Månadsarkiv: mars 2010

sista dagen månad 3

Uppe med tuppen idag. Någon, vet ej vem, ringde från dolt nummer strax innan 8 och trodde jag var vaken. Jag lät telefonen ringa för döva öron och gick sedan upp och satte på kaffe och har sedan dess väntat på att denna dolda nummer ska ringa igen. Jag avskyr dolda nummer samtal. Jag får liksom en känsla av att samtalet kommer med dåliga nyheter. Vet ej var det kommer ifrån egentligen. Det är bara så.

Torsdag idag. Skärtorsdag tror jag bestämt. Jag kan säga såpass mycket att jag är glad att jag från och med imorgon kommer att vara fri från mitt gamla jobb. Alltså, nu vet jag ju att jag varit ganska hemlig när det gäller var jag varit i nästan ett år, och det kommer jag att fortsätta med ett tag till. Tills jag har fått distans till det hela. Har ju liksom massa avslut att ta hand om först. Avskedslunch till exempel. Säga hejdå till ungarna är en annan sak som jag behöver göra. När är en annan sak, för det finns ingen tid just nu. Var skulle jag ta det ifrån? Varenda lediga sekund verkar ju vara uppbokad en tid framöver och avskedslunch är ingen prioritet. Jag få knöla in det en dag när jag vet att jag att jag är i min gamla hemstad mitt i veckan, men när det blir har jag ingen aning om. Plus att det ska vara framförhållning i det hela. Suck. Det ordnar sig nog skulle jag tro.

Jag har aldrig varit den som firar påsk. Kommer nog aldrig att bli det heller. Varken jag eller Pojken ser påsken som en högtid, även om det är det för så många andra på den här planeten. Det är bara ännu en helg där vi tacksamt tar emot lediga dagar som kommer med den. Även om jag framöver kommer att arbeta både på obekväma tider och helger, inklusive storhelg. Den här helgen innebär andra saker än ens att det är en tid för avkoopling. Men det är ju ett steg i att bli ett med allt. Måste bara styra upp en del saker inför det som komma skall. Synkronisera tider och människor.

Jag måste bara komma ihåg att andas också. Ta hand om mig själv mitt i kaoset. Jag först helt enkelt. Och en del i det är att börja med att göra lunch istället för att ta en macka eller två. Fasta tider och rutiner är A och O i att hålla diagnosen på plats. Jag har ju varit dålig på det här med matttider. Antar att det kommer att bli ändring på det nu. Bara positivt med alltdet nya tydligen.

Skärtorsdag idag alltså. Betyder väl att det är dags att plocka fram kvasten och dra till Blåkulla?

Annonser

det nya jobbets acceptans

Prova någonting nytt.

Det räcker med att komma ihåg att
det var amatörer som byggde arken och
att Titanic byggdes av experter.

Jag har översatt det där ovan direkt från finskan och det blir lätt fel i grammatiken och ordningsföljd när jag gör så. Hoppas på att jag fått fram det den säger egentligen. Att våga göra någonting nytt även om man är nybörjare och tar nya steg ut i det okända.

Jag har ett nytt jobb. Jag har ett nytt jobb som väntar och som börjar på måndag. Jag kommer alltså att steg in i en ny värld måndagmorgon och lära känna en bunt med nya människor och nya rutiner och allt annat som hör till. Jag var och pratade med dem och träffade de flesta som jag kommer att arbeta med och klientelen en snabb sväng. Jag har skrivit på papper och vet hur ekonomin kommer att se ut ett tag framöver, vilket är alltid bra med tanke på vad jag är mitt inne i. Jag har även lämnat in papper för att få ledigt rättegångsdagen och hur jag vill vara ledig i sommar. Samordnaren ville ha in dem redan nu. Känns konstigt att komma med semesterönskemål innan jag har börjat min tjänst. Nu är det ändå gjort.

