Månadsarkiv: september 2010

sista dagen i september

Månadens sista dag och jag har absolut ingenting på agendan idag. Egentligen borde jag ta vara på en dag som denna och göra sådant som jag skjutit på ett tag, men jag väljer att bara vara idag. Bara vara en dag som denna. En underbar höstdag med strålande sol och kylslagen luft. Solen värmer sådär lagomt mycket för att det inte ska vara för kallt en dag som denna. Frosten har börjat bita i gräset och jag njuter i fulla drag. Jag skulle visserligen tycka mer om en dag som denna om jag hade en höstjacka/kappa som gjorde det fullkomligt, men man kan ju inte få allt här i världen.

Natten gick ut på att snurra runt och drömma väldigt konstigt. Där jag vaknade flera gånger under drömmen som sedan fortsatte när jag somnat igen. Jag drömde om zombies: Hur jag var och julhandlade med Pojken där jag skulle testa ett nytt spel som fanns i köpcentret, vilket slutade med att jag hamnade i spelet som utspelade sig i köpcentret jag var i och skulle finna min väg ut ur den virtuella världen. Hur jag knäckte skallar och sköt ihjäl folk och så vidare utan att finna min väg ut ur spelet. Undrar vad det nu kan betyda enligt drömexperterna. Det är ju inte direkt så att zombies står med i drömlexikon jag har här hemma.

Igår var jag mest trött efter sovande jour, trots att jag sov i några timmar efter att ha kommit hem igen. Det räckte tydligen inte. Segt var väl bara förnamnet och det fortsatte efter att ha fått massagen jag börjat få sedan några veckor tillbaka. Det är ju inte direkt så att jag blir piggare av den. men, den är välbehövlig. Flera års spänningar sätter ju sina spår tydligen. Det börjar dock arta sig i och med att plattan på ryggen numera består av knutar både högt och lågt, eller snarare på ytan och djupet. Snart kanske det räcker med varannan vecka istället för en gång i veckan.

Sen är det ju det att jag ska ta och börja med andra saker som berikar mitt liv. Att ta itu med andra delar av det som är jag och utveckla sidor som legat latenta ett bra tag nu. Andligheten till exempel. Det och det med att börja meditera till exempel. Ska lära mig att stänga av allt det andra omkring mig och i mig. Stänga av och vara i nuet och lyssna inåt. Jag har försökt förr, men det är ju så svårt att stänga av hjärnan. Nu ska jag lyckas, om det så ska ta resten av mitt liv. kanske ska jag ta och börja kladda med olja också. Skapaklåda men vet inte vad jag ska göra. Finns så många olika nivåer av det där också.

Torsdag idag. Sista dagen i september. En ledig dag mitt i veckan innan jobbhelg. Imorgon tar verkligheten över igen.

Imorgon ska jag träffa A för samtal igen. Vi får väl se vad de hittar på för mig framöver. Terapiväg alltså. En annan del av verkligheten kommer att börja om några veckor då jag kommer att gå från viss tids vik till timvikarie. Just nu känns det helt okej, men om jag känner mig själv rätt kommer jag att få det svårt att anpassa mig till en sådan verklighet. Har ju varit med förr. Vet vad det gjorde med mig då. Vad är det som säger att det inte skulle bli likadant nu?

Annonser

dag 27 månad 9

Sov lite för länge idag, men jag unnade mig det en dag som denna. Bara för att jag kan, kunde. Ledig måndag och jag har egentligen ingenting på agendan idag. Inte mer än att lägga in räkningarna, men se det gick ju inte alls som planerat. Sidan ligger nere och vi får väl se när jag kan slänga iväg mina räkningar som tänkt. Egentligen skulle jag ju ha kunnat göra det redan långt i förväg, men jag visste ju att jag skulle få nya räkningar idag som ska betalas.

Månaden är snart slut och vi kommer att kliva in i oktober. Tiden går lite fort nu. Lite för fort för att jag ska tycka att det är bekvämt. Mina dagar rinner bort som av sig självt utan att jag gör någonting av tiden. Kanske är det så att det behövs sådana dagar också, men det känns mest bortkastat just nu.

