Månadsarkiv: februari 2011

dagarna är räknade IV

Sista dagen på sjukskrivningen.

Vet inte riktigt hur det känns. Alltså, det känns bra. Sådär att jag verkligen ser fram emot att komma igång med saker och ting igen. Att jag ska få komma ut och se annat än hemmets väggar och kanske, om jag har tur, få någonting vettigt att göra. Orsaken till det där/här med att inte veta hur det känns, är just det där att det känns bra. Vet att en del av mig nojar redan nu för morgondagen, en annan om framtiden och ekonomin och allt det där, men ändå… ingen ångest.

Det är det som gör att jag inte vet hur jag mår. Att jag inte är van vid denna lugn inom mig. Jag vet inte hur man hanterar lugn. Därav svårigheten att veta hur jag mår. Eller om jag mår

Brev från arbetsförmedlingen damp ner idag. Handlingsplanen med datum och en massa planerade saker som jag ska göra och så vidare och så vidare. Ingen tid till rehabgruppen vilket stör mig faktiskt. Okej, jag ska ända ta en promenad ner på stan imorgon och skriva in mig och kan då också flagga för att få den där tiden. Jag måste ju skriva in mig igen och aktivera a-kassan igen. Sen får vi se hur det blir med allt det andra.

Efter det är det dags att ta samtalet med försäkringskassan som jag skulle göra. Meddela handläggaren där att jag är arbetsför igen. Känns faktiskt helt okej att göra allt det där i den ordningen. Att komma med konkreta saker underlättar ju alltid. Hur det sen blir vet jag inte, men jag kommer att vara avaktiverad hos försäkringskassan i alla fall. Utförsäkrad är väl rätta ordet egentligen? Ja, de bad snällt och jag tog tummen ur innan de slängde ut mig.

Känns bra idag. Ingen panik. Ingen ångest. Har nästan förväntat mig det. Känns lite snopet att den uteblivit. Faktiskt.


inte som planerat

Tänk hur det kan bli ibland. Sådär som man undrar vad universum har att säga till mig egentligen. Alltså…

