Månadsarkiv: juni 2010

två dagar/kvällar till helg

Snart dags att ta på mig jobbkläderna och ta mig ut på vägen. Blir att jobba idag igen, och behovsmedicinen ligger redo. Känner att jag behöver ta en åter igen. Bara tanken att ta mig till jobbet ger mig ångest. Överlämningen kommer att vara över på en pisskvart, men känslan kommer att sitta kvar ett tag. Redan innan jag befinner mig på jobbet och efter att kvällen har börjat. Aldrig bra.

Tänker ta dessa två dagar och de två pass jag har innan helgen börjar för vad det är. Behovsmedicin och allt. Orkar inte ens försöka mig på konststycket att låtsas att det regnar. Kommer misslyckas ändå. Efter att ha klivit av passet ikväll kommer jag att ha en kväll till innan helgen. Efter helgen kommer jag att vara ledig en hel vecka. En av mina semester veckor är intågande och jag kommer att ta vara på varenda sekund av den.

Samtidigt som jag under veckan kommer att sätta mig ner och se hur jag skulle kunna lösa det största problemet av alla. Att arbeta över huvudtaget. Försöka ta mig från måndagarna till exempel. Under semesterperioden kommer det ju ändå inte behövas att vara där. Ingen handledning och inga avancerade möten. Jag försöker få en överblick av hur många veckor det faktiskt rör sig om och hur det kommer att se ut. Vilka som jobbar och vilka jag ska arbeta med. Sommarvikarier och allt det andra som hör till. Orka liksom. Skiter fullständigt i att vara duktig flicka. Det är ändå jag som blir lidande om jag inte börjar ta hand om mig själv först. Inser att jag använder mig av ordet ”inte”ialldeles för ofta igen. Inget bra tecken.

Men nu blir det att fokusera på kommande kväll. Kommande arbetspass. Välja kläder och sedan ta mig till jobbet. En sak i taget. En dag i taget. Svårare än man tror. Kommer ju snart att vara ledig.


hårfön?

Upp som en skållad råtta idag. Yrvaken och jävlig när det ringer på dörren strax innan åtta. Kvartersvärden kom då och skulle göra saker här hemma. Saker som fattas oss och saker som felar. Bara att släppa in och vakna till liv. Ett par timmar senare kommer han tillbaka och gör resten av det han skulle gjort i morse.

Jag är tydligen en väldigt ovanligt fruntimmer i och med att jag saknar fön. Ja, hårfön. Ett av bristerna som vi upptäckte under juni och värmen var att listen till frysen inte är tät. Har man hårfön kan man åtgärda det på en gång, säger han till mig. Ehh? En sån har jag inte. Han såg skeptiskt på mig. Väldigt skeptiskt. Fruntimmer utan fön tillhör väl ovanligheterna, speciellt en långhårig sak som jag.

Jag hade en period då fön var bra att ha, när jag hade frisyr som skulle fixas, men det är årtionden sen. Sen slängde jag en vid flytten upp. Gammal sak som samlat damm i säkert tio år. Nu… med mitt långa hår som får självtorka. Tar sin lilla tid, men jag har inte bråttom. Förmodligen därför som jag inte har slitet långt hår. Jag har andra saker dock. Som locktång och plattång när andan faller på. Händer dock väldigt sällan, men jag har det i alla fall.

I och med att listen till frysen krånglar får jag väl införskaffa mig en hårfön. Se hur kvartersvärden gör och sen kunna göra det själv. Det betyder så att jag kommer ha en hårfön i verktygslådan och för att åtgärda saker med. Inte för håret. Så det så.


köksbord

Okej. Jag medger. Jag kommer inte ifrån mitt IKEA hem. Ännu en möbel införskaffad i nämnda butik. Kunde liksom inte låta bli. Billigare än så här kan det f-a inte bli. Inte nytt i alla fall. Så, denna kommer att stå i köket när jag fått upp och monterat ihop den. Men, det blir ett senare projekt.


dag 29 månad 6

Hemma igen. Landar i det tysta. Ser på katterna spana på livet utanför nätet på balkongen. Försöker att inte känna alltför mycket. Natten gick sådär. Hackad och malen och en massa snurrande. Tankarna som mal. Känslor som stormar runt. Saker som ställer saker på sin spets. Saker som ger perspektiv på saker och ting. Pojkens ord över telefonen igår kväll. För mycket som är i obalans.

Jag ångrar inte en dag att jag flyttade upp och hem till honom, för att sen bli flytta till någonting som är vårt. Jag ångrar inet att jag valde livet tillsammans med honom. Vardag var dag. Jag ångrar inte heller att jag tog jobbet som jag har nu. Det gör jag faktiskt inte. Lärt mig massor, lär mig massor. Det betyder ju inte att jag kommer att tacka ja till en fortsättning. Skillnad på det där.

