Månadsarkiv: oktober 2010

långkok

Gårdagen fortsatte som planerat. Massagen blev av som planerat. Hon hittade knutar som hon aldrig känt hos någon annan och andra delar som gjorde henne konfys. Jag har tydligen knutar som går längst nedre revbenen och som sträcker sig ut på framsidan. Hur det nu än är möjligt? Går det ens? Tydligen, eftersom jag har det. Kan ju vara ett resultat av att jag gått med den så kallade plattan på ryggen så länge. Kan ju vara så att det är resultat av att gå och spänna sig så som jag gjort. Skumt är det i alla fall.

Idag står det långkok på spisen. Köttgryta som håller på och mognar och har sig. Ja, nej, jag är inte vegetarian. Strax blir det att fylla på med andra halvan av all kött som ska i. Jag gör köttgrytan på både nöt och fläsk, vilket innebär att de ska tillagas olika tider. Därför får nöten puttra för sig själv en si så där en timme. Ibland gör jag den på vilt också, men det finns inte med idag. Synd, hade suttit fint med lite vilt. Blandar man kötten sådär/såhär blir det mörare och mer smak. Sen ska ju det rotsaker i också, för att inte glömma bort att det ska delas upp i två separata grytor eftersom det blir en med och en utan svamp. Sen, sen ska det serveras med mandelpotatis. Hur gott är inte det på en skala?

Vad gör jag då under tiden? Ingenting speciellt. Dricker mitt kaffe och lyssnar på musik i bakgrunden. Pojken har städat lägenheten, rensat kattlådan och varit ute med sopor under tiden som jag skurit kött och haft mig i köket. Blir att sätta honom i arbete sen när det är dags att fixa rotsakerna. Som om det han gjort innan inte räknas *ler*.

Sen? Vet inte. Ta det lugnt och fundera på livets mening kanske?


dag 29 månad 10

Jag hade en heldag planerad som gick i stöpet innan den ens började. En dag av psykisk och fysisk välmående var inplanerad. Blev inte alls så. Samtal från från A som undrade var jag var. Ehh? Tiden var ju ett och inte elva. Lappen jag fick med mig hem står det 13.00 på, vilket ledde till att jag fick en ny tid nästa vecka istället. Så där typiskt. Nu när det liksom kändes som att jag behövde den där timmen hos henne. Man kan ju inte få allt här i livet. Och det kommer att dimpa ner en räkning på grund av missen. Den här gången är det ju inte ens mitt fel! Blöö.

Den andra delen av välmåendeplaneringen och tiden jag har att passa idag är 15.00 Då jag ska lägga mig på massagebänken och bli knådad. Just nu skulle det inte förvåna mig om de ringer och säger att de fått förhinder. Måla fan på väggen är jag ju bra på, så varför inte ta ut den svängen ordentligt. Men å andra sidan skulle det betyda att jag sparar en del kronor på det. Nu är det ju så att ekonomin suger, men det här med amssagen är faktiskt en grej som jag kommer att fortsätta med. Unna mig själv någonting som är bra för mig. Dumt att skära in på saker som faktiskt är bra för mig. Finns ju tusen andra saker som skulle vara bra att skära in på eller ner.

Resten av dagen, om allt går som planerat, kommer att bli lugn och hemma. Jag blir ju ganska mör i skallen av att bli knådad. Som om det skulle vara någon skillnad på hur det är just nu. Trött och seg som om jag inte skulle ha sovit de timmar jag sovit. Jag sov faktiskt ganska exakt 8 timmar i natt. Klockan på ringning för att inte sova bort hela dagen. Ändå känns det som om jag behövde ex antal timmar till. Inte ett bra tecken det där/här. Trötthet är aldrig ett bra tecken. Speciellt när den finns där utan anledning. Kanske är det lite mycket nu?


informationsdag

Ett av dom där obligatoriska mötena som var inbokad i min handlingsplan på arbetsförmedlingen är avklarad. Starta eget information med tillhörande starta eget bidrag information. Skulle sitta jäkla nice nu att veta att jag skulle få en inkomst under tiden som jag spånar på mitt eget liksom. Planen har ju funnits länge, funderingarna ännu längre. Självkänslan pch ekonomin sätter stopp. Skulle jag då få bidrag under tiden som jag försöker få ihop ett namn skulle det vara guld värd. Det plus att det skulle betyda 6 veckors starta eget kurs och så vidare och så vidare. Arbetslösstressen och pressen skulle släppa lite i alla fall.

