Månadsarkiv: november 2010

sista november 2010

Sista november och det är minusgrader utanför dörren. Mer än det varit hittills den här vintern. Sådär att det känns inne också. Jag som trodde jag skulle slippa kall lägenhet i år. Men, i och med att Anders (dagens namnsdag) braskar betyder det då enligt bondepraktikan att det kommer att slaska till jul. Jag ser på all den snö som kommit under gångna veckan och hoppas verkligen att det inte stämmer. Jag har definitivt ingen som helst lust att vada runt i en meter slask och plask. Verkligen ingen som helst lust.

Uppe med tuppen och gjort de där samtalen som jag sköt på till idag. Så nu är den biten avklarad i alla fall. Bocka av saker på den där förbaskade listan av orosmoment i vardagen. Samtidigt som jag nu har fått a-kassan att gå igång, och det kommer att trilla ner någon extra krona denna månad, så känns det lite olustigt ändå. Varför? Jo, nu när jag har sjukskrivning betyder det att a-kasse nojan ersatts av försäkringskasse nojan. En väntan på att få besked därifrån också. Skickande av papper och samtal än hit och än dit gällande det där. Men, det ska väl inte vara några problem? Måla fan på väggen och allt det där som jag är bra på. Söker tröst i tanken att då kan jag ju be dom uppe på psyk ringa det där samtalet åt mig. Känner att luften håller på och gå ur nu.

Resten av dagen stod helt tom på planer och saker att göra. Vad gör jag då? Jo, plockar fram saker ur frysen som kommer att ta tid att tillaga. Långkok står på schemat igen. Vore ju synd att slösa på dagen på att bara vara. Observera ironin. Tydligen hittar jag på en massa att göra för att slippa tänka, känna efter. Aldrig ett bra tecken. Men, det blir bra sen när allt är klart. När jag vet hur det blir rent ekonomiskt. Än är jag ju inte där, därmed kan jag inte heller slappna av.


duktig flicka på möte med A

Trött efter att ha haft samtal med A. Det var ett tag sedan som jag träffade henne och hade samtal igen. Trodde faktiskt inte att jag skulle vara så trött efteråt. Uppdatering av det som varit och det som komma skall. Alla de där stora sakerna som påverkat mitt mående och hennes uppmuntrande ord på vägen. Det var och är bra att jag är sjukskriven.

Plus det där att hon verkar lite förvånad över att jag faktiskt trots allt tar tag i saker och ser till att saker blir gjorda. Ringer samtalen som är jobbiga. Att jag gör det. Jag har en förklaring till det. Jag har aldrig haft någon som gjort saker åt mig, och aldrig haft ett alternativ till det heller. Så länge jag kan minnas har jag fått ta tag i saker själv. Samtalen, mötena och allt det andra. Nu, efter så många år sitter människan framför mig och talar om att om jag vill så kan de ta över och göra en del av dom där samtalen. Jag tackade för erbjudandet men jag fortsätter som jag brukar. Jag ska göra det själv. Samtal än hit och än dit. Mest för att ha koll. Det där med kontrollbehov ni vet.

En alldeles för lång bromssträcka. Det har gått två veckor sedan jag slog på nödbromsen, men jag kan definitivt inte säga att det har saktat ner farten märkvärt. Den här veckan inget undantag. Samtal med A idag, träff 4 på utbildningen på onsdag och läkartid på torsdag. Hur ska jag hinna med mig själv är det tänkt?

Nu vet jag ju att det rör sig om en timme hit eller dit och utspridda på olika dagar, men ändå. Just nu känns det som för mycket. Högfungerande bipolär… suger rejält. Att jag inte verkar lära mig. Men men, en sak i taget och en dag i taget. Idag räcker det gått och väl att ha varit upp till psyk och samtalat i en timme. Imorgon blir det att sitta i telefonkö halva morgonen. Idag orkar jag inte med mer än att bara vara resten av dagen. Får se om jag lägger mig ner när allt är i sin ordning rent byråkratimässigt. Jag misstänker att jag lever på ångorna av det som varit. Att jag fortsätter på ren vilja och inget annat. Få ordning på saker och veta att det ordnar sig.

Ibland är jag faktiskt glad att jag lider av duktig flicka syndromet och fortsätter trots att det tar emot. Det betyder att jag inte tillåter mig själv att lägga mig ner förrän det är klart med allt som ska göras. För då vet jag ju att det blir gjort och det betyder också att det är jag som har koll på saker och ting. Presterar och gör allt det där som tar en massa energi och gör mig till en sämre version av mig själv. Men det borde bli slut på alla lösa trådar som jag drar på. Alla de där frågetecknen som finns runt omkring mig ska väl få ett svar.

