Månadsarkiv: april 2010

blandepisod

Jag är inne i det som kallas för bland episod, ‘mixed state’ enligt denna sida. Det betyder att man/jag befinner mig i ett tillstånd av både ”uppåtsymtom” och ”depressionssjukdom”.

Efter att konsulterat böckerna jag har här hemma och internet kan jag bara konstatera detta faktum. Att jag är både glad men samtidigt ledsen. En del av mig är full av energi samtidigt som jag funderar över livets mening. Det är svårt att förklara detta tillstånd för någon som aldrig varit där/här. Det är sådär att det kliar i fingrarna av att vilja göra saker, samtidigt som jag bara vill gräva ner mig under en sten eller liknande. Egentligen har jag bara lust att sjukskriva mig samtidigt som jag vill åka till jobbet. Jag ser fram emot passet men samtidigt får jag ångest över att jag jobbar. Förstår ni vad jag menar? Om inte så är ni inte ensamma.

Det är svårt att beskriva denna del av bipolariteten. Tänk er då att leva mitt i det.


vänskapsförfrågan igen

Jag har varit väldigt frånvarande från facebook den senaste veckan. Orsaken har varit den lilla röda markeringen som kommer med vänskapsförfrågan. Jag behöver knappast säga att den lilla röda markeringen gav mig en snabb släng av ångest när jag loggade in idag. Jag hann tänka tusen tankar kring vem och vad och allt det andra, men döm min förvåning när jag upptäcker att det inte är den jag hann förbanna till världens ände ett flertal gånger innan sidan kom upp och jag kunde se vem som skickat frågan. Jag blev glad när jag ser att det är barndomskompis från förr.

Alltså, verkligen glad och verkligen från förr. En av dem där jag sörjt länge. Hon har hittat mig, nästan en livstid senare.

Hon som fanns där och var den som var min andra hälft. Vi var som ler och långhalm. Vi mer eller mindre bodde hos varandra. Tills hon flyttade. Jag visste ju att hon skulle det, men jag minns än idag dagen som hon försvann ur mitt liv. Hon kom inte till skolan den dagen, vi hade knappt börjat 3:e klass och efter skolan sprang jag allt vad jag orkade hela vägen hem till henne bara för att inse att hon var borta. Borta för alltid. Vi hann aldrig säga hejdå.  Jag var visserligen över till Finland en sommar för att vara hos henne. Vi fick uppleva underbara sköna sommarmånader ihop innan vuxenvärlden sa ifrån och vi fick tiden och Östersjön mellan oss. Jag har burit på sorg sedan dess.

Det hann gå år innan jag tog tag i saknaden och skrev en efterlysning i en finsk ungdomstidning där jag efterfrågade henne och hon svarade. Lyckan var total. Vi brevväxlade ett par år tills mitt liv tog en vändning jag knappt vill kännas vid idag. Idag vet jag att hade jag vetat det då hade jag förstått att det var mani jag befann mig i. Vår då nyfunna, då vuxna, relation rann ut i sanden och jag förlorade henne ännu en gång. Egentligen förstår jag varför och hur det faktiskt såg ut då, men jag har tänkt på henne under åren. Vi befann oss i olika faser i livet helt enkelt. Jag har saknat henne sedan dess.

Nu, nästan femton år senare har hon funnit mig via facebook. Det känns som om jag har fått en ny chans. Vi har fått en ny chans. Facebook är inte enbart av ondo. Även de som man verkligen vill återse och finna igen finns därute. Jag blev funnen av en av de som jag förlorade för länge sedan. Tyvärr finns det fler av dem som man aldrig vill ha i ens liv igen.

Hon suddar ut allt det negativa med fb just nu. Hon fann mig. Hon är en av de pusselbitar som fattats mig.


dag 29 månad 4

Uppe med tuppen idag med. Nu var det Pojken som väckte mig med kaffe på sängen andra morgonen i rad. Vi tar vara på våra stunder och gemensamma mornar. Hans jobb tillåter det ibland och min gör det mest hela tiden. Vi hade förmiddag tillsammans och åt frukost och  lunch tillsammans innan han var tvungen att röra på sig till arbetet. Jag har/hade ännu en ledig dag innan helgens arbets pass.

