ännu en vecka

Ännu en vecka har gått och jag sitter och väntar på att tiden ska gå så jag kan träffa läkare E om fortsatt sjukskrivning. Ja, det kommer ju att bli det, bara att jag ska träffa henne först. Den fjärde i ordningen, men ändå samma som jag hade telefontiden med. Vet inte hur jag mår egentligen. Vet inte riktigt hur det ska kännas inför ännu en läkare, men det känns inte helt okej. Trött på att träffa ännu ett nytt ansikte. Ännu ett möte med en människa där jag får säga samma saker om och om igen. Ganska tröttsamt faktiskt.

Hur har då veckan varit?

Vet inte. Känns som det nyss var måndag. Har jag gjort någonting sen dess? Njae, det kan jag ju inte påstå. Pratat med arbetsförmedlingen om framtiden och kursstart och sånt där. Att jag behöver framförhållning i och med hur det ser ut för min del, men också hur det ser ut för vem som helst. Jag behöver veta vad som händer. Och när det händer. Kursstarten framskjuten ännu en tid. De kunde inte ge mig direkt svar på hur det kommer att se ut eller var det kommer att vara. Inte heller om startdatum eller vad man nu ska kalla det.

Jag känner bara att jag vill ha någonting att göra. Okej, att jag vet att det egentligen är ett tecken på att det håller på och vänder. Det betyder dock inte att det är bra riktigt än. Börjar jag på någonting nu kommer det att sluta som det gjorde sist. Kraschlandning. Jag vet detta, men ändå känns det mest enerverande att gå hemma.

Jag skulle ha städat idag, vilket jag inte gjort. Tömt och fyllt på diskmaskinen har jag inte heller gjort. Jag har har bara suttit och väntat på att tiden ska gå. Känner både apati och rastlöshet, ingen bra kombination. Hur kan jag då ens egetligen vilja ha någonting att göra om dagarna om jag inte ens orkar med de mest enkla av uppgifter? Just det. Sjuk. Blöö.

Nä, dags att träffa läkare e, den fjärde i ordningen. Få påfyllning i apoteket jag har här hemma. En sak i taget en dag i taget. Måste komma ihåg det. Så enkelt att säga så svårt att leva efter. Tankarna springer iväg i hundranittio och jag kan bara se på hur livet rinner mellan fingrarna.

Det här inlägget postades i bipolär, framtidsdrömmar, känslor, mående, sjukskriven, utan jobb, vardag. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s