vart tar tiden vägen?

Vet inte vad det är med mig. Känns inte riktigt som att jag hinner med dagarna. Tiden rusar förbi igen och jag vet inte riktigt hur jag ska hinna hoppa på den igen. Det kan gå dagar utan att jag vet egentligen vad jag har gjort. Blir mest förvånad över att tiden bara försvunnit. Sådär som det kan bli ibland. Nu är det där ibland blivit alltför många dagar och veckor så jag vaet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Hade jag inte haft Pojken hade jag nog inte fattat vilken dag det var heller.

Det är inte heller så att jag varit alltför upptagen med att sitta vid datorn och skriva, för det har jag inte. Jag har bara inte haft saker att säga, skriva ner eller ventlilera. Jag tycker verkligen inte om denna ingenmansland jag befinner mig i just nu. Okej att jag fick ännu en månads andningspaus och tid att ta mig ur denna förhatliga läge, men ändå. Vart tar tiden vägen? Snart börjar de ta mig på pulsen ordentligt. peta och rota i saker de inte har med att göra och tycka och ha åsikter. Blöö.

Sååå enerverande att sitta och se hur livet bara rinner mellan fingrarna på mig.

Veckan som varit har jag haft samtalstid med A. Blev inget vettigt sagt. Var lite disträ samtidigt som jag faktiskt var på mer positiv inställd till det som kallas livet. Vart den positivismen tog vägen vet jag inte, men just där och då var det bra. Synd att jag verkade lämna känslan uppe hos henne när jag gick.

Igår var jag och Pojken iväg till vår landskaps huvudstad. Första gången jag var in och gick runt och såg mig om närmiljön där. Att åka iväg med Pojken sådär var väl ingen hit på det sättet eftersom han helst inte vill göra sådana resor in till stan. Men det var skönt att komma hemifrån en stund och göra saker bara vi två som inte betyder soffläge eller hälsa på andra. Vi tog oss tid att umgås med varandra och bara vara i nuet. Det slutade med att vi var och åt en tidig middag och tog ett par öl till innan vi tog skytteln hem igen. Nåja, jag får fråga väninnan V om hon kanske kan lotsa runt mig istället. Även om hon inte tillhör dom där som tycker om att shoppa så tror jag ändå att jag har mer behållning av att se staden med henne än med Pojken. Men vi hade en hur bra dag som helst igår. Även om det var tröttmössa på när jag kom hem.

Snart är januari slut. Vart tog tiden vägen? Vi går in i februari och man kan ju fråga sig om hur den kommer att se ut för min del. Förhoppningsvis kommer jag att komma ur detta vakum som råder just nu. Förhoppningsvis har jag tagit tummen ur och gör saker istället för att undra vart tiden försavnn. Ganska skrämmande att komma underfund med att en massa timmar förflutit utan att jag fått nåt gjort. Inget att peka på och säga att det här har jag gjort idag. Visserligen är det tillåtet att ha sådana dagar, men det räcker nu liksom.

Jaja. En sak i taget som det heter så fint.Dagen har knappt börjat men det känns som om den redan är över. Nåja, imorgon är en ny dag. Får börja skriva listor igen så det blir någonting gjort. Annars sitter jag väl här igen om en vecka och undrar vad jag gör av min tid egentligen. Suck.

Annonser
Det här inlägget postades i bipolär, känslor, kärlek, mående, sjukskriven, terapi, vardag. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s