lukta gargamel i veckor innan tjälen släpper och det gröna börjar komma fram. Jaa, jag blev biten av pessimistloppan. Jag vet att jag skulle kunna fokusera på det fina med våren. Vattendropp från taken och fågelkvitter som skvallrar om varmare soldagar och man kan byta ut vinterstövlarna till annat och jackan kan has uppknäppt på grund av att vi luras att tro att det är varmare än det är och när videkissarna dyker upp tillsammans med tussilagos och blåsippor som niger och säger att det är vår. Ska försöka komma ihåg det när jag plaskar runt i snömodd.

Sista februari och den gråa vardagen började när Pojken åkte iväg igen. Tiden går alldeles för fort och tillfällena av avsked för en vecka eller två kommer alltför ofta. Ett liv vi valde att ha och överleva vardagens hinder och hålla kärleken vid liv. Vi har överlevt många hinder på vägen. Avståndet har varit ett av dem redan från första början. Vi har lärt oss att leva med avståndet och tagit vara på timmarna tillsammans. Mitt förra jobb gav oss en form av vardag i coh med att jag kunde vara där oftare. Idag är det mest helger och stulna lediga dagar här och där. Under kommande vecka kommer jag, vi, att veta när åkandet tar slut. Steget är taget. Jag skrev om det under veckan. Att en dörr har öppnats för mig och jag tänker kliva igenom den. Jag har ingenting att förlora.

Idag har ändå första steget till kommande flytten tagen. Han tog med sig två flyttkartonger med sig. Två stycken flyttkartonger fulla med böcker som han ville ha med sig. Jag packade gladeligen ner en liten del av mitt bibliotek för att rent konkret se att vi är på gång. Att dagen då jag längre inte huserar innanför mina fyra väggar närmar sig. Avslut och nya börjor. Stora steg in i en oviss framtid. Jag vet ju inte när slutdatum kommer att sättas på saker och ting. Jobbet bland annat. Lägenheten är en annan. Men, jag är på väg. Det har blivit synligt. Konkretare. Planerna har fått konturer. Mina saker är på väg till en framtid som tillhör mig. En framtid som tillhör oss. En framtid tillsammans. Det är stort. Vi har tagit ett stort kliv framåt idag.

Det är sista februari och töväder.


dag 26 månad två hemmavid

Landat hemma igen. Katterna och jag har installerat oss och Pojken är med. Och jag är inte glad. Jag är inte alls nöjd med att vara hemma igen. Jag vill inte alls befinna mig innanför mina fyra väggar. Jag har ångest igen. Katterna är oroliga dem också. De känner ju av mig.

Pojken blev väldigt förvånad över den rent fysiska förändringen på mig. Hur jag blev när jag kom ner igen. Ångestfylld och stresskänslig. Jag hade försökt förklara för honom skillnaden mellan att vara här och där. Skillnaden som märks i varje millimeter av mig. Han vet nu hur den här staden påverkar mig. Han har sett förändringen ske framför hans ögon. Han kommer inte att undra igen. Nu vet han ju.

Som exempel: Nog för att han märkte skillnad på mig redan när vi bara var hemma hos mig, men att åka och handla inför helgen gjorde det påtagligt. Hur jag blir när jag står inne på Maxi och blir sådär jättestressad. Jag ställde mig till slut och blundade samtidigt som jag la händerna för öronen och andades en stund. Stängde ute världen ett par sekunder. Han blev lite orolig för mig där och då. Men nu vet han hur det blir. Hur skillnaden är. Han vet att åka och handla inte alls är lika ångestladdat hos honom. Jag yrar inte runt. Jag glömmer inte hälften.

Var helt slut på eftermiddagen och sov bort en och en halv timme på grund av psykisk utmattning. Aldrig ett bra tecken.

Nu blir det att bosätta sig i soffan och glömma bort oss i filmernas magiska värld.


dag 26 månad två

Hoppade över gårdagen och bara var. Njöt av insikten av att vara uppe hos Pojken och loda runt i mina mysbyxor. Njöt av att katterna har det bra här uppe. Att vi, alla fyra varelser mellan världar, är lugnare här. De känner ju av mina humörsvängningar och ångest.

Jag har varit lugn varje dag och varje sekund här. Nervös för en del saker, men det är tillåtet. Sovit som man ska utan krångel och vakna nätter. Ingen ångest. En välkommen vardag där jag kan andas igen. Denna frist tar snart slut för den här gången. Idag närmare bestämt. Det är snart dags att packa bilen med alla oss och brumma neråt igen. Genom snön och på hala vägar.

Men än är vi inte där. Först ska vi göra morgon. Dricka kaffe och vara i stunden.


dag 24 månad två

Sovmorgon idag. Att vara uppe hos Pojken, hemma hos honom, gör mig lugn. Jag är som hemma och katterna är som om de alltid varit här. Även om det tycker att snö på balkongen är väldigt skrämmande så har vi det bra här. Tror inte de kommer att klaga när det blir vårt gemensamma hem på heltid. Tanken är ju det. Planen är ju det. Har lite saker att styra upp först. Saker att ordna. En sak i taget. Viktigaste först. Jag behöver lära mig att göra just det istället för att bli hypo/manisk och göra allt på en gång. Se, jag håller på och lär mig livets nya regler.