Helgen kom och gick. Vad har jag att visa upp efter en helg som var? Egentligen ingenting. Fredagen försvann i görmål som tvätt och rensning av hemmet innan det var dags att låta mig själv ligga ner en timme och bli knådad. Massage av ryggen och alla dess knutar och spänningar och därefter en fika inna det är dags att stappla hemåt igen. Blev att glo på TV lite lost i skallen. Pojken finner det väldigt faschinerande att jag blir så efter massagen. Sådär vilse i pannkakan och det mesta blir helt snurrigt och dant efteråt. De flesta får ju liksom en massa energi av att få massage behandling och blir med livfulla, medan jag snurrar runt som en yr höna. Konstigt det där.

Det var skivmässa nere på stan i lördags och vi kom ner i tid. Jag hittade ingenting, medan Pojken kom hem med 3 nya vinyler. Efteråt blev det att gå runt i de få butiker som finns nere i centrum och leta efter kläder, vilket slutade med att det blev bara nya behåar. Ösregn och råhet i luften och det blev lunch på stan innan vi kom hem och tog det lugnt innan kvällens festligheter. Kvällen slutade med att jag gick hem genom ösregnet. Blev trött på allt och behövde en välbehövlig promenad helt enkelt. En del dagar orkar jag bara med en viss grad av stimulans och när det blir för mycket blir det bara för mycket. Kände ju redan efter lunchen tidigare på dagen hur trött jag var av att vara social och vara med i samtal och alla vändor och människor omkring mig. Att det sedan blev ex antal timmar till av samma vara blev bara för mycket. Jag fick nog och gick hem helt enkelt. Nu hör det kanske till saken att det tar cirka en timme att gå hem från dom vi var hos.

Måndag idag och den 27 dagen. Farsan fyller år imorgon och jag, jag vet inte hur jag ska göra en dag som imorgon. Jag jobbar hela dagen och kommer definitivt inte att åka iväg för att hälsa på och gratta. Det kommer att bli väldigt ont om tid att ringa och prata. Hade det varit en vanlig dag och under vanliga omständigheter hade jag kunnat slänga iväg ett sms, men nu är det inte det. Jag har inte pratat med varken farsan eller morsan sen i februari, vilket gör att ska jag skicka sms får jag vara redo på att han ringer upp mig och det vill jag inte. Inte när jag är på jobbet. Hade det varit en vanlig dag och så, så hade det varit en annan sak, men nu är det ju inte det. Att ta ett samtal med farsan nu skulle betyda att jag hamnar i ett tillstånd som gör att jag skulle inte orka med livet som den är just nu. Nästa samtal med farsan kommer ta alldeles för mycket energi för att jag ska ens orka lägga på luren och lägga mig ner. Jag skulle bli som en blöt fläck på golvet där jag var just då. Och jobbet är sista platsen jag vill befinna mig på när samtalet görs. Så vi får se hur det blir med det där imorgon. Om jag kommer orka eller strunta i det faktum att han faktiskt fyller år igen. Jag vet bara att det är dags att ta det där samtalet med honom om varför det är som det är just nu. Samtalet jag skjutit på alltför länge.

Ska väl försöka mig på det här med internetbank igen. Så den delen blir gjord i alla fall.


natt oro

Tydligen har jag väckt Pojken ett antal gånger i natt av att jag har haft stenkross i käften, det vill säga att jag har gnisslat tänder så in i hell. Jag gör det ibland. Eller ofta, beror på hur man ser på det hela. Det finns olika nyanser och hårdhet i tandgnisslet och han märker det mer än jag. Det enda jag vet är att jag kan vara lite öm i käkarna på mornarna beroende på hur natten varit. I natt har dock Pojken fått knuffa till mig ett antal gånger för att jag ska sluta gnissla åtmistone.

Att jag överhuvudtaget somnade som en klubbad oxe är ganska förvånansvärt, men å andra sidan så är jag ju inte helt frisk från förra veckans febertoppar. Någonting konstigt som går nu i och med att det sitter i så länge.

Nu är väl egentligen så att jag vet varför jag gnisslar tänder. Jag trodde inte det skulle påverka mig så mycket som det faktiskt gör. Att jobbet tar slut snart. Tiden börjar rinna ut och slutdatum närmar sig. Vetskapen om att jag blir utan lön har väl sjunkit ner så pass djupt att oron för framtida ekonomin gör sig påmind om nätterna. Samtidigt som jag sitter och undrar hur det kommer att se ut med nästa månads slulön i och med att jag nu varit sjuk i en vecka. Visserligen kommer jag ju att få stämpla, men ändå. Inte samma sak. Ojojoj, hur ska detta gå? Bara det inte blir som i våras när jag blev återbetalningskyldig en halv månadslön på grund av sjukskrivningen.