Idag har jag sorterat ännu mer kläder och rensat ut garderoben allt sådant där som tappat formen eller färgen. När det svarta lutar mer åt det gråa hållet är det dags att ersätta plaggen. Samtidigt som alla de där som en gång hade strech och är bara sladdriga och urtvättade får gå samma väg. Jag har ställt undan lådor ner i källaren med saker som har det bättre där än här uppe och stör ordningen. Jag har sorterat i bokhyllorna och gjort en pocketkasse som ska till jobbet istället för att vara hemma hos mig och samla damm. Jag har lagat mat så det räcker till en hel kompani (nästan), mest för att Pojken ska ha matlåda, vi ska ha lunch imorgon och om han så vill har han mat över hela helgen. Jag har ätit och ändå hunnit sitta ner och förbanna mig över internet som varit slö idag.

Jag förvånar mig själv över att ta itu med saker som jag kunde låta gå år emellan när jag bodde själv. Att rensa ur garderober till exempel. Eller att jag numera håller efter i pappershögarna så att jag har koll och ordning även där. Eller det där att rensa ur bokhyllorna som jag gjort förvånar mig mest av allt. Jag har ju liksom sparat ”allt”. Till vilken nytta? Nu kommer de där böckerna till användning någon annanstans.

Men nu ska jag iväg för att hämta bokpaket som jag hann beställa innan stora räknngen kom förra veckan. Fylla tomheten som jag gjorde idag.


sjutusensexhundrasextiosex kronor och tolv öre

Exakt så mycket har jag överfört till lönekontoret som jag tydligen var skyldig dem. 7666,12 kronor för att ta det i siffror. Orsaken till att ha gjort denna överföring skedde efter att ha pratat med Pojken om ekonomin och om vår ekonomi. Oavsett hur jag vänder och vrider på det så kommer jag inte ifrån denna summa. Och efter noga övervägande tog jag och betalade hela summan. Jag hade ju trots allt möjlighet att delbetala, men jag ville bara bli av med den nu. Plus att jag förutom lönen fick pengar från tingsrätten för förlorad arbetsinkomst. Halleluja.

Det blir alltså inga större utsvävningar är att vänta denna månad som ni kan förstå. Och jag kan bara be till högre makter att det inte kommer fler dråpslag. Känns ändå bra att ha det gjort. Svider gör det ju, men nu blir jag ju av med alla band till gamla hemstaden i och med den där summan. Över och finito. Tvi tvi. 

Framtiden tillhör mig. Ok?


storhandling

Nu på morgonen har jag och Pojken varit och storhandlat inför kommande månad. Listan skrevs och vagn togs med in och jag aktiverade ICA kortet i närbutiken. Det blev kasse efter kasse med saker och det blev en fin nätt summa för saker som kommer att räcka minst ett par veckor framåt. Kylen är fylld och frysen likaså. Bara färskvaror som ska inhandlas under tiden.

Känns bra att ha kunnat göra detta tillsammans med Pojken. Vår första storhandling. Vår första tillsammans som sambos. Vi hade planerat det så. Att april skulle bli lite  si och så i och med att allt det andra skulle gå som det går. Även om det fortfarande är april räknas dagens inköp till maj. Hans första stora matinköp någonsin. Veckoplanering och allt det andra. Hans första vandring genom butiken med kundvagn. Han klarade det galant, även om han kände sig som för vuxen för hans smak.

Numera samlar vi vuxenpoäng tillsammans. Vi ska under maj ska spara alla kvitton och se vad som inhandlats och hur ofta och sedan se hur mycket onödiga småutgifter vi dras med. Och hur ekonomin påverkas av dessa småinköp. Vad vuxet det plötsligt blev.

Nu blir det att ta sig en rejäl frukost/lunch och ta det lugnt tills Pojken ska iväg och jobba. Jag har en ledig onsdag och ska ordna till det i garderoberna idag. Det börjar arta sig och det börjar likna ett hem istället för en lagerlokal. Ska bara ta itu med det som inte syns så blir det bra feng shui i hela lägenheten. Sen ska smutshögen få sig en omgång nere i källaren senare idag.