  1. Mail från arbetsförmedlingen som meddelar att kursen som var tänkt att börja redan i januari nu är framskjuten till framtiden. Okej, det kan jag ta, men inte det som kommer som fortsättning. Att de ska sedan se när och om den kursen ska starta överhuvudtaget och för vem. Det är det sista jag motsätter mig emot. Att jag varit helt klar från första början om hur situationen ser ut med diagnoser och allt och det inte var något problem helt plötsligt skall omdefinieras och kommas med pekfingrar. INTE okej om ni frågar mig. Om det ska vara så kommer jag att ifrågasätta varför de ens då sagt ja och okejat mig från början liksom. Jag var ju aldrig otydlig. *morrar*
    Fortfarande inget nytt från arbetsförmedlingen annars. Ingen planering skickad; varken på mail eller per post. Sååå störande, det enda jag kan göra nu är att vänta till på måndag.
  2. Första sessionen med terapeut gällande KBT idag. Jag har definitivt inga som helst förväntningar och alla dom där gångerna under hela mitt liv när det varit fel person på fel plats gör ju sitt också. Hade definitivt ingen som helst lust att gå idag. Stressad och allt som hör till på grund av storhandlingen på morgonen. Jag gick och talade om detta för henne också. Att jag inte var bekväm med att träffa ännu ett nytt ansikte och namn och allt som hör till och så viare och så vidare. Plus det där att jag ger det några gånger och ser om det känns rätt  och att det funkar. Gör det inte det så är det stopp och sedan får vi se vad som händer. Hennes reaktion? Hon blev glad att äntligen få någon som var rak på sak och ärlig. Att jag vågade vara öppen och ärlig och säga saker som andra inte vågar. Det hela slutade med att det känns bra och att det kommer att kännas bra i fortsättningen.
    Jag är snabb på att läsa av människor och hon jag hade framför mig idag slappnade av i och med mitt öppna och raka sätt och det hela slutade med att hon pratade på som om vi kände varann sedan tidigare. Det fanns ju inga murar och inga spärrar. Jag la korten på bordet och så gjorde även hon. Det uppskattar jag verkligen. Att hon sedan erkände att hon läst på lite om mig och min bakgrund gjorde väl att hon också varit lite nojig inför mötet med mig. Att jag, med utbildning och allt, ska sitta med henne minst 10 veckor till om det går som tänkt. Mer om det skulle behövas.
    Det hela blev ändå så att jag fick även reda på att det inte är KBT jag blivit tilldelad utan kognitiv terapi, KT. Skillanden? Vi kommer inte att fokusera på beteende utan tanken bakom beteende och handling. Att jag varit osäker på att KBT var för mig kom ju också fram. Har ju liksom jobbat med det gentemot klienteln jag jobbat med. Hon förstog det. Men nu, nu blir det att vi ska analysera tanken. Jag som redan tänker för mycket (*ler*) men det är väl meningen att jag ska ta sönder gammalt tänk och bygga upp ett nytt sätt att tänka på istället. Allt det där utan att tappa bort mig själv på vägen. Hon skrattade lite åt det där med duktig flicka syndrpmet jag har och menade att det betyder att jag kommer alltid att göra mina uppgifter tills nästa gång. Jag skojade tillbaka och sa då att det slutar med att jag får till uppgift att inte göra min uppgift. Hon eräkende att det kan komma att bli så. beror på.
    Som sagt, ibland blir det inte som man tänkt sig. KognitivBeteendeTerapi. Ser fram emot denna vår faktiskt. 
  3. Jag och väninnan V skulle egentligen befunnit oss storstaden och gått på någon spelning som hon såg fram emot.Jjag hade ingen relation till bandet, men skulle följa med ändå. Som sällskap, men mest för att få ut min fula tryne utanför hemmets väggar och göra någonting och träffa folk och så vidare och så vidare. Men också att ge Pojken välbehövlig ensamtid. Nu blev det inte så i och med att V blivit krasslig och lät värre än vad jag gjorde när jag var dålig ett tag sen. Hon blev sängliggande istället. Jag skojade med V och talade om att hon kommer att få stå till svars inför Pojken sen. Hon vet ju hur han kan vara så det är lugnt. Ingen fara så, mest det att det blev liksom anti klimax för hans del. Han hade ju redan planerat hur han ska tillbringa kvällen utan mig. Men det är som det är. Det får bli en annan gång helt enkelt.
  4. Sist men inte minst. 100 dagar av Big Brother. Alltså, jag skojar inte. Tro mig. Jag lovar. Pojken är hur bra som helst och jag kan leva med hans fel och brister menne… Big Brother? Okej. Inget konstigt alls. Menne… det är värre än så… Okej om det hade varit att se på programmet klockan tio på kvällarna och utröstningsprogrammet. Men nej. Han anser att vi Behöver kanalen för att följa det ultimata realityteven live. Okej. Jag vet. Illa. Som fan. Alltså, att han berättat att han och några polare hade gjort så och haft det live på datorn när det begav sig sist på 00 talet någongång eller vad det var för år senast … skit i samma bryr mig inte ett dugg. Då kunde man ju avfärda det som pojkstreck eller vad som helst. Jag hade fel. Jag ska alltså få leva med 17  minus 1 varje vecka i 100 dagar. Jag skojar inte.
    Tips till annat att göra emottages tacksamt. Tack på förhand.

Fredagen är snart slut och jag ser också att det skulle kunna finnas en punkt till på den där listan ovan. Kanal5play tar betalt för att man ska se missade avsnitt från utlanadet. Missade förra veckans Fringe och det händer ju så mycket i serien att vi får väl se om jag hänger med idag. Den börjar om en timme typ eller nåt. Vilken värld och allt det där och så vidare och så vidare. Det blir att köpa boxen/-arna sen med andra ord. Andra avsnittet jag missar denna säsong. Hur i h-e kan de sätta in sändningen på en så k-kig tid? Ni får ursäkta språket men vad f-n!

Nää. ska väl ta och göra Pojken sällskap framför Big B som det heter här hemma numera. Suck. Giv mig styrka.


dagarna är räknade III

Det har varit minus 30 utanför fönstret i natt. Min önskan att kylan ska ge med sig får Kung Bore att hånskratta åt mig. Det var kallt igår med massa minus, men idag är det etter värre. Hutter. Det är liksom så illa att pingvinerna skrattar när de knyter på sig skridskorna.