Det blev en massa prat och papper att skriva under och lämna in. Allt det där som hör till inför det som komma ska liksom. Vi får också arbetskläder tilldelade oss vilket jag tycker är hur bra som helst. Jag har ju saknat det under tiden som jag arbetade för kommunen. Samtidigt som jag nu också inser att jag kommer att få fasta rutiner i ätandet också i och med jobbet. Vi ska äta med klientelen som en del i pedagogiken och vi betalar en symbolisk summa för frukost, lunch, mellanmål och middag plus kvällsmacka (beroende på pass). Då är också kaffet inräcknat. Jag är glad att jag slipper ta med mig matlåda varje dag. Skillnad på privat och statlig verksamhet är så tydlig. Samtidigt som de är väldigt mån om sin personal har jag märkt redan innan jag klivit på jobbet. Bara det är enormt stort för mig. Att de bryr sig och är mån om personalen.

Största frågan ställde jag ju efter att papprena var påskrivna, och det är hur de ställer sig till tatueringar. Jag vet att ni kanske tycker att det är en konstig fråga, men tro mig det är det inte. Jag ville veta hur jag kan och inte kan ha på mig på jobbet. Samordnaren blev lite förvånad och tittade på mig och sa att de är många som har tatueringar och att det är helt okej att de syns. Det är helt upp till individen och att det är ju det inre som räknas. Det yttre kan man ju alltid dölja på ett eller annat sätt. Jag hade sett de andras små sirliga saker som synts, men jag tillhör ju liksom en annan kategori tatuerade. Att jag har mer färg än hud på en del ställen vet de flesta om, även om jag nu väljer att dölja det när jag möter nya människor. Jag ville ju veta hur de ser på tatuerade helt enkelt. Om jag kan gå bararmad sommaren som kommer eller gå runt med en burka som jag fått göra tidigare. Jag kan alltså gå bararmad om jag vill. Samtidigt ser de rent pedagogiskt på det hela. Vem som helst kan vara tatuerad och olika mycket. Det kan ju vara bra för klientelen att se det också.

Ja, alltså, missförstå mig rätt nu. Jag ville veta om jag kunde gå med t-shirt eller ej. Och det var helt okej, bara det syns att jag är personal om det kommer utomstående. Det är inga som helst problem att vara mig själv med andra ord. Bara vetskapen om att det är okej att göra det och gå så de syns gör mig helt varm inombords. Jag slipper dölja en stor del av mig helt enkelt. Som med andra tjänster jag haft där killarna var okej att visa sina, men jag som tjej fick restriktioner. Jag hade som bekant ingen bra chef där. Egentligen hade jag ju kunnat revoltera och gjort det ändå, men jag valde att ha på mig kläder och om jag sen svettades som en gnu under de varmaste dagarna på sommaren var bara att acceptera. Förra jobbet (den jag sa upp nu) var det andra saker som spelade in. Saker som gjorde att jag gömde och dolde mitt jag.

Det blev som det blev helt enkelt, jag kvävde stora delar av mig själv genom att dölja delar av mig. Jag mådde dåligt och jag höll på och gå under genom att göra just så. Dölja en del gör att jag kväver andra delar. Jag har en tendens att tappa bort mig själv helt när jag döljer delar av mig. Sidor som hör ihop och är en stor del av vad som är jag. Det ena leder till det andra och det andra påverkar i sin tur andra delar och så vidare och så vidare. Hela mitt inre väsen sitter etsad på huden. Sådär underförstått och symbolik i det mesta som syns i kortärmat. Resten syns ju bara när jag är naken om det kommer ju vara uteslutet på arbetsplatsen.

Nu kommer jag ju dölja dem ändå till en stor del, men vetskapen om att det är mitt eget val istället för någonting annat gör enorm skillnad. Jag kommer att veta skillnaden. Jag kommer att känna skillnaden. Och det, det är stort för mig. Acceptans av alla sidor av mig.


kväller på dag 29 månad 3

Sitter i soffan och slötittar på TV medan Pojken står i köket och gör matlådor för resten av kortveckan. Landar efter besöket hos svärföräldrarna och fikat och räckt över årets födelsedagsblomma. Pratat lite och berättat hur det går för våran del. Hans mamma tycker vi låter som ett gammalt par som varit gifta i tretti år, och ändå har vi inte flyttat ihop än. Måste le litegrann tror jag.