Ekonomin ja. Lönebeskedet damp ner igår och ångesten med den. Sjuklön plus slutlön som inte ens är en hel månadslön. Räkningarna blir betalda i alla fall. Sen är det inte mer med det. Har inte fått besked om a-kassan än heller. Samtidigt som jag vet att de har fem dagars karens efter avslutad anställning. Det plus att timmar som man jobbar kan göra att de drar av en vecka istället för en dag. Suger rejält. Jag är glad att jag inte lever ensam just nu. Blir ju inte enklare, men det underlättar.

Det kom ett brev från landstinget också. Besked om den där bipolär infokvällarna för mig och en anhörig som börjar nästa vecka. Fyra kvällar inbokade med olika tema utifrån diagnosen och allt vad det innebär. Jag och Pojken kommer att delta. Kanske blir vi lite klokare ihop och kanske får han svar på alla de där frågorna som jag inet kan svara på. Plus att han får träffa andra som lever med en bipolär. Tror han kan behöva det.

Ingen kan säga att jag inte gör någonting av min tid. Inte heller att jag sitter på latsidan under den här första tiden som arbetslös. Det jag måste komma ihåg nu är att ta en sak i taget och komma ihåg att andas också. Skoven är aldrig långt borta. Jag vet det, måste bara komma ihåg det också.


vad är ett namn?

Jag minns inte när jag blev obekväm med mitt namn. Förnamnet som sattes när jag föddes. Tilltalsnamnet som jag fick av mina föräldrar och som följt med sedan dess. Så vitt jag minns har jag alltid haft funderingar på vad är ett namn egentligen? Vad betyder ett namn? Vad innebär det att heta det man heter?

Så vitt jag kan säga har jag varit obekväm med vad jag heter så länge jag kan minnas. Den senaste tiden har detta dock blivit en av de där sakerna som jag funderar allt som oftast på. Vad är ett namn? Framför allt hur byter man ett namn? Ett tilltalsnamn som funnits där för alltid.

Anledningen till denna fundering är att när jag la in om ett nytt id kort funderade på det där att det är tilltalsnamnet som ska strykas under. Jag har några stycken som står på legget och har alternativ om man säger så. Men ändå står jag där och stryker under det namn jag aldrig egentligen varit bekväm med.

Låter kanske konstigt för en del av er, men namnet jag har är inte det enklaste att leva med i och med att de flesta inte vet hur det uttalas. Jag får ju liksom alltid rätta felsägelserna tills jag inte orkar mer. Jag lever i en värld där de flesta inte ens bryr sig om vad som är bekvämt för en annan. Därför funderar jag allvarligt att byta förnamn. Eller tilltalsnamnet. Byta till någonting som jag faktiskt slipper känna mig obekväm med. Eller slipper rätta andra hela tiden.

Frågan är ju då hur svårt är det att byta ett namn? Hur skulle andra reagera? Hur dyrt blir det att skaffa alla papper som behövs för att bevisa att jag är jag? Och framför allt, hur får jag dit det nya namnet på alla papper som bevisar vad jag gjort och vad jag kan? Eller är det bara att ha med ett papper på att jag bytt namn sedan dess? Tänker på alla de där som bytt efternamn under åren. Hur funkar det? Jag har ingen aning.

Vad är ett namn? Är jag det namn jag tilldelades för länge sedan? Helt ärligt så måste jag säga nej på den frågan. Vill jag fortsätta att heta någonting som jag är obekväm med? Eller ska jag ta och byta till någonting som jag faktiskt kan se som en del av mig? Som jag kan leva med. Som jag kan vara bekväm med.


dag 25 månad 10

Måndag och jag är hur trött som helst. Tröttheten har liksom tagit över på något sätt. Gårdagen inget undantag, Såg att jag stavat som en kratta igen, vilket alltid kommer med tröttheten. Jag vet ju att ni överlever och ser vad jag skriver, men det är ganska störande för min egen del. Slänger om bokstäverna som om det inte spelade någon roll hur orden stavas. Irriterande.