Det är ju trots allt så att jag trivs ju på jobbet. Jobbet i sig är det ju inte något fel på, det är bara en del folk jag inte mäktar med. Sen är det ju saker som tillkommer förstås. Jag vet att det är ju så att en del av dom där vill få bort mig på grund av att jag ställer frågor och undrar över saker och ting. De får som dom vill nu. Det konstiga är att jag tar åt mig av det där. Att jag bryr mig. Jag vet ju hur det har sett ut och kommer att se ut framöver. Det lär ju inte bli någon skillnad, men ändå… jag hade ju velat stanna kvar. Istället blir jag ersatt av en annan i den andre gruppen. Fattar ni? Så illa är det. Bara för att jag ser till klienternas bästa och ställer frågor. Så är det och så får det förbli. Samordnaren vill ju inte släppa mig, men det är som det är. Tråkigt oavsett.

Dags att ta det där körkortet skulle jag tro. Ja, om inte annat så får jag ju all tid i världen att ta det nu när jag blir arbetslös om en månad. Bara att ta sig i kragen och tummen ur röven och börja plugga helt enkelt. Å andra sidan så är det här med kort någonting som kommer att behövas oavsett hur jag vänder och vrider på det. Om inte annat så för jobb.

Är det då konstigt att jag gnisslar tänder? Att jag snurrar om nätterna? Att jag har alldeles för mycket som snurrar i skallen för att kunna slappna av ens i sömnen? Att jag är spänd om rygg och axlar som en resultat av detta? Inte direkt va.


allting är relativt

Uppe med tuppen igår för att sedan gå över till sjukhuset och möta läkare Z. Ingen jag haft tidigare och vi får väl se om han kommer att finnas kvar tills vidare. Den förra fick ju gå, så vi får se hur det blir till nästa gång. Läkare Z var lite egen sådär. Ej svensk kan ju tilläggas och språkhinder fick överbyggas. Jag blev övertydlig och han förstod vad jag sa till slut. Nackdelen med att inte ha en svensk psykläkare är att det ramlar bort en massa saker innan de når fram. Alltså, missförstå mig rätt nu. Han är hur bra som helst, men när det gäller att förklara mående och de olika nyanserna i mitt mående så vill jag gärna att det jag säger når fram. Inte så mycket begärt? Eller? Men å andra sidan betyder inte en läkare som är svensk skulle förstå vad jag menar heller. Beror ju på hur man använder orden och jag, jag kan vara lite otydlig ibland.

Samtalet med läkare Z gick ändå bra. Prat om vardagliga saker. Hur mina dagar ser ut. Skyddsnät som jag har på min nya ort. Jobbet och andra rutiner och sömnmönster. Om behovsmedicinen vara eller icke vara och så vidare och så vidare. Sen kom vi till motionen. Det där jag börjat ta tag i men inte kommit riktigt till skott med. Han gav mig tips och förslag till att börja med. Allt det där jag redan vet liksom. Lite i taget och ta det i min takt och så vidare. Att jag har fasta mattider var ju ett stort plus numera.

En annan plus i kanten är att jag  tar mina mediciner. Speciellt när de och jag vet att vi bipolära har en tendens att sluta med dom när vi mår bra. Jag har läst tillräckligt med böcker för att förstå att det inte är ett alternativ. Även om det kan kännas så betyder inte att jag gör det. Känns väldigt konstigt att ta antidepp när jag inte känner mig deprimerad till exempel. Det betyder ju att de fungerar? Slutade jag med dom så vet jag ju vad som händer. Börja om från början igen typ. Ner på botten igen och hela jobbiga vägen uppåt igen. Dit vill jag inte igen. Åt andra hållet? Ja, ett tag i alla fall.