Det blev ändrade planer gällande flytten av möbler upp hit vilket i praktiken innebär att vi börjar redan på fredag. Snabba bud helt enkelt. Allt hänger ju på vem man lånar bilen av och ägaren har ju önskan att få tillbaka bilen också. Har lite saker att styra upp till på fredag med andra ord. Håhåjaja.

Måndagkväll och ska försöka att andas och slappna av inför resten av veckan. Vara i nuet och ta vara på lugnet som infinner sig när insikten om att jag snart är här på heltid.


mitt på dagen dag 29 månad 3

Uhu, svettas som en gnu på savannen just nu. Vidrigt äckligt svettig efter omstuvning av saker i flyttlådorna som står travade i köket. Jag har sprungit fram och tillbaka mellan rummen och stuvat och knölat runt med saker och resultatet är nio tomma flyttkartonger att ta resten av mitt hem i. 9 lådor! Faen vad jag är bra! Men, jag vet att de kommer att behövas. Det som är kvar att packa ner, sådant där som tar mer plats än man tror, men nu har jag i allafall lådor att stuva saker i. Hellre har jag lådor kvar än står utan liksom. Tror jag kommer att behöva hjälp för att få ner allt på kortast möjliga tid. Nåja, det ordnar sig.

Var till affären innan och handlade saker som glömdes bort i stressen igår. Dyrare än jag trodde att inhandla småsaker som tandborste och andra hygienartiklar som blev kvar i badrumsskåpet när det jag packade ner allt annat tydligen. Samtidigt så är det nog bra att ersätta saker och ting ibland.

På vägen klev jag av rutten till affären för att plocka med mig prisuppgifter på körkortspaket och hur det ser ut med avbetalning även om det vore bra att ha pengarna först. Ibland saknas det 14 500 :- på kontot som skulle behövas just nu för att få körkortspaketet med ”allt”. Nåja, det ska väl gå det med till slut. Pussla och planera lite innan jag tar steget in i körkortsvärlden. Landa först i det nya som kommer att komma kanske?

Nä, kanske ta och använda mig av de saker som jag var och inhandlade tidigare? Byta om till rena och torra kläder också. Sen lunchdags ser och känner jag.


måndagmorgon dag 29 månad 3

Uppe med tuppen, eller ja Pojkens väckarklocka som fick upp oss, efter en natt av hackat och malet efter katternas race och djävulsskap halva natten. Nu är jag ju så van vid otygens påhitt att jag sover igenom det mesta. Pojken saknar erfarenheten, men det kommer nog att ändras snart nog. Nu när vi har tagit upp katterna och lever samboliv utan mina saker. De kommer upp snart nog i alla fall. Klippa och klistra och pussla och ha oss så blir det bra till slut. Sen ska allt få sin rättmätiga plats istället för kartongberget som huserar innanför väggarna här just nu.

Ur led är tiden. Livet fick sig en abrupt vändning. Så där så att det kan undras och frågas vad det är som händer. Alla jag pratat med är glad för min skull. Gladast är nog jag. Livet gör lite som den vill med oss emellanåt har jag märkt. Samtidigt som jag var och är villig att ta emot denna förändring. Det är ju liksom detta jag har väntat på.

Helgen försvann med en rasande fart, ändå tog vi det lugnt och avslappnat i och med att alla flyttlådor vi inhandlat var redan packade innan helgen. Resten av mitt liv får vänta till en annan dag när både lådor och tid finnes. Mycket prat och mycket planerande. Några öl slank ner i fredags också. Lördagen fick ändrade planer, med löfte om att det också ska hinnas med en dag.

Igår tog vi lilla familjen och brummade uppåt mot nya hemorten.  Jag packade upp kläder och började ta plats. Jag gillar att ta plats. Jag är glad att jag kan ta plats. Jag är glad över att Pojken rensat ur och gett mig mer än hälften av garderobsytan. Eftermiddagen tog vi en tur till ett överfullt trängsel IKEA och inhandlade förvaringslådor som behövs för att få plats med kläder jag fått och får med mig. Ja, hälften av alla garderobsutrymme kommer fyllas ganska snart. När jag tänker på mängden av kläder jag har kan jag ju undra hur det kommer sig att jag en del dagar inte har kläder att ta på mig. Antar att det hör ihop med att vara kvinna med dåliga dagar?