1 år med diagnos

Ett år har gått sedan jag fick namn på vad som fattades mig. Jag skrev det så för ett år sedan: ”fattades”. Jag kan nu, ett år senare, säga att det fattades ingenting, snarare att jag saknade ett ord på vad som finns inom mig. Jag blev snarare hel i och med att det alltid verkat fattas en del av mig. Jag saknade ett ord som band ihop alla mina delar. Ordet var bipolär.

Ett så litet ord som bipolär med sina sju bokstäver, men med så mycket innebörd, kom att betyda så mycket. Fortfarande lär jag mig att leva med insikten. Jag har pendlat mellan hopp och förtvivlan, gråtit och skrikit tyst för mig själv, samtidigt som jag under det gångna året fått ett ord på det som varit. Ett ord som delar upp mitt liv i två delar: Före och efter diagnosen. Pånyttfödd. Skillnaden mellan liv och död om man så vill. Vem jag var före och vem jag är idag beror mycket på hur jag lärt mig att leva med diagnosen. Se skillnaden mellan då och nu, vad som är jag och när det är diagnosen som talar.

Det finns dagar som jag vet varken ut eller in. Hur tvivlet tar över men också hur hoppet dör för en stund. Jag har haft dagar som är nattsvarta, men till skillnad till det som varit har jag nu vetat orsaken till dem och vetat att jag klarar mig inte ignom det utan hjälp. Före hade jag legat under isen och våndats, envis och utan hjälp. Rida ut stormen och ta mig upp till ytan igen, oavsett hur lång tid det skulle ta.

Idag vet jag också skillnaden mellan hur dee är att må bra och hur det är att vara antingen hypoman eller manisk. Jag kan tillåta mig att må bra för stunden utan att bäva för dagen då natten kommer över mig igen. Sådär som jag gjort förr. Vetskapen om att den kommer att komma övertar inet min verklighet och jag kan idag njuta av det som är bra och befinna mig i det.

Jag vet också hur jag kan bli när manin tar över och jag rusar framåt i hundranittio. Jag har skonats från denna berusande tillstånd under det här året, men det betyder inte att jag aldrig mer kommer att hamna där. Jag vet detta. Vetskapen känns trygg. Faktiskt så är det så. De hypomana dagarna och tillstånden jag berusats av under det gångna året, för dem har jag haft, gör att jag vet att jag aldrig kommer att vara tillräckligt stark att vara skonad från dessa tillstånd för resten av mitt liv. Däremot vet jag ju att jag ska söka hjälp när jag väl hamnar där.

Skillnaden ligger i just denna kunskap och vetskap, samtidigt som jag blivit tillräckligt ödmjuk inför mig själv att inse att ensam inte är stark. Att jag behöver all den stöd jag bara kan i det här. Denna insikt skrämmer mig lika myclet som den är välkommen. Jag har alltid fått se efter mig själv. Alltid fått stå på egna ben. Utan stöd från familjen. Utan stöd från andra. Ensam blev stark och jag stod alltid rak i ryggen, även när hela mitt inre låg ner och tog emot all mänsklig ondska som kan riktas mot en annan människa.

Jag har lärt mig att tro på att det kan bli annorlunda. Att det kan bli bättre, bara jag vågar lita på andra igen. Tilliten som fattats under hela mitt liv.

Att jag haft relationer betyder inte att jag haft tillit. Att jag haft förhållanden och relationer som inneburit olika former av medberoende. Missbruk eller psykisk funktionshinder ger samma symtom hos den medberoende oavsett vad som påverkar oss. jag har gått i en roll som till sist nästan utplånade mig. Jag har låtit andra släcka min själ. Jag har gett upp mig själv för andra i deras sjukdom utan att ens veta om det. Även om jag varit medveten om detta med medberoende är det lätt hänt att man går in i den om och om igen om vi inte är på vår vakt och ser tecknen. Det är just medberoende problematiken som jag får leva med och faran jag lever med varje dag. Faran om att gå in i en sådan roll igen. Den kommer i så många olika former att ibland märker man inte ens att man är där förrän det är för sent.

Att jag lever med denna insikt och vetskap underlättar inte att lära sig att leva med diagnosen eller att vara ett vuxet barn. Samtidigt som jag har förstått att det är just denna problematik som gjort att jag levt så länge som jag gjort och att depressionerna jag befunnit mig i inte märkts utåt. Att jag suddat ut mina egna behov och levt för den sjuke (oavsett sjukdom) och gjort allt för denna (oavsett vilken form den kommit). När man bortser från sina egna behov och lever utifrån andras godkännande och bekräftelse gör att den egna sjukdomen försvinner ner i en annan dimension. Oavsett om det är en depressiv eller manisk skov som jag befunnit mig i.