Igår blev det väldigt mycket intryck att behandla och analysera och förstå. Mest av allt svårigheten att acceptera att människor vill mig väl. Att de tycker om mig och gör saker utan förbehåll eller prestationskrav. Jag är inte van vid det. Jag vet inte hur man gör. Blir osäker och allt blir fel i mig. Förvirring är bara förnamnet.

En konstig väg jag går på nu, där varje steg framåt är som att vinna okänd mark. Skrämmande väg. Spännande väg. Intressant väg. Tänker på det som terapeuten sa till mig i måndags. Att jag ska se mitt liv och framsteg med alla bakslag som med finsk jenka: stanna upp, känn efter var du står med trevare åt sidorna och sen ett hopp fram, ett hopp bak och sen tre skutt framåt. Visserligen tar det tid att ta sig framåt men ändå går det framåt. Jag tror inte hon förstog hur rätt hon hade när hon sa dem orden till mig.

Idag är planen att leka hemmafru. Tänka, planera, fundera, se på daytime tv och sen iväg och handla middagen till ikväll.


dag 23 månad två dag

Jag har landat i soffan efter morgonens äventyr och försöker sammanfatta allt till någon form av greppbarhet. Lite svårt att samla ihop pusselbitarna och verkligen förstå vad hela morgonen innefattat och vad morgonen faktiskt satt igång. Om inte annat så har det satt igång i mig.

Att jag åkt buss i en främmande stad till en liten by utan att ens veta vart jag egentligen ska. Det skulle ju få mig vanligtvis lite ur fas. Att åka iväg sådär utan att veta riktigt vart jag ska av och så. Andra grejen är att Pojkens pappa hämtat upp mig och hann få i mig morgonfika hemma hos dem, där jag fick träffa Pojkens mamma också utan att ha Pojken med. Bara det skulle ju få vem som helst att tappa fattningen och modet. Men jag var så inställd på mötet jag hade klockan tio att jag inte hann reflektera över det hela. Det kommer ju att komma ifatt mig ändå till slut.

Och så mötet som satt framtidsplanerna mer konkreta och jag kan se vart det är på väg. Töcknet har lättat och jag vet mer nu. Jag har varit på en anställningsintervju där tjänsten jag sökte till redan var tillsatt, men de ville ha mig som vikarie tills en tjänst öppnar sig för mig. Bara jag tar körkort först, alltså kravet för fast anställning är utbildning plus körkort. Jag vet inte riktigt hur jag ska hantera detta faktum. Att det hela hängde på det där förbannade kortet. Att hade jag haft den skulle saker se annorlunda ut för min del. Samtidigt som detta betyder då egentligen att: tar jag kortet löser sig allt. Bara att ta tag i det då antar jag. Lemp har jag ju redan. Kort kan man ju numera ta på avbetalning.

Jag har även hunnit prata med chefen om det här. Att hon kommer att få ett samtal gällande mig om mig. Om hur jag är och allt det andra. Nu har jag ju turen att ha en förstående chef som var jätteglad för min skull. Jag förklarade hela grejen om vad och hur och så, men hon var glad för denna utveckling. Kan ju låta lite konstigt, men vi har ju redan pratat om att jag ska sluta och flytta oavsett om jag har jobb eller ej. Vi visste inte bara när. Och vi bokade in en dag nästa vecka så vi kan prata och planera min närmsta framtid.  

Kan ni tänka er att jag inte ens haft ångest idag?

Förstår ni vad detta innebär? Förstår ni vad det här betyder? Jag har klivit in genom en dörr som öppnades för mig. En dörr jag trodde var låst. Jag tog tag i halmstrået och drog mig upp från avgrunden. Jag har tagit ett steg ifrån där jag trodde jag var fast och aldrig komma vidare. Jag är inte fast. Jag är eftersökt. Jag behövs. Och min erfarenhet eftersträvas. Mitt ego har fått sig en välbehövlig överdos idag.

Jag förmodar att jag är mer uppe i varv än jag är medveten om. Ska nog lägga mig ner och lugna ner mig ett par hekto. Det finns risk att jag går över till mani märker jag.  Och det skulle verkligen inte vara bra för mig just nu. Får nog upprepa mantrat ”En sak i taget. Viktigaste först” för mig själv idag.

Det är mycket nu.


dag 23 månad 2 morgon

Uppe innan tuppen. Pojken har åkt till jobbet och jag försöker vakna till liv. Det var länge sedan som jag uppe såhär tidigt. Klockan visar 6:55 vilket betyder att jag har lite mer än en timme på mig innan jag måste ut i – 18. Buss som ska ta mig en mil utanför stan.

Jag har viktigt möte att närvara på och då gäller det att vara i tid. Jag är mer nervös för att bli upplockad av Pojkens far som ska skjutsa mig sista sträckan på grund av kylan, än för själva mötet. Inte så att jag inte kommer överens med honom, eller annat konstigt. Det handlar om mig. Det där att jag inte är van vid att människor vill mig väl. Att någon gör det för att de vill. Jag vet inte hur jag ska hantera det, vilket leder till att jag känner mig besvärad. Hur hanterar jag andras välvilja? Svårt det där.

En tisdagmorgon uppe hos Pojken. Lite vardag är inget vi är bortskämda med. Förhoppningsvis blir det ändring på det snart.