Största ändringen och beviset på att jag är på väg att bli sambo inom snar framtid är att jag numera har mitt namn på dörren. Klisterlappen som avslöjar att jag också bor här kom upp igår och nu är det ett faktum. Mitt namn bredvid hans som bevisar att vi numera är två som bor innanför väggarna. Det är stort. Ett stort steg för mig, ännu större för honom som aldrig levt tillsammans med någon förr. Stora steg i det lilla och enorma kliv för mig.

Idag är det måndag, slutet är nära och början till någonting nytt kommer med den. Dagen kommer att innebära att jag kommer att tillbringa det mesta av tiden till att rensa ur lite lådor och stuva om. Plus en tur till affären för att inhandla allt det där som glömdes bort igår. Senare ikväll blir det en tur till svärföräldrarna och ta en fika eller två. Både födelsedag och namnsdag ska firas idag.


dag 26 månad 3

Svettigt värre just nu. Sådär att det bokstavligen rinner om mig idag. Mycket att pula med och plocka undan och plocka ner samtidigt som jag strimlat lite till och ut med soporna efter att det börjar se klart ut och inse att det faktiskt finns mer att göra som att dammsuga upp det värsta av grusgången katterna lämnar efter sig från toaletten och de största dammråttorna gaddat ihop sig så jag fått bråka med snabeldraken också för att sedan ta itu med vardagsrumsmatten och allt det andra som stör och återigen ta en tur ut med sopor. Jag får svettas efter det va? Just det. Har dock en massa kvar att göra och en massa kvar att plocka ner och länga och sortera och kasta plus att diska upp lite och sånt annat plock och fan och hans mormor. Men just nu en andningspaus. Antar att ni behöver det också efter harangen av ord utan avbrott och kommatecken eller punkt.

Gårdagen och morgonen försvann tillsammans med C. Väninnan som funnits där oftast när det stormat omkring mig. Hon var min fasta punkt på något sätt. Jag visste ju var jag hade henne och hon var trygg. Jag har valt att utesluta henne ett tag i och med att jag kände att jag saknade energin att finnas till för henne. Hon gör likadant med mig. Vi blir väldigt intensiva när vi kommer igång. Vi har dock pratat om det förr och även nu. Vi har pratat ifatt nu, och det kan bara bli bra hädanefter. Insikter från båda håll liksom. Jag med mitt och hon med sitt. Jag ville träffa henne innan flytten. Som ett avslut på en era som fått en annan ton från och med nu. Vi har känt varann i tio år. Tio år! Fattar ni? Det har runnit mycket vatten under broarna och hon sett mina uppgång och fall. Likaså jag med henne. Båda missbruksungar från förorten och psykisk sjuka mödrar. Jag inser det nu. Jag inser att det är det min mor har varit och är. Jag har bara valt att sätta ord på saker och ting och ju mer jag pratar om det desto mer kommer upp till ytan och jag inser ju hur sjuk hon faktiskt varit emellanåt och mest hela tiden. Nu kliver både hon och jag in i en ny tid. Små steg i det stora hela samtidigt som vi tar stora kliv i det lilla.

Idag är det fredag igen. pengar har ramlat in och räkningarna betalda. Adressändringar till de flesta ställen, men som jag skrivit förr så tar jag en sak i taget och det är ju så att skulle jag glömma något ställe kommer det ju fram ändå med eftersändningen. Jag har gett upp tanken om att ha detta under kontroll och det, det är en befriande känsla. Att sakna kontroll har gett mig ångest förr. Att jag känt mig stressad och panikartad av vetskapen om att jag saknat kontroll. Jag har accepterat det. Bara att jag befinner mig där jag gör just nu är stort för mig. Att acceptera att jag är bara en människa och jag har accepterat att jag behöver andra människor i mitt liv som hjälper mig med saker och ting. Jag har insett och acccepterat att jag behöver hjälp.

