Månadsarkiv: januari 2011

vart tar tiden vägen?

Vet inte vad det är med mig. Känns inte riktigt som att jag hinner med dagarna. Tiden rusar förbi igen och jag vet inte riktigt hur jag ska hinna hoppa på den igen. Det kan gå dagar utan att jag vet egentligen vad jag har gjort. Blir mest förvånad över att tiden bara försvunnit. Sådär som det kan bli ibland. Nu är det där ibland blivit alltför många dagar och veckor så jag vaet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Hade jag inte haft Pojken hade jag nog inte fattat vilken dag det var heller.

Det är inte heller så att jag varit alltför upptagen med att sitta vid datorn och skriva, för det har jag inte. Jag har bara inte haft saker att säga, skriva ner eller ventlilera. Jag tycker verkligen inte om denna ingenmansland jag befinner mig i just nu. Okej att jag fick ännu en månads andningspaus och tid att ta mig ur denna förhatliga läge, men ändå. Vart tar tiden vägen? Snart börjar de ta mig på pulsen ordentligt. peta och rota i saker de inte har med att göra och tycka och ha åsikter. Blöö.

Sååå enerverande att sitta och se hur livet bara rinner mellan fingrarna på mig.

Veckan som varit har jag haft samtalstid med A. Blev inget vettigt sagt. Var lite disträ samtidigt som jag faktiskt var på mer positiv inställd till det som kallas livet. Vart den positivismen tog vägen vet jag inte, men just där och då var det bra. Synd att jag verkade lämna känslan uppe hos henne när jag gick.

Igår var jag och Pojken iväg till vår landskaps huvudstad. Första gången jag var in och gick runt och såg mig om närmiljön där. Att åka iväg med Pojken sådär var väl ingen hit på det sättet eftersom han helst inte vill göra sådana resor in till stan. Men det var skönt att komma hemifrån en stund och göra saker bara vi två som inte betyder soffläge eller hälsa på andra. Vi tog oss tid att umgås med varandra och bara vara i nuet. Det slutade med att vi var och åt en tidig middag och tog ett par öl till innan vi tog skytteln hem igen. Nåja, jag får fråga väninnan V om hon kanske kan lotsa runt mig istället. Även om hon inte tillhör dom där som tycker om att shoppa så tror jag ändå att jag har mer behållning av att se staden med henne än med Pojken. Men vi hade en hur bra dag som helst igår. Även om det var tröttmössa på när jag kom hem.

Snart är januari slut. Vart tog tiden vägen? Vi går in i februari och man kan ju fråga sig om hur den kommer att se ut för min del. Förhoppningsvis kommer jag att komma ur detta vakum som råder just nu. Förhoppningsvis har jag tagit tummen ur och gör saker istället för att undra vart tiden försavnn. Ganska skrämmande att komma underfund med att en massa timmar förflutit utan att jag fått nåt gjort. Inget att peka på och säga att det här har jag gjort idag. Visserligen är det tillåtet att ha sådana dagar, men det räcker nu liksom.

Jaja. En sak i taget som det heter så fint.Dagen har knappt börjat men det känns som om den redan är över. Nåja, imorgon är en ny dag. Får börja skriva listor igen så det blir någonting gjort. Annars sitter jag väl här igen om en vecka och undrar vad jag gör av min tid egentligen. Suck.

Annonser

behovet av rutiner

Behovet av rutiner är A och O för mig som är sjuk. Jag har skämtat om Skalmans ät och sovklocka, men ju mer jag lär mig om mig själv och sjukdomen inser jag ju att det där med en ät och sovklocka skulle inte vara alltför fel egentligen.

Planeringen för dagen var:
Gå upp tidigt, det vill säga klockan 8 har jag väckning.
Frukost, mediciner och frukostTV inplanerat.
Lite flaxande framför TV med Wii fit och balanceboard.
Duscha.
Äta lunch.
Sitta framför datorn.
Iväg till affären och handla det som planerats att handla för denna vecka.

Det blev såhär:
Stängde av väckningen, snoozade inte ens.
Upp klockan tio.
Kaffe och mediciner, ingen fruksot, och sedan TV och dator fram till ett.
Åt lunch.
Duschade.
Satt en stund med spel i datorn innan det var dags för affären.

