dag 31 månad 12

Skulle kunna ha årets sista dag som rubrik, men det är ju ingen nyhet. Vad händer en dag som denna? En del men ändå ingenting.

Idag är en fredag och vi tog sovmorgon innan dagens bestyr. Plocka och torka och vändor med snabeldraken. Plus att växterna, de få som överlevt kylan i mina fönster/värmen från elementen, har fått sig en rejäl dos med vatten. Diskat och haft frukost, lyssnat på musik och allt det andra som hör till. Det sista som återstår är att ta allt skräp till sophuset. Mer än man tror ibland. Drog ut allt det där som jag samlat på mig sen sist. Varför jag ens samlar på mig vet jag ju inte.

Mesta aktiviteten pågår ju ändå mellan öronen på mig. Försöker att inte jaga upp mig av Pojkens energiboost, vilket kan vara väldigt svår att motstå. Försöker få klarhet i saker och ting, men frågetecknen kvarstår dock. Vart är jag på väg? Vad är det som väntar bakom hörnet? Åhh, vad jag önskar jag hade facit på saker och ting ibland. Ändå inte, men ja, ni fattar va?

Det här året har slutar likadant som den började, med en sjukskrivning. Hemma och försöker hinna ifatt mig själv, få upp mig själv eller få balans i tillvaron. Bara att välja vilket av alternativen som passar. Ser jag bara till den aspekten av mitt liv blir jag bara mer deprimerad. Ja, alltså… såg jag bara till det där med sjukskrivningen är det ju ett nederlag i sig. Att jag inte lärde mig någonting av förra gången liksom.

Men, det har ju hänt en massa mellan skoven. Sjukskriven till mars, byte av jobb i april och nya arbetstider, flytt till en ny ort samma månad, flyttade igen i maj, ingen semester att tala om egentligen, hann med en festival under en ledig vecka, fortsatt ovisst om jobbet under hösten, sen arbetslöshet och allt strul med papper hit och dit. Hängde ni med? Inte jag heller. När jag tänker på hur det faktiskt varit och sett ut så är det faktiskt inte så konstigt att jag kraschade till slut. Jag förstår ju om jag inte orkade till slut. Konstigt vore ju annars. Eller? Tror jag tappade bort mig själv där en sväng. Snarare att jag låtsades vara någonting jag inte är… var.

Nu vet jag ju att mitt år hade varit jobbig för vanlig normal människa. Alltså, diagnosfria individer. Jag har liksom inte lärt mig hantera det här med bipolaritet riktigt än. Jag tror ju en massa saker. Att jag klarar det mesta, vilket jag till en del gör, men priset blir för högt. Jag glömmer liksom bort det.

Till dom som tror att bara man får en diagnos är det klart med allt och att det bara är att gå vidare och att det ska vara enkelt. Ni har så fel. Innan diagnosen visste vi ju att det var nåt som inte stämde, att det var någonting som var fel, vi visste bara inte vad det var. När vi fick veta vad det var som ställde till det för oss blev det inte enklare, bara en förklaring till varför det blir som det blir. Det svåra ligger i att lära sig att leva med det. Svårt. Svårare än man tror.

Sista dagen på året. En fredag. Sammanfattning av året är klar. Funderingarna finns ju kvar. Mindre enerverande dock. Men visst, vad väntar bakom hörnet? Vad är meningen med allt det här? Var kommer jag att vara om ett år? Mycket kan hända på en dag. Ett år har 365.

Gott nytt år då. Skål.

Annonser
Det här inlägget postades i bipolär, känslor, kärlek, mående, memory lane, sömn, sjukskriven, utan jobb, vardag, vuxet barn. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s