Tidigare var det ju så, och det tills nyligen, att jag kan själv och ensam är stark. Jag har fått motsatsen bevisad för mig nu. Jag ska bara lära mig att ha balans i det där med när jag ska göra saker och när jag ska äverlåta det till andra. Jag har ju en tendens att bli allt eller inget. Sådär att det till och med kan bli skadligt för mig, både fysiskt eller psykiskt. Inga mellanlägen. Det är just det jag måste lära mig, att vistas i gråzonen och finna ett lugn i det. Ändå, trots kontrollbehovet, har jag ju haft inställningen att allt ordnar sig. Konstigt egentligen. Till och med jag kan bli förvirrad av det där, kan tänka mig hur ni är då.

Nä, ska nog ta tag i saker och ting igen så det blir gjort. Att jag kan ta det lugnt resten av dagen och kvällen efter att Pojken ramlat in i eftermiddag. Måste hinna duscha också. Liiite ofräsch just nu om jag får tycka det själv. Det blir säkert bra till slut. Lite mycket nu. Speciellt nu när det börjar dra ihop sig. Jag ser bara allt som fortfarande saknar flyttlådor att vistas i för tillfället, även om jag vet att jag kommer att ha tid att göra det innan flytten i alla fall.

En sak i taget var det ja. Viktigaste först. Strunta i halvkaoset omkring mig och ta en dusch istället låter som det som ska prioriteras. För det är ju så att det viktigaste först innebär att det är jag, eller hur? Jag först, det andra sen om jag får låta lite ego just nu.


om känslospråk

Jag satt igår och funderade på det här med känslor och var de kommer ifrån. Orden på saker och ting och vad en känsla betyder. Vad en känsla är och hur man hanterar den. Hur sättet att bearbeta känslor grundas redan i låg ålder där ens föräldrar är dom som ska lära oss orden och innebörden av känslor som vi bär på och känner. Det är ju våra förebilder (föräldrar) som hjälper oss att förstå, hantera, utveckla och känna igen saker för vad det är. Eller, det är ju tanken i alla fall. Jag kommer på mig själv att tänka på hur mitt känsloliv sett ut under åren. Hur de utvecklats eller snarare tvärtom förnekats och funnits obearbetade länge. Så länge och så mycket som ligger och pyr under ytan.

Jag har under många år vetat att jag saknat ett känslospråk. Mitt känslospråk är svenskt. Trots finskheten och trots att jag kan finska flytande saknar jag ett finskt känslospråk. Under åren har jag förstått att jag känner sorg över det faktum. Mitt känslospråk är svenskt. Orden är svenska, till och med engelska ibland om det vill sig så. Men, grunden till hela min identitet är finskt. Finsk skola, finska hemma och finska föräldrar och jag läste finska författare. Allt finskt, men utan känslospråk. Än idag har jag problem med det. Saknar orden ti  lsaker och ting. Jag kan veta på ett ungefär, men det är som att leva utan språk ändå. En form av känslomässig handikapp.

Känslospråket fann jag när jag började skriva själv. När jag började skriva ner saker och ting på svenska. När jag började läsa svenska böcker och jag fann orden som beskrev mig och mina  känslor. Jag var tretton eller fjorton och då öppnades en ny värld för mig. Samtidigt vet jag ju med mig att svenska orden och att jag bytte språk där och då var ett sätt att distansiera mig från finskheten och mamma. Jag skapade mig en ny värld. En ny värld där jag fanns och mina tankar fick utlopp. En värld som tillhörde mig. Och som har lett till att jag nu delar med mig av den till er här. Nu kanske ni förstår varför mina meningsbyggnader och en del ord är som de är.

Ändå, trots allt jag funnit och vunnit genom att finna ett språk till och för mina känslor, känner jag att det fattas en stor del av mig. En del som är borta för alltid. Om jag bara haft orden då hade det kanske varit annorlunda nu. Ingen kan veta säkert, men jag skulle tro att det var så. Jag hade sluppit brottas med känslorna idag. Jag kanske hade haft verktygen till saker och ting. Än idag kan jag undra och förvånas över känslolivet jag faktiskt bär på.