Nu, såhär sent på eftermiddagen är jag väl i fas med dagens planering. Det vill säga att jag nu ska ta itu med middagen så att vi kan äta runt fem halv sex som planerat. Pojken kommer väl hem snart så vi får se om han hjälper till med middagen eller ej. Märks. Oavsett hur det blir med matlagningen kommer jag sen att tillbringa resten av kvällen med att umgås med Pojken och höra hur hans dag varit och hur kommande veckan kommer att se ut. Sådär vuxet och bra att hålla oss uppdaterade i varandras liv.

Dagen i sig har hittills varit full av saker som i andra situationer och dagar kunnat innebära kaos i hjärnan och panikångestattacker från helvetet. Som det här med att jag ”försov” mig till exempel. Eller som nu när jag var till affären så funkade inte det att betala med kortet. Istället fick jag springa ut bakom hörnet och hämta ut kontanter (medan kön bakom mig fick vänta på mig). Alltså, hade jag inte varit på bättringsvägen hade dessa två saker förstört resten av min dag. För att inte tala om hur snurrig och kaotisk jag hade blivit i affären. Huu. Istället inser jag hur mycket bättre jag faktiskt mår om man bara ser tillbaka en vecka. Konstigt det där egentligen. Hur det kan pendla så drastiskt. Skönt att se och framför allt känna skillnaden.

Imorgon är en ny dag och då blir det att ha samma mål som för idag. Hur det sen blir är en helt annan sak. Jag kan ju bara försöka. En dag i taget.


ännu en vecka

Ännu en vecka har gått och jag sitter och väntar på att tiden ska gå så jag kan träffa läkare E om fortsatt sjukskrivning. Ja, det kommer ju att bli det, bara att jag ska träffa henne först. Den fjärde i ordningen, men ändå samma som jag hade telefontiden med. Vet inte hur jag mår egentligen. Vet inte riktigt hur det ska kännas inför ännu en läkare, men det känns inte helt okej. Trött på att träffa ännu ett nytt ansikte. Ännu ett möte med en människa där jag får säga samma saker om och om igen. Ganska tröttsamt faktiskt.

Hur har då veckan varit?

Vet inte. Känns som det nyss var måndag. Har jag gjort någonting sen dess? Njae, det kan jag ju inte påstå. Pratat med arbetsförmedlingen om framtiden och kursstart och sånt där. Att jag behöver framförhållning i och med hur det ser ut för min del, men också hur det ser ut för vem som helst. Jag behöver veta vad som händer. Och när det händer. Kursstarten framskjuten ännu en tid. De kunde inte ge mig direkt svar på hur det kommer att se ut eller var det kommer att vara. Inte heller om startdatum eller vad man nu ska kalla det.

Jag känner bara att jag vill ha någonting att göra. Okej, att jag vet att det egentligen är ett tecken på att det håller på och vänder. Det betyder dock inte att det är bra riktigt än. Börjar jag på någonting nu kommer det att sluta som det gjorde sist. Kraschlandning. Jag vet detta, men ändå känns det mest enerverande att gå hemma.

Jag skulle ha städat idag, vilket jag inte gjort. Tömt och fyllt på diskmaskinen har jag inte heller gjort. Jag har har bara suttit och väntat på att tiden ska gå. Känner både apati och rastlöshet, ingen bra kombination. Hur kan jag då ens egetligen vilja ha någonting att göra om dagarna om jag inte ens orkar med de mest enkla av uppgifter? Just det. Sjuk. Blöö.

Nä, dags att träffa läkare e, den fjärde i ordningen. Få påfyllning i apoteket jag har här hemma. En sak i taget en dag i taget. Måste komma ihåg det. Så enkelt att säga så svårt att leva efter. Tankarna springer iväg i hundranittio och jag kan bara se på hur livet rinner mellan fingrarna.


isgata

Sitter och funderar på om jag ska vga mig ut och glida runt som bambi på hal is. Jag ser på isen som sträcker sig från dörren och framåt. Frågan är om jag vågar gå ut över huvudtaget. Nu måste jag ju inte göra det just idag, men att göra det skulle vara bra för mig. Men, isgatan utanför lockar inte alls. Töväder och vetskapen om att det kommer att bli minusgrader igen om ett par dagar gör det lite vanskligt att vistas utomhus. Broddar äger jag inte, och det känns som en sådan där grej som inte är riktigt okej att införskaffa sig förrän man i alla fall har fyllt 40. men just nu skulle det kännas mycket tryggare att ha såna om när man går ut.