En vecka till av ren viljestyrka. Om än att det blir lite hackat och malet ibland, så blir det ju ändå av. Det tar bara lite längre tid än normalt. På fredag borde jag ha alla svaren, knutit ihop alla lösa trådar och kan lägga mig ner en stund. Låter som en bra plan. Idag blir det inget mer av någonting. Jag hissar vit flagga och hoppas på att energin hinner tankas på tills imorgon.


denna helg

Idag lördag:
storhandla och en snabb vända på systemet, skjuts av vänner
varken snön eller adventshelg underlättar inte storhandlandet lika med social fobi och ångest
potatisgratäng klar, köttgratängen inne i ugn
öl på kylning

Imorgon söndag:
planerad baksmälla
värmandet av all mat som gjorts idag


ångesten bor i mig

Uppe med tuppen idag. Det där med att krama kudde efter att ha hört hur Pojken smyger ut som en tjuv om natten var ju bara att glömma. Han verkar glömma bort att jag blir mer störd av att han smyger runt än om han väsnas. Får ta ett snack med honom om det där igen.

Vad har jag gjort sen jag klev upp då? Ingenting. Druckit kaffe och sett hur snötäcket blir tjockare. Vad har jag inplanerat för idag? Massage, men sen ingenting. En tid för mig själv. En stund av ingentinghet. En stund där jag kommer att befinna mig i nuet. Glömma allt annat. Varför har jag då ångest?

Ångesten har jag gått runt med den senaste tiden. Någonting som vägrar släppa taget om mitt inre helt enkelt. Var den kommer ifrån vet jag faktiskt inte. Eller jag kanske ska se det som att var kommer den inte ifrån? Ekonomin? Sjukskrivningen? Arbetslösheten? Besöken på psyk? Känslan av ensamhet? Minnen från förr? Framtiden? Tvivlet? Längtan? Oavsett vad och var den kommer ifrån så verkar den ha flyttat in på heltid.

Enda och största skillnaden är att jag matar den inte. Det tycker jag är en stor bedrift. Att jag går mot känslan sådär. Såhär. Skulle lika gärna kunna mata den med både det ena och det andra. Konstant knaprande och ätande för att dämpa ångesten. Men jag gör det inte. Har inte gjort det den senaste veckan och jag har bestämt att inte göra det idag heller. Jag äter så som man ska. Varken mer eller mindre. Inte heller tar jag ångestdämpande, behovsmedicinen som jag har. Och det är ännu större bedrift.

Jag försöker komma underfund med varför jag känner som jag känner. Varför jag bär på denna ångest. Varför den valt att flytta in. Varför den bor i mig. Jag sitter och rider på ångestvågen. Känner av varje nyans i den. Hur den river och sliter i mig. Hur den fyller varje por i mig. Hur den tar över ibland och jag får anstränga mig för att andas.

Men också varför inte? Varför skulle den inte göra det?


dagen efter träff 3

Gårdagens träff var om hur stress påverkar oss bipolära, på papper står det: Stress- och sårbarhetsmodellen. Jag ser på pappret som vi fick på plats. Inser ju nu att jag kommer alltid att vara sjukare än jag tror jag är. Alltså, det låter kanske konstigt, men jag antar att jag är känsligare än andra i vissa avseenden. Hela mitt liv fram till nu visar ju på det.

Hela mitt väsen andas känslighet. Det ni, att erkänna det är stort. Jag som försökt dölja detta faktum till och med för mig själv. För att citera min gamla terapeut: Du känner för mycket.

En sida i luntan vi fick igår sitter fast i näthinnan. Den där som enkelt ska visa människans känslighet och var den grundar sig. Att det finns olika former av känslighet visste jag ju, men inte att jag fyller varje del av den kartan som de visade igår. Jag blev ledsen. Sådär sorgsen över detta faktum. Att sakna skyddsnät ända sedan födseln sätter sina spår. Att jag aldrig fick/fått känna trygghet.

Rutorna på den där sidan tar upp de biologiska aspekterna vilket innebär att det sitter i generna. Inte så mycket att göra åt liksom. Jag är född med den uppsättning som jag har. Gilla läget liksom.
Andra kolumnen tar upp det psykologiska orsakerna och ord som individuell sårbarhet, inlärd hjälplöshet, misslyckanden och förluster får det att skava i mig.
Tredje kolumnen innehåller ord som avsaknad av socialt nätverk, relationsproblem och arbetslöshet.Vad finns det att säga om det? Been there done that liksom.

Alla minnen från förr flimrar förbi och jag vet inte vad jag ska göra av denna känslostorm den för med sig. Tänk er då hur det var att sitta där när föreläsaren pratade om detta. Samtidigt som hon säger att det är sådant som vi får ta upp med våra terapeuter om. Snabb genomgång som var över på några minuter, men som satte igång saker i mig. Saker som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera en dag som denna. Tycker verkligen inte om triggers.

Tänker på första gången vi var där uppe och satt i separata grupper och vi berättade vår historia. Så långt så bra liksom. Det är ju så att en del saker har jag lätt att prata om, men när vi kommer in på nyanser blir det desto svårare. Efter att ha berättat min resa fram till diagnos, svårigheterna och turerna som det faktiskt innebar, fick jag frågan av en medpatient om var mina föräldrar fanns under den här tiden. Enligt denna medpatient är det ju liksom så att det är ju dom som man kunde vända sig till för att få stöd och hjälp. Att det skulle ha varit i alla fall en av dom som skulle ha sett förändringarna hos mig. De var ju ändå dom som var/är en närmast. Ehh?