Ett liv här uppe har varit en berg- och dalbana. Ingen dag den andre lik. Mycket på en gång. Mycket som gått i ett. Flytt på flytt, som nu börjar ge med sig. Ingen ro ingen vila. Kanske är det det som tar ut sin rätt nu? Egentligen inte. Egentligen är det bara obalans på jobbet. Alltför mycket negativa energier som påverkar alla andra plan i mitt liv just nu. Att veta att det tär på mig både medvetet och omedvetet gör att dagarna blir jobbiga. Det betyder att jag knappt varit ledig när jag varit ledig. Om ni förstår vad jag menar?

Hemma och ser på katterna på sitta och spana på livet utanför nätet på balkongen. Försöker göra som dom. Spana, vara och andas en stund. Mycket nu. Mycket igen.


dag 28 månad 6 innan natt

Pest eller kolera? Jag hann aldrig välja. De gjorde det åt mig. Det enda jag kan säga om saken är att det finns absolut ingenting som skulle vilja få mig att stanna kvar på den arbetsplats jag befinner mig på just nu. Hade det inte varit för killarna jag jobbar med varje pass hade jag tagit mitt pick och pack och klivit ut genom dörren och aldrig sett tillbaka. Ja, det har gått så långt.

Det har gått så långt att jag går runt på jobbet med konstgjord andning. Att jag tog behovsmedicinen idag som förebyggande åtgärd var ett bra val. Lite mindre hudlös, men ingen pansar jag tog på mig. Det finns inte en chans i helvetet att jag tackar ja till fortsatt vikariat. Inte heller att jag skulle vara vikarie på något annat plan.Jag vägrar ta på mig duktig flicka kostymen mer.

Pest eller kolera? Jag hann aldrig välja. De valde åt mig. Kanske lika bra. Jag behöver inte undra över framtiden. Jag ser slutdatumet. Den är inom räckhåll. Det är långt dit.


dag 28 månad 6

Måndag och känner mig som en urlakad trasa. Absolut ingen lust att åka till jobbet och träffa kollegorna idag. Definitivt inte de andra arbetsgrupperna. Har ingen som helst lust att välja mellan pest eller kolera idag, det vill säga hålla käft eller öppna käften. Oavsett vilket av de två jag väljer att göra motarbetar jag ju de andra grupperna. Det har nämligen gått så långt att jag inte har lust att tillbringa måndagarna på jobbet.

Måndag idag alltså. Betyder att jag blir upplockad av kollega (jag tycker om) om en halvtimme och sen tillbringa resten av dagen på jobbet. Idag är också är det också sovande jour som väntar innan jag kan ta mig hemåt imorgon bitti. Blöö.

Måndag idag och ännu en jobbhelg ligger bakom mig. Trött som en gnu och ganska hudlös för tillfället. Brukar ju vara så när jag jobbat helg. Brukar vara så när jag är trött. Hudlös. Det är då jag har svårt att inte ta saker personligt. Det är då jag har svårt att låta saker bara rinna av mig som vatten på en gås. Dagar som denna sitter jag och önskar att de bara var över. Att tiden går fortare än kvickt. Men så är det ju inte. Aldrig så enkelt.

Måndag på jobbet tillsammans med kollegorna som får mig att må dåligt. Blir att ta en behovsmedicin innan jag går utanför hemmets väggar. Allt för att förhindra att hudlösheten blir påtaglig. Allt för att försöka bygga upp en inre skyddsbarriär som fattas mig just nu. Allt för att kunna bita ihop och ta på mig yrkesrollen. Allt för att kunna orka stå emot de negativa energierna som kommer att omge mig idag. Allt för att orka vara duktig flicka. Aldrig bra att behöva ta behovsmedicin för att orka med ynka 3 timmar tillsammans med de andra i arbetsgruppen. Aldrig ett bra tecken. Men nu är det så.

Hatar måndagar.


midsommarafton

Ledig förmiddag innan det är dags att ta sig till jobbet och tillbringa kvällen där. Ingenting jag ser fram emot. Samtidigt som det känns som en bra sak just nu. Komma iväg och lägga tankar och känslor på is i ett par dagar. Ja, jag vet hur det låter. Jag VET. Orkar inte just nu.

För ett tag sedan, kanske blir några år sedan nu… blev lite gammal och senil en stund tror jag. Minns inte när tanken kom första gången, inte heller senaste gången. Vet bara att jag har funderat av och till de senaste fem åren hur det kommer sig att jag valde att jobba med människor. Hur jag hamnade där jag var, där jag varit och där jag nu är. Tankar som att: finns det inget mer än detta? Är detta meningen med mitt liv? Svaret har alltid varit att det finns annat. Det finns mening med allt, och tydligen verkar det inte vara bättre än att det faktiskt inte är för mig. Att jag kanske aldrig var menad att arbeta med människor över huvudtaget.

Minns tydligaste enerverade tanken som jag hade om det där… här… var att varför kunde jag inte ha gjort som Brorsan? varför valde jag inet att arbeta med döda ting? Eller ja, snarare levande som trä som han gör. Men nu… idag… vet jag att jag har en helg framför mig. Bara någon timme kvar hemma. Sen kommer det bara att gå av bara ren vana och viljestyrka.

Orkar jag?