Helgen tillbringades innanför hemmets väggar. Släng av feber i ett par dagar och jag hann fundera om man kan sjukskriva sig på sin sjukskrivning. Alltså… om jag är sjukskriven för en grej så borde det ju vara rimligt att man kan sjukskriva sig för en helt annan sak under tiden? Eller är det bara jag som tänker ologiskt? Jaja, bara en fundering jag hade där en sväng. Nu skulle det ju inte ha handlat om så många dagar, men ändå. Ingenting att hänga upp sig på egentligen. Bara en tanka jag fick.

Måndag idag. Ingenting speciellt på agendan. Börjar bli rastlös av att vara hemma. Vill ha någonting att göra. Jobb eller kurs eller vad som helst. Någonting med mening. Nu skulle jag ju kunna göra en massa saker här hemma och ta itu med saker som väntat på att göras, men jag vill ut. Ut och göra saker. Se saker. Upptäcka saker. Det är så enerverande att ha all den här energin som kommer efter en stund av stillastående/sittande att jag inte vet var jag ska ta vägen. Velandet av vad jag ska hitta på tar mr energi än själva görandet. Att komma igång tar mer energi än att verkligen göra det jag vill göra. Sååå enerverande. Skulle behöva en personlig coach dagar som denna. En som skulle se till att jag sätter mig ner och skriver ner listor och schemor för kommande dagar så att jag verkligen tar itu med saker och ting. Att jag får mina planer svart på vitt på papper så jag kan bocka av dom varteftersom. Men nej. Istället blir jag frustrerad över att jag låter saker rinna mellan fingrarna. Blöö. Störande.

Ta tummen ur röven. Svårare än så borde det inte vara. Hatar den här sidan av mig själv. Som om dagar av kreativitet och positiva tankar och energi skulle skada mig. Ähh. Först ska jag bara ta mig ut på den där isgatan och försöka med konststycket att ta mig till både soprummet och affären. Sen… sen får vi se vad jag hittar på att göra med all den energi som flög in idag.


hemmablind

Det finns nackdelar med att gå hemma och undvika att träffa människor. Nackdelen består i att man då missar de framsteg som man faktiskt gjort och gör varje dag. Jag ser inte allt det där braiga som faktiskt händer i mitt liv och med mig själv. Sådär hemmablind som man kan bli. Samtal med A får mig att byta fokus för en stund. Hon plockar fram glasögonen  som jag verkar behöva emellanåt. Det är efter möten med henne som får mig att faktiskt inse hur långt jag kommer med insikter och allt det andra som påverkar mitt tänk och min vardag.

Under senaste tiden har mina rutiner blivit ruckade av att Pojken varit hemma och ledig längre stunder. Julen gör så med de flesta som jobbar. Sovtiderna blev ruckade först. De rutiner som jag hade byggt upp under november och december förpassades till en annan verklighet. Idag betalar jag priset för det. Insikten om att hur viktig denna rutin med samma sovtider faktiskt är får mig att bli ganska uppgiven. Alltså, ja, hur ska jag förklara? Att veta att jag måste hålla mig till vissa tider med väldigt små marginaler gör att jag faktiskt kan känna att jag kommer att bli tråkig. Samtidigt vet jag ju att det behövs för att jag ska må bra… bättre. Och tråkig tror jag nog aldrig jag kan bli… egentligen. Faktiskt.

En annan sak som jag kommit underfund med under dessa veckor är att bara vara hemma är inte bra för mig. Att vara sin egen sällskap majoritetetn av dagarna är definitivt av ondo. För mig. Nog för att Pojken finns där… här… men det räcker liksom inte för att jag ska komma ut ur kokongen och våga tro på mig själv igen. Jag hade väninnan V över en kväll när Pojken jobbade och vi satt och pratade bort flera timmar. Sådär som man kan göra med vänner som får en att må bra. Hon sa saker som fick mig att fundera på den egna situation. Nu är det ju så att hon har sina egna problem med saker och ting, sådär att hon kan förstå delar av vad jag går igenom. V fick mig att inse att den här tiden som jag varit hemma har liksom flutit på. Nog för att det har hänt massor sedan dess och jag har tagit tag i saker, men det är definitivt inte samma sak som att träffa människor utanför trygghetszonen. Kvällen med henne gjorde att jag faktiskt saknar det sociala tillvaron som man får genom att arbeta. Komma hemifrån en stund.