Igår var vi iväg och blev bjudna på middag hos vänner och där och då insåg jag hur mycket energi det tar av mig att umgås just nu. Speciellt när det är mer eller mindre påtvingat. Ja, jag skulle ju kunnat tacka nej till att åka över, men det var enklare att åka med. Tröttheten tog liksom över och tankarna om att jag kanske borde stanna hemma på heltid började slå rot. Det vill säga att se till att få papper på att få stanna hemma. Alltså, är det dags för det igen? Är det verkligen så illa? Förmodligen.

Samtal om att de behöver folk på jobbet gör att jag faktiskt undrar om inte det ligger någonting i känslan jag går runt med. Har jag liksom hunnit stanna upp och hunnit inse hur trött jag faktiskt är efter alla turer som varit under de senaste halvåret? Tvivlar på att jag hunnit stanna upp i och med att jag knappt varit ledig, trots arbetslösheten. Mer spring fram och tillbaka än det varit på länge. Massor att göra och ta hand om och ringa och så vidare och så vidare. Det är heltidsjobb att vara arbetslös. Orkar jag med det? Kommer jag att orka med det?

Samtalet från jobbet och att jag numera är timmis gör att jag kan ju inte tacka nej. Kan kan jag ju, men det betyder ju att de skulle ju kunna meddela a-kassan om mitt nej. Det skulle innebära ännu mer oro över ekonomin. Ja, den finns där under ytan mest hela tiden. Kommer det att finnas pengar på kontot och kommer räkningarna att bli betalda i tid. Sånt där som hör till när man är arbetslös och jag inte fått besked om a-kassan än. Samtalet idag leder till att jag kommer att vistas på jobbet ex antal timmar.

Kommer jag att orka med timmis livet? Tvivlar på det. Har ju varit med förr. Nu var det ju visserligen en del år sedan och en livstid sedan, innan diagnosen och allt det där. Jag vet ju hur det såg ut då och hur jag mådde då. Nu vet jag ju varför det var så. Det betyder ju inte att det blir lättare den här gången. Suck.

Måndag idag och jag ser i min kalender att jag har en massa inbokat denna vecka. Än hit och än dit. Ingen ro ingen vila. Är det dags att dra i nödbromsen igen?


ny bekantskap

Det är inte det att jag inet haft någonting att skriva om de senaste dagarna. Det är bara det att jag inte orkat sätta mig ner och sammanfatta vad som händer omkring mig. För händer det gör det.

Igår var Bror över med sambon och hennes hund. I och med att hon nu vet hur hennes hund fungerar var det lika bra att stänga in katterna så fort vi kom innanför dörren. De hann aldrig se besten, som var lika stor som en kalv typ. Vet inte heller hur det skulle kunnat vara om de faktiskt sett djuret. Men nu har vi människor i alla fall träffats. Alltså, att jag äntligen får träffa tjejen i Brors liv. Det tog sisådär ett år. De kom direkt från morsan och jag var ju tvungen att fråga hur de har tagit emot henne. Svaret var ju inte alltför förvånande, det vill säga hur bra som helst. De pratar med henne utan mellanhänder, vilket i praktiken betyder att de pratar svenska direkt till henne utan att han måste översätta. Varför gör de en sån skillnad på folk och folk? Fattar inte.

Jag var som jag är och vi får väl se om det fungerade. Inga som helst problem med att prata om saker och ting. Inte heller att komma överens med henne. Totalt olika delar av verkligheten och intressen, men det funkar ju. Syns att de tycker om varann. Sådär som att jag blir alldeles varm inombords av att se Bror så lycklig. För det är han. Kärlek som syns i ögonen är alltid bra. Speciellt när det kommer från båda håll.

Efter att de åkte härifrån blev det för mig att krama kudde. Helt slut, trots att det gått så bra. Tog väl mer energi än vad jag trodde det skulle göra. Att vara spänd inför möten med nya människor. Nu var hon ju inte vem som helst heller. Samtidigt som det blev sådär att vi skulle avhanlda hur mycket som helst på så kort tid. Att stämma av och se vad det är för person egentligen. Nu tvivlar jag ju på att Bror hade valt att leva ihop med någon som inte var bra för honom, men jag tror ni fattar.