Däri ligger en del av problematiken. Det där som jag nämnt ovan, om sårbarhet. Hur avsaknaden av trygghet under uppväxten sätter sina spår som vuxen. Hur avsaknaden av trygghet i tidig ålder gör att vi/jag kan känna av det än idag. Hur detta gör mig sårbar gällande en del saker. Samtidigt som denna otrygghet gjorde/gör att jag sökt/söker den än idag.

Däri ligger också det där som ställer till det för mig än idag. I min nuvarande relation. Jag vet inte hur jag ska hantera Pojkens sätt att vara och behandla mig. Missförstå mig rätt nu. Han är hur bra som helst. Trygg och lugn i sig själv. Fungerande relation till sina föräldrar, bra uppväxt och pratar med dom två till tre gånger per vecka (utan att vara beroende av dom). Bra nätverk och fungerande kompisgäng. Det är här min uppväxt och liv ställer till det för mig. Jag vet inte hur jag ska hantera allt det som är bra. Jag vet inte hur man gör i en sund relation.

Det är ju bra att jag ska gå i terapi en tid framöver då. Så jag lär mig att hantera allt detta. Det förflutna kan jag ju inte göra så mycket åt, det är nuet jag behöver hjälp med för att kunna hantera det som kommer.


dag 24 månad 11

Uppe med tuppen idag. Snoozade och tände läslampan för att ens ha en chans till att komma tillbaka till de dödligas sfär (Verkligen dag satt köpa den där wake-up lighten som jag spanat på det senaste året). Hade ingen som helst lust att lämna drömmarnas värld idag. En titt ut genom fönstret befäste denna känsla. Har mest lust att krypa ner mellan lakanen igen och krama kudde, men jag väljer att låta bli. Försöker få något som kan kallas för rutiner när jag ändå inte har någonting på agendan.

På TV pratade de redan om att det är en månad till julafton. Jag är glad att jag inte deltar i sagda spektakel. Har tänkt på det ända sedan jag såg hur grannarna plockat fram ljusstakarna för någon vecka sedan. Nu är det ju inget ovanligt att de finns sådana i fönstren här i gettot, det här med seder och saker fungerar inte hos en del. Jag tänker på lådan jag skickade iväg i samband med flytten upp. Julsakerna som jag samlat på mig under åren. Fel ordval, saker som jag fått slängd över mig under åren. Hoppas hon får nytta och glädje av dess innehåll. Minns inte ens allt som fanns i. Jaja, det blir säkert bra.

Samtal till gamla jobbet om papper som inte kommit med posten än. Hon erkände att hon glömt bort det helt enkelt. Sååå enerverande. Eller, nu är jag ju inte helt ärlig. Arg är väl det rätta ordet? Nu skulle hon försöka få med det i dagens post. Det betyder ju bara att jag får vänta ännu längre innan kompletteringen till a-kassan blir skickad och granskad där. Åhhm, vad jag hatar byråkrati. Suck.

A ringde och bokade in en ny tid för samtal. Hon frågade hur jag mådde. Jodå, så bra som det är möjligt när det är som det är. Tror inte hon blev något klokare av det svaret eller ens fattade vad jag menade. För hur kan en utan insikt i sjukdomen veta vad det betyder? Det kan ju betyda vad som helst. Inte ens jag vet riktigt vad det betyder. Så bra som det är möjligt? Fnys.

Snöstorm utanför fönstret. Hoppas det har gett med sig tills jag måste ut för att ta del av träff 3 uppe på psyk. Föreläsning om stress och hur det påverkar skoven. Jo tack, jag vet det nu.


inget möte med A

Det blev inget med A idag. Ja, rubriken säger ju det redan. Synd bara att jag inte visste om det innan jag gick till psyk. Inte heller när jag anmälde mig vid receptionen fick jag besked om att hon inte var på plats. Inte förrän jag, själv, gick fram och frågade efter 20 minuter om det där. Receptionen bad väldigt mycket om ursäkt för att jag fått vänta, men de visste inte heller. Tydligen hade de missat att A inte var på plats. Annars hade de ringt och avbokat tiden.

Det betyder bara att uppdateringen som vi skulle ha mellan fyra ögon försvann. Det har ju hänt mycket sedan sist. Framför allt att det kommer att hända mycket framöver också.

Jag hade behövt få ur mig lite saker. Prata av mig gällande vissa saker. Uppdatera journalen lite innan mötet med läkaren nästa vecka. Berätta hur jag mått och hur jag mår för tillfället. Eller tror mig veta hur jag mår. Fått veta hur det går med terapin jag blir remiterad till. Veta hur det ligger det med kön dit och när det blir aktuellt. Nu, eller nästa år. Prata lite om andra saker. Jag hade behövt… så mycket.

Jag vet ändå inte hur jag mår för tillfället. Just det där att det är så mycket som rör sig runt i skallen på mig. Känslorna upp och ner. Kaos i både knopp och kropp. Rastlöshet och frustration varvas med meningslöshet och trötthet. Än hit än dit. Hopp och förtvivlan. Ingen ro att göra varken det ena eller andra.

Ännu en dag i det som kallas för verklighet.