Även om jag vet att jag idag kan säga att jag mår bra, betyder ju det bara jämförts med hur det har varit. Även om jag kan sitta hos läkare Z och tala om att jag mår bra utan att pendla alltför mycket i humöret, betyder endast att jag jämför med det som varit. Jag vet ju inget annat. Jag vet ju var jag varit. Jag vet definitivt inte hur det skulle kunna vara. Hur jag egentligen ska må om jag verkligen mådde bra. Som förra året när jag tyckte att jag var okej. Att jag mådde bra och var som normalt folk och att det sedan visade sig att jag hade fel. Att jag enbart hade befunnit mig på ytan och gjorde allt för att hålla mig där. Att det som var bra då definitivt inte var det med facit i hand. Samtidigt som vi har den andra aspketen av det hela. Alltså, hur ska jag veta hur det är att må bra utan att det rör sig om förstadierna till mani? Så vitt jag vet och kan erinra mig om så finns det inga sådana minnen hos mig. Det har ju liksom varit antingen eller. Upp eller ner. Inga mellanlägen. Ingenting.

Jag vet inte vad normalt är.

Därför är det ju ganska konstigt egentligen att sitta där och säga att jag mår bra. Hans må bra kanske inte är mitt sätt att må bra. Hans må dåligt kanske är det som är det braiga hos mig. Fattar ni? Jag vet ju inte. Det är ju därför jag vill kunna sortera ut vad som är vad och tillåta mig att känna mer än jag gör. Känslor är svårt. Känslor är tungt. Känslor är skrämmande. Jag känner men jag vet inte riktigt vad det är jag känner. Jag vet bara var jag varit.


ont i ryggen

Efter att ha varit hemma en vecka börjar det bli ganska långtråkigt. Jaa, speciellt när man har varit sjuk och inte orkat göra någonting eller ha gjort någonting på grund av sängläge. Idag, på förmiddagen, innan Pojken stack till jobbet stuvade vi om i garderoben. Vi har egentligen en walk-in closet, men vi använder den som förråd. Varken han eller jag vill ha våra grejer nere i källaren här ute i förorten, så det får bli såhär. Överfulla skåp och så vidare. Avviker lite från ämnet igen…

Mitt i allt stuvande och flyttande på saker kände jag den där välbekanta stinget nere i svanken. Den där som får mig att tappa andan och får mig att stanna mitt i rörelsen. Den där som känns som om jag fått en kniv instucken mellan kotorna strax ovanför svanskotan. Detta fenomen dyker oftast upp vid två tillfällen. Den ena när jag burit för mycket och tungt, till exempel flytt. Den andre när jag varit för slapp för länge, till exempel när jag legat med feber och dylikt.

Jag har svurit och bitit ihop mer eller mindre under hela dagen och undvikit vissa rörelser i och med att det sticker till då och då. Sådär att jag tappar andan och stannar mitt i rörelsen. En del gånger känns det som om benen ska vika sig under mig i och med smärtan, men än så länge har detta inte hänt. Det skulle bara vara det som fattas liksom.

Jag antar att det är ett tecken på att jag ska ut och röra på mig igen. Promenaderna jag började med funkade ju faktiskt. Samtidigt som jag nu borde ringa och beställa tid för ny massage. Det blev ingen massage förra veckan i och med att jag var dålig, men nu… snart… är det nog dags att lägga mig på den där britsen igen.

Under tiden som jag varit dålig har jag zappat mellan kanalerna här hemma. TV inne i sovrummet, vilket man tydligen inte ska ha om man ska ha bra feng shui i sitt hem, eller det där faktum att sovrummet är till för att sovas i och inget annat. Jag kollar program om spöken och andlighet och om jag inte minns helt fel (vilket jag kan göra i och med febern jag haft till och från) så var det ett program som de pratade om att man kan uppvisa fysiska problem om man inte tar vara på sin andliga sida. Nu är det rent mediala som jag menar. Att kroppen säger ifrån och uppvisar konstiga stressymtom om man ignorerar det faktum att man borde omfamna den sidan av sig själv. Som om andra sidan gör allt för att få uppmärksamhet. Nu vet jag ju inte om det är så. Jag kom bara att tänka på det när jag sitter här och skriver.

Imorgon ska jag ta mig till jobbet igen. Det är ju ändå en och en halv vecka sedan jag var där sist. Mycket kan hända under den tiden och det har det säkert gjort också. Jag tänker inte gå mer in på det området utan tar det som det kommer. Pojken jobbar kväll, vilket gör att jag idag haft ensamtid under ex antal timmar. Jag har definitivt inte varit bortskämd med ensamtid under den här tiden då Pojken också legat hemma och varit sjuk. Jag har sett fram emot ensamtiden jag haft idag. Skönt att bara gå hemma och loda för sig själv ibland. Även om ryggen gör sig påmind lite då och då.