Ett tag trodde jag att jag var oförmögen att känna saker. Jag vet nu att det snarare är tvärtom, jag känner för mycket. Jag har bara varit väldigt duktig på att trycka undan de obehagliga som känslor för med sig oavsett vilken form den kommer i. Ilska och besvikelser kunde jag ju hantera. De var ju gamla bekanta. Allt det andra har jag än idag svårt med. Svårigheten ligger i att de kommer och jag saknar ord och sätt att bearbeta känslan.  Jag skulle ha haft ord på saker som var tabu. Saker som jag aldrig förstod. Känslor var farliga. Känslor skulle döljas. Känslor skulle förnekas. Det är ofta jag känner mig maktlös när de kommer. Oinbjudna och envisa känslor som kärlek, glädje, sorg och andra (o)behagliga saker. Normala känslor som alla känner och bär på ibland. De flesta kan hantera dem. Jag håller på och lär mig att göra det. Varje dag kommer med nya insikter och ibland flera gånger om dagen.

Jag vet att jag borde ha accepterat att det var som det var, men problemet ligger på en annan nivå. Hur ska jag kunna sörja någonting jag saknar ord till? Hur kan jag bearbeta sorgen om jag saknar förmågan att bearbeta sorg? Hur ska jag kunna gå vidare om jag saknar en stor pusselbit som skulle kunna göra mig hel? Ett sätt är ju att bearbeta saknaden av det som aldrig fanns. Ett annat är att ge barnet inom mig ett annat språk som kan fylla igen hålen. Nackdelen är att mycket av det jag fått lära mig efter hand och lär mig fortfarande grundar sig trots allt i finskheten jag har inom mig. Jag har bara bytt språk på saker och ting. Översatt det som var till någonting som är. Därav problematiken med känslospråket och vilsenheten på känslokartan. Finska orden fattas. Många års terapi framför mig med andra ord. Jag vill bli hel. Jag vill vara hel.

Hade jag suttit hos terapeuten och sagt allt det här istället hade hon sagt att jag ska vända på det istället. Sluta fokusera på problemet och se lösningar istället. Att jag ska ta mig an problemet från en annan vinkel. Hon skulle säga att jag sa se hur rik jag blivit i och med att jag faktiskt har två andra språk som kan fylla tomheten med. Hon skulle ju ha rätt i det också, och jag är ju på väg. Jag kan nästan höra henne säga orden till mig här och nu. Det känns bra att veta att jag kommit en bit på väg redan. Att jag känner att orden och tankemönster faktiskt börjat förändras i och med terapisessionerna. Att jag kommer att bära med mig min terapeut resten av mitt liv. Bra betyg skulle andra säga. Jag är medveten  om det. Jag kommer att sakna henne sen när jag flyttat.

Jag önskar jag kunde beskriva för er hur det känns just nu. Sådär att jag önskar att ni kunde känna det jag känner för tillfället. Känslan jag burit på i ett par veckor nu. Det som andra säkert skulle kalla för lycka. Att jag skriver och säger så innebär att jag saknar referenser till denna känsla. En del av mig sitter och tycker att det snarare lutar åt hypomani eller början på manisk skov, samtidigt som en annan del menar på att det bara är glädje. Oavsett vad, är det ändå så att jag kommer på mig själv att sitta och le mest hela tiden.

Mycket av det jag skrivit ovan beror på att känslospråk är en viktig del  av oss. Även om vi tänkar saker så talar vi i det tysta. Jag har valt att dela med mig av mycket av det jag tänker på, känner och befinner mig i för tillfället. Jag har gjort medvetna val gällande den biten. Det är mycket jag behåller för mig själv, men mycket finns här. Toppen av isberget kan man ju se det. Känslospråk är viktigt. Viktigare för mig än många andra skulle jag tro, men det är en del av mig.  Jag lär mig att leva med den insikten och vetskapen. Att veta var problemet ligger kan jag sedan ta tu med det. Jag vill ju känna, men jag vill veta hur jag känner och vad det är jag känner.

Jag känner för mycket ibland.