Pratade med A om detta. Hon som ser mitt liv utifrån och kan peka på alla de bra sakerna som händer i mitt liv. Det där som jag inte ser. Samtidigt som ventileringen hos henne får mig att komma till andra insikter just där och då. Som att medicinjusteringen faktiskt funkar. Att jag inte ser bara problemen och vill gräva ner mig. Jag börjar se lösningar istället. Var lite osäker på det där om medicinjusteringen funkade som den skulle när jag pratade med läkare E i tisdags. Nu vet jag ju att det gör det. Blev nästan förvånad på mig själv när jag insåg det.

Sen ventilerade jag den där framskjutna kursstarten och hur skönt jag faktiskt tyckte att det var att det blev så. Att jag oroade mig för den kommande kursen och hur jag övervägt att avboka hela grejen. A sa samma sak som V och det är att ge det en chans. Börja åtmistone. Funkar det inte så kan jag ju alltid hoppa av den där och då. Samtidigt som jag inte ska se det som nederlag om det händer. Kursen kommer ju att gå fler gånger. Jag såg inte det så. Jag kan göra det nu. Bara en sån sak. Samtidigt som jag kom underfund tillsammans med A att det egentliga problemet faktiskt ligger i att jag går händelserna i förväg vilket gör att jag kan inte se mig själv stå där efter att kursen är över och vara redo för det som komma skall. Ja, allstå, A fick mer eller mindre ändra mitt tänk där. Hon tycker att jag ska fullständigt skita i rösten som säger att det kommer att gå åt helvete. Jag håller ju med henne där, men det är ju så svårt att ignorera den. Sen vet jag ju rent rationellt att kursen kommer att få mig att växa som människa och få mig att utveckla sidor hos mig själv som jag vet ligger där någonstans. Men just nu, här och nu, är det svårt att känna det. Att veta är inte samma sak som att känna.

Just nu tränar jag på det här med socialisering på väninnan V. Bara att låta mig vara mig själv tillsammans med henne gör att jag faktiskt kan tro på att det finns dom som vill umgås med mig. Att jag är värd att lära känna och känna. Har ju under Pojkens lediga dagar träffat andra som vi känner och pratat och umgåtts med under olika lång tid har också fått mig att inse att det är bra för mig att träffa folk. Även om min första tanke är att försvinna. Där jag helst inte vill bli sedd. Hörd. Små steg som leder mig ut ur denna sociala isolering. En dag i taget.

Sen finns det ju en massa andra saker som jag skulle kunna ta upp här, men det känns som att de braiga som jag fått ner och mina insikter om mig själv får räcka för idag. Kan ju bli för mycket av det goda också.

Än har jag lång väg att gå innan jag blir bekväm med att folk ger mig komplimanger och säger bra saker om mig till mig. Blir obekväm och generad när A säger saker till mig som hon ser. Försöker att inte avfärda det hon säger eller förminska det hon faktiskt säger. Men oj så svårt det är för mig att sitta still när hon börjar. Hon tycker jag ska börja skriva ner minst tre bra saker om mig själv varje kväll. Det och bra saker som jag gjort under dagen. Har förstått att det är någonting som man ska göra för att stärka självkänslan. Undrar om det funkar?


12-353

Dagen började tidigt.
Tvätthögen decimerad.
Har inte gjort så mycket sedan dess.

Läkartiden kom med posten.
Andra saker uppdaterades per telefon.

Kanske är morgon en annan dag?


11/1-11

Trött idag. Svårt att sova i natt. Snurrade hela natten.
Samtal med läkare E ledde till att jag kommer att få tid hos läkare E och fortsatt sjukskrivning. Läkare E förstod inte heller varför vi bara hade telefontid idag.
Jag var inte helt fel ute och ifrågasätta det.