Imorgon har jag även läkartid uppe på psyk. Tänker på första gången jag klev in i hissen och tryckte upp till åttonde våningen när det var en kvinna som sprang in i hissen innan dörrarna stängdes. När hon skulle trycka våning såg hon vart jag skulle och hennes ”oj” och blicken hon gav mig var ganska talande i sig. Som jag skrivit förr så är det ju inget som syns på utsidan. Imorgon blir det att träffa en ny läkare som ska stämma av läget. Kolla medicinering och notera hur jag har det idag/imorgon. Vi får se vad denne säger och vad frågeformulären som ska fyllas säger.

Hoppas ryggen slutar bete sig så jag kan göra saker också.


”passa dig från sjukskrivning”

Det här är ingen politisk blogg, men jag kan ju faktiskt inte låta bli att kommentera eller reflektera över det faktum att det är fortsatt blått hos dom som bestämmer. Även om de inte har majoritet så är det ju ändå blått.

Dagen efter valet. Siffrorna visar sitt tydliga språk. Det finns inget mer att säga. Sverige har gjort sitt val. Så dumt. Så dumt. På facebook har en vän skrivit att det ska bli intressant att se vad det är för samhälle vi lever i om fyra år. Tror inte han behöver vänta så länge faktiskt för att få svar på sin undran. Det kommer gå käpprätt åt helvete. De här senaste fyra åren har liksom redan visat vad de är kapabla till. Tror ni de lägger in bromsen nu? Tror ni de nu slutar sparka på dom som redan ligger ner?

Pojken följde valvakan med mig när jag zappade mellan kanalerna igår. Siffrorna talar sitt tydliga språk och mitt i natten innan Pojken somnade konstaterade han enkelt: ”passa dig från att bli sjukskriven”. Enkelt konstaterande men det säger mer än tusen ord. Som om jag skulle ha ett val om och när det kommer till det. Alltså, sjukskrivning är inget jag vill ha. Sjukskrivning är inte ett alternativ för mig. Jag vet att vilken dag som helst kan det pendla än hit än dit. Jag vet detta. Det kan dippa över hur som helst.

Jag gjorde ett av dom där testen på nätet igår för att se vilka jag sympatiserar mest med. Mest för att se var jag står enligt dom testerna. En av frågorna handlade om hälsa och frågan var om sjukskrivningar ska vara tidsbegränsade. Hur i helvete kan en sjukskrivning vara tidsbegränsad? Är man sjuk så är man sjuk. Eller? Jag tänker på det nu när jag är hemma från jobbet på grund av en vanlig förkylning. Hur ska jag kunna veta hur länge jag kommer att vara sjuk? Ingen ska kunna komma och bestämma det. Kroppen lyssnar ju inte direkt på vad andra har för åsikter om vad den ska göra eller inte. Nog för att det redan nu finns regler för hur länge man får stanna hemma på grund av förkylning, en vecka utan papper, sen måste läkarintyg finnas.

Nu är det ju så att det finns begränsningar i hur länge som man får vara sjukskriven. Alliansen tyckte att det var ett bra beslut och klubbade igenom det och tusentals människor blev utförsäkrade och ramlade ut ur systemet för att dyka upp någon annanstans. Många försvann helt.Nu är det ju faktiskt så att jag kan hålla med om att det är bra att de har kommit åt dom där som faktiskt utnyttjat systemet och levt så år efter år. Men, ett stort MEN, det betyder ju inte att alla gör/gjorde det. Varför skriver jag detta?

Jag, med många andra, lever med livslång obotlig sjukdom som ibland lever sitt eget liv. Denna sjukdom har ett namn men alla har inte samma diagnos men ändå är sjuka. Livslång psykisk sjukdom. Varje dag blir vi påminda om vad vi har och bär på. Hoppas på att vi ska orka oss igenom dagen som ligger framför oss eller att vi ska hålla oss på ytan när det stormar omkring oss. Tydligen verkar det som om vi som är obotligt sjuka med livslång kamp om överlevnad inte passar in i dagens samhälle. Inte önskvärda.