Det här året har fått mig att inse hur sjuk jag varit. Hur sjuk jag kan bli igen. Livet är en vågskål och rädslan för att skålen ska tippa över till det ena eller andra sidan finns där varje dag. Vi måste bara lära oss att leva med denna ovisshet och tänka på att ta en dag i taget. Det viktigaste först. Det egna jaget och var vi befinner oss just idag. Befinna oss i nuet.

Idag är det ett år sedan som jag fick namn på det som länkade ihop alla delar av mig och allt som jag varit med om i mitt liv. Jag lär mig att leva med diagnosen mer och mer för varje dag.  Pusselbiten som fattats för att jag ska förstå mig själv. Sju bokstäver som vänt upp och ner på min värld. Jag har en diagnos. Jag är fortfarande mig själv.


grannar och vänner

Idyllen här uppe krusas lite av att ha en granne som vi har nu. Jag visste ju att han ovanför varit alltför glad i volymratten på stereon, och har även fått påhälsning av securitas några gånger på grund av detta. Mycket kan man tåla men någon måtta får det vara liksom. Han har varit försiktig med rattandet av ljud sedan dess. Antar att räkningar på 1700:- svider lite.

Nu visar det sig att grannen under har samma problem. Jag var ner och ringde på i lördags efter att han först spelat för grannarna, sedan för resten av området. Då fick jag nog och fick då möta honom öga mot öga. Jag kunde då konstatera att killen i fråga var varken nykter eller ren från droger, då iriset knappt syntes och han stog och drack grogg i dörröppningen medan jag bad honom sänka. Aldrig trevligt att möta en pundig blick full av arrogans och irritation.

Nu på morgonen har grannen vägg i vägg lekt med volymratten och jag antar att vicevärden, som bor ovanför honom, ringt och sagt sitt denna morgon. Skit ska skit ha liksom. Instant karma typ.

Samtidigt förundras jag över det här med vänner och bekanta och spöken från förr. Speciellt fenomenet med facebook. Nog för att jag kan förstå varför det kan vara kul att ha gamla vänner och bekanta där. Lika mycket som jag kan förstå varför de förflutna hinner ifatt en när man har ett konto där. Men om man, som jag, ignorerat vänskapsförfrågningar både från höger och vänster, från förr och nu betyder det väl att jag inte vill ha dem i mitt liv oavsett forum? Just det. Som det här med barndomskamraten som gjorde mitt liv ett helvete i flera år. Eller exet från förr som jag verkligen inte vill ha i mitt liv igen. Eller andra så kallade vänner som högg en i ryggen vid första bästa tillfälle? Nej, just det. Och nu, nu har morsan skickat en till, den tredje i raden. Ignorerad igen och hoppas att hon förstår den här gången, men det är väl att hoppas på för mycket.

Jag har varit med om en hel del i mitt liv. Människor har kommit och gått. En del kommit tillbaka och andra försvunnit för alltid. Val jag gjort och val som gjorts åt mig. Jag har sörjt och gått vidare. Jag har vänt ryggen till det som är mindre bra och det som var menat att dö ändå. Samtidigt som diagnosen gjort sitt och jag haft människor omkring mig som jag kanske annars inte ha valt att ha där. Samtidigt som behovet av bekräftelse gjort andra saker med en och fått en att söka efter någonting på ställen som aldrig var menat för mig.

Kan det vara så att de som söker upp mig nu glömt bort hur det verkligen var? Att de inte ser sin del i det hela. Orsaken till varför allt rann i sanden. Hur skadad och sårad jag lämnades kvar och hur orden fortfarande svider. Varför skulle jag då vilja ha dem i mitt liv igen? Ignorera och låt det bara dö. Jag var tyvärr inte förberedd på känslorna som fb skulle väcka i mig. Inte heller minnen som kommer med människorna som fladdrar förbi.

Grannar från helvetet och spöken från det förflutna klarar jag mig bra utan. Vad har jag gjort för att förtjäna detta?