Fick sådär släng av att fixa och trixa och plocka undan här hemma innan de skulle komma. Pojken undrade nog lite vad jag höll på med. Fick en släng av det där som jag alltid gjort när morsan ska komma. Även om det inte var morsan så var det väl ett sätt för mig att försöka slappna av inför mötet. Att hålla tand för tunga och inet vara alltför bitter när mina föräldrar kom upp till diskussion. Nu hade ju Bror berättat lite om hur det är mellan mig och morsan, men jag tror hon behövde få höra det från mig också. Hon verkade lite förvånad över det som sas, hon har ju inte sett den delen av morsan. Kommer inte att göra det heller om morsan fortsätter som hon alltid gjort.

Morsan har ju undrat över det där med varför jag inte hör av mig. Att hon är utestängd från facebook till exempel. Eller varför jag inte svarar på sms:en, samtalen eller mailet som hon skrev för ett par veckor sen. Eller åker och hälsar på nu när vi bor så nära. Jag orkar inte helt enkelt. Mitt sätt att markera, men hon fattar inte.

Det var ju inte henne som jag skulle skriva om eller älta.

Vi, jag och Pojken, blev nerbjudna till huvudstaden för att hälsa på. Visst kommer vi ner, när vi kan. Samtidigt som deras 40 kvadrat känns liiiite litet för att vi ska tillbringa en helg hos dom. Men visst, vi ska ner när tillfälle ges. Saker och ting måste få klarhet först. Saker som varken jag eller Pojken kan påverka just nu. Sen, sen vet vi hur det blir och ser ut.

Hoppas mötet med mig gick bra från hennes sida också. Mina demoner gör det svårt att avgöra just nu. Att Bror berättat om diagnosen underlättar. Faktiskt. Men det märktes att hon har fler frågor. En massa som hon undrar över. Men det kommer väl fler tillfällen.


dag 20 månad 10 sammanfattning

Dagen efter turen till huvudstaden. Lite segt just nu. Ont i fötterna efter allt rännande och stående igår, men det känns bra. Bevisar ju bara att vi gjorde saker igår.

Springandet i butiker där jag letade och provade kappor. Kappor i olika former och färger. Kappor i långa rader och olika storlekar. Men, ingen som passade mig. Alltså, nu snackar vi inte en eller två olika modeller som finns här i byn, utan nu snackar vi mängder. Okej, nu provade jag ju inte de allra dyraste, men då är det ju så att jag anser att över 2500 för en kappa är för dyrt. Speciellt när det rör sig om modeller som skulle få mig att se ut som en tant. Att det fanns massor som också närmade sig femtusensträcket gjorde att jag gav upp till slut. Ska det var så jäkla svårt? Att storlekarna blir större betyder definitivt inte att de blir större på rätta ställena. Jag får ta och operera bort brösten om det fortsätter så här. Poiken säger definitivt nej till den idén, men det blir ju så frustrerande.

Pojken fick ju se en annan del av huvudstaden också. Att han varit nere ibland betyder ju inet att han sett staden. Nu gick vi runt lite och lyckades att undkomma stressen som omgärdade oss. Bara en sån sak. Inhandlade lite saker, men vi tänkte ju på att vi skulle på spelningen sen. Lätt packning helt enkelt.

Ingen middag med Bror dock. Han hade andra planer men det blir nog att de dyker upp till helgen istället. Vi får se hur det går att ha sambons hund här med katterna. En av dom är ju van vid hund, men två av dom kan ju bli lite uppskärrade. Bara att stänga in dom om det går åt h-e.

Spelningen var hur bra som helst. Förbanden var jag inte så förtjust i, men det var ju inte därför jag var där. Efteråt blev det att ta tunnebanan till stationen och hitta nattåget uppåt. Vi hade typ 10 minuter till godo när vi väl kom till stationen. Sen var det bara att ta och försöka hålla sig vaken tills vi skulle av igen. Lättare sagt än gjort.

En bra dag, men en lång dag.