Våra diagnoser syns inte på utsidan. Inga fysiska men eller utmärkande drag som kan visa vad det är vi bär på. Blir vi sjuka så blir vi sjuka. När det vill sig riktigt illa orkar vi knappt andas. När det vill sig riktigt illa tar önskan om att dö över. Få ett slut på eländet. Ingen frisk människa vill dö. Ingen frisk människa önskar ta livet av sig. Just det, ingen frisk. Vi kan lära oss att hantera det till en viss del, men den finns där. Det finns där under ytan. Varje dag. Varje minut.

Nu tillhör jag ju dom där som faktiskt arbetar och arbetar heltid, trots diagnosen. Riskerna med att göra just detta är att skoven är aldrig långt borta. Samtalet i fredags med A uppe på psyk kom in på det också. A var förvånad över att jag arbetar heltid. A påminde mig om att ta hand om mig själv när jag är ledig och inte bränna ut mig. Den risken finns ju också. Att arbeta med människor, som jag gör, finns det alltid en risk att bränna ut sig. Någonting som är helt skild från diagnosen. Om de som bestämmer skulle få bestämma så skulle det inte få finnas det heller. Men, jag arbetar. Jag arbetar heltid. Det kommer att komma dagar då det kommer att vara stört omöjligt. Jag vet detta.

Pojken blev förvånad över mitt uttalande igår när jag fräste åt TV:n om att: ”jag önskar nästan att de som styrt landet skulle drabbas av en sjukdom som deras (privata) sjukförsäkring inte täcker på grund av formalia eller det finstilta och att de sedan blir utförsäkrade och får söka bidrag för att klara av betala det mest väsentliga sakerna och inget mer. Att det liv de är vana vid tas ifrån dom och att de får sälja hus och hem för att överleva. Att de skulle få känna på hur det är att vara på andra sidan av besluten de tar för att se hur vi som är sjuka har det varje dag. Att de ska få känna på att leva på existensminimum i minst ett år för att ens förstå vidden av hur andra har/kan ha det under hela sina liv”. Är det så fel av mig att tänka och känna så?

”Passa dig från att bli sjukskriven”. Enkelt konstaterande med mycket innehåll. Jag ska försöka. Jag gör allt det som finns i min makt från att inte bli sjukskriven. Men som jag skrivit så många gånger förr, diagnosen har ett eget liv ibland. Den gör allt för att få leva ut och få existera. Den vill leva. Lika mycket som jag. Lika mycket som alla andra. Oavsett vad de som bestämmer säger så finns den, finns jag.

Fyra år till av det som varit. Mycket kan hända på fyra år. Och det, det skrämmer mig.


dag 19 månad 9

Jag har varit hemma snart i en vecka. Både veckan och helgen försvann med en rasande fart och jag ska tydligen bestämma mig om jag ska jobba imorgon eller ej. Hur mår jag en dag som denna? Och hur kommer jag att må imorgon? Kommer jag att kunna vara på jobbet till 100 % efter att igår fick en febertopp som knockade mig i ett par timmar mellan lakanen? Just nu känns det som om det inte är ett alternativ. Ändå, jag ska ju ringa och meddela dom idag om hur det är och hur det blir imorgon. Det lutar ändock åt att stanna hemma en dag till, vilket i praktiken ger mig två dagar i och med att schemat ser ut som den gör. Egentligen inget svårt val. Bara jag som drabbas en släng av duktig flicka syndromet.

Söndag idag. Valdag. Sveriges framtid för kommande fyra åren avgörs idag. Jag är knappast blå, aldrig varit. Men, jag är inte heller en del av den rödgröna sörjan. Ni vet väl att blandar man rött och grönt så blir det brunt? Min röst hamnar ändock i den bruna geggan en dag som denna. Vad annars liksom? Vad är alternativet? Just det.

Mitt på dagen och jag har tid på mig att bestämma mig om min morgondag, lika mycket som att jag har tid på mig att mig till vallokalen och göra mitt val. Skulle vara ganska intressant att veta hur grannarna i min lilla förort skulle rösta en dag som denna. Det är en hel del nationaliteter bara på ”min” gård. Alla dom där som saknar rösträtt. Alla dom där som har en åsikt men inte kan göra den hörd. Vad skulle de sätta sin röst på? Hur skulle de vilja att Sveriga ska se ut de kommande fyra åren?