hemmablind

Det finns nackdelar med att gå hemma och undvika att träffa människor. Nackdelen består i att man då missar de framsteg som man faktiskt gjort och gör varje dag. Jag ser inte allt det där braiga som faktiskt händer i mitt liv och med mig själv. Sådär hemmablind som man kan bli. Samtal med A får mig att byta fokus för en stund. Hon plockar fram glasögonen  som jag verkar behöva emellanåt. Det är efter möten med henne som får mig att faktiskt inse hur långt jag kommer med insikter och allt det andra som påverkar mitt tänk och min vardag.

Under senaste tiden har mina rutiner blivit ruckade av att Pojken varit hemma och ledig längre stunder. Julen gör så med de flesta som jobbar. Sovtiderna blev ruckade först. De rutiner som jag hade byggt upp under november och december förpassades till en annan verklighet. Idag betalar jag priset för det. Insikten om att hur viktig denna rutin med samma sovtider faktiskt är får mig att bli ganska uppgiven. Alltså, ja, hur ska jag förklara? Att veta att jag måste hålla mig till vissa tider med väldigt små marginaler gör att jag faktiskt kan känna att jag kommer att bli tråkig. Samtidigt vet jag ju att det behövs för att jag ska må bra… bättre. Och tråkig tror jag nog aldrig jag kan bli… egentligen. Faktiskt.

En annan sak som jag kommit underfund med under dessa veckor är att bara vara hemma är inte bra för mig. Att vara sin egen sällskap majoritetetn av dagarna är definitivt av ondo. För mig. Nog för att Pojken finns där… här… men det räcker liksom inte för att jag ska komma ut ur kokongen och våga tro på mig själv igen. Jag hade väninnan V över en kväll när Pojken jobbade och vi satt och pratade bort flera timmar. Sådär som man kan göra med vänner som får en att må bra. Hon sa saker som fick mig att fundera på den egna situation. Nu är det ju så att hon har sina egna problem med saker och ting, sådär att hon kan förstå delar av vad jag går igenom. V fick mig att inse att den här tiden som jag varit hemma har liksom flutit på. Nog för att det har hänt massor sedan dess och jag har tagit tag i saker, men det är definitivt inte samma sak som att träffa människor utanför trygghetszonen. Kvällen med henne gjorde att jag faktiskt saknar det sociala tillvaron som man får genom att arbeta. Komma hemifrån en stund.

Pratade med A om detta. Hon som ser mitt liv utifrån och kan peka på alla de bra sakerna som händer i mitt liv. Det där som jag inte ser. Samtidigt som ventileringen hos henne får mig att komma till andra insikter just där och då. Som att medicinjusteringen faktiskt funkar. Att jag inte ser bara problemen och vill gräva ner mig. Jag börjar se lösningar istället. Var lite osäker på det där om medicinjusteringen funkade som den skulle när jag pratade med läkare E i tisdags. Nu vet jag ju att det gör det. Blev nästan förvånad på mig själv när jag insåg det.

Sen ventilerade jag den där framskjutna kursstarten och hur skönt jag faktiskt tyckte att det var att det blev så. Att jag oroade mig för den kommande kursen och hur jag övervägt att avboka hela grejen. A sa samma sak som V och det är att ge det en chans. Börja åtmistone. Funkar det inte så kan jag ju alltid hoppa av den där och då. Samtidigt som jag inte ska se det som nederlag om det händer. Kursen kommer ju att gå fler gånger. Jag såg inte det så. Jag kan göra det nu. Bara en sån sak. Samtidigt som jag kom underfund tillsammans med A att det egentliga problemet faktiskt ligger i att jag går händelserna i förväg vilket gör att jag kan inte se mig själv stå där efter att kursen är över och vara redo för det som komma skall. Ja, allstå, A fick mer eller mindre ändra mitt tänk där. Hon tycker att jag ska fullständigt skita i rösten som säger att det kommer att gå åt helvete. Jag håller ju med henne där, men det är ju så svårt att ignorera den. Sen vet jag ju rent rationellt att kursen kommer att få mig att växa som människa och få mig att utveckla sidor hos mig själv som jag vet ligger där någonstans. Men just nu, här och nu, är det svårt att känna det. Att veta är inte samma sak som att känna.

Just nu tränar jag på det här med socialisering på väninnan V. Bara att låta mig vara mig själv tillsammans med henne gör att jag faktiskt kan tro på att det finns dom som vill umgås med mig. Att jag är värd att lära känna och känna. Har ju under Pojkens lediga dagar träffat andra som vi känner och pratat och umgåtts med under olika lång tid har också fått mig att inse att det är bra för mig att träffa folk. Även om min första tanke är att försvinna. Där jag helst inte vill bli sedd. Hörd. Små steg som leder mig ut ur denna sociala isolering. En dag i taget.

Sen finns det ju en massa andra saker som jag skulle kunna ta upp här, men det känns som att de braiga som jag fått ner och mina insikter om mig själv får räcka för idag. Kan ju bli för mycket av det goda också.

Än har jag lång väg att gå innan jag blir bekväm med att folk ger mig komplimanger och säger bra saker om mig till mig. Blir obekväm och generad när A säger saker till mig som hon ser. Försöker att inte avfärda det hon säger eller förminska det hon faktiskt säger. Men oj så svårt det är för mig att sitta still när hon börjar. Hon tycker jag ska börja skriva ner minst tre bra saker om mig själv varje kväll. Det och bra saker som jag gjort under dagen. Har förstått att det är någonting som man ska göra för att stärka självkänslan. Undrar om det funkar?

Annonser
Det här inlägget postades i bipolär, framtidsdrömmar, känslor, mående, sömn, sjukskriven, terapi, vardag, vänskap, vuxet barn. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s