Igår var jag trots kylan iväg till psyk för återträffen med bipolärgruppen som sattes ihop förra hösten. Jag insåg ganska snart att jag var den enda som dök upp. Det var visserligen ett par som hade ringt och meddelat att de inte kommer, men dom andra syntes inte ett spår. Pojken valde att avstå från att gå, vilket jag respekterar honom för. Så kan det vara. Trodde först att jag hade tagit fel på dag. Men A hade bekräftat att den skulle vara och en av sköterskorna där uppe satt och väntade med mig innan vi gav upp. Synd, hade varit intressant att höra hur det gått för dom andra. Antar att det är är ett tydligt tecken på hur pipolära är och allt som hör till.

Annars har det varit lugna dagar. Hade jag inte befunnit mig där jag befinner mig just nu hade jag haft en massa ångest över att jag var den enda som var på plats igår. Samtidigt som jag skulle säkert ha varit i upplösningstillstånd gällande min sjukskrivning som går ut nu sista februari. Känns ganska förvånande att jag ser på hela grejen som jag gör. I januari satt jag med småpanikångest över att sjukskrivningen var på väg att löpa ut. Rädslan och ångesten över att jag skulle ställas till arbetsmarknadens förfogande fick mig att slå bakut. Idag är det inte så.

Jag borde väl vara nojig över att jag inte fått tid hos arbetsrehabgruppen än. Det där med kontrollbehov och framförhållning vilar just nu antar jag. Har dock bestämt mig för att ringa idag om det inte kommer brev på posten idag. Väntar ju på handlingsplanen också. Den som min handläggare skulle skicka till mig så jag kan se igenom den och se om den stämmer överens med det vi pratade om. Plus att jag behöver ha den framför mig när jag pratar med a-kassan om hur det ligger till just nu och att jag från och med första mars kommer att stämpla igen. Hade det varit som vanligt hade det ju varit helt okej att börja stämpla igen, men nu är jag ju inte vanlig. Behöver ta ett snack med dom om att jag inte kommer att vara timmis igen och vad de behöver veta och ha papper på för att godkänna att jag avsäger mig det. Vill ju inte få 90 dagars karens bara för det. Så som det skulle bli om jag sa upp mig som det heter. Har ju papper på att jag inte ska arbeta de tider det handlar om. Papper där det står att jag just nu inte ska arbeta på den arbetsplatsen nu. Inte ens ifråga om arbetsträning. Det ni. Frågan är ju om de ska ha kopia på detta. Tror det faktiskt. Jaja, måste först få handlingsplan från arbetsförmedlingen och eventuell tid till rehabgruppen innan jag ringer till a-kassan.

Sitter med mina papper inför KBT starten imorgon. Har inte fyllt i allt än, men jag har hela dagen på mig. Saker att krafsa ner på frågor som jag egentligen inte kan svara på. Skulle ju kunnat låta det stå tomt, men då skulle jag väl glömma bort varför jag inte kunnat svara. På så sätt ser jag till att vi har någonting att prata om vid frågor jag inte kan svara på. Nu vet jag ju att de helst vill ha svar på frågor och inte frågor på frågan, men jag är som jag är. Det beror ju på omständigheterna. Allt är inte svart eller vitt. En del i detta är också det att jag vill inte att de ska finnas saker på svart eller vitt som en sanning som inte finns. Alltså, det där att om jag skriver ner en sak på papper just nu betyder ju inte att det kommer alltid att vara så. Förstår ni? För står det på papper och med min handstil så ser dom ju det som sanning. Okej, nu är jag nog fördomsfull och allt det där, men jag har faktiskt inte så står tilltro till terapin faktiskt. Erfarenheten talar sitt tydliga språk. Även om det skulle funka med den jag ska träffa kan ju vem som helst där uppe läsa det jag skrivit och då är det ju så. Ska nog skriva datum på mina svar så att det framkommer att det är just nu jag tycker som jag tycker. Jag vill liksom inte stänga dörrar. Inte heller bränna broar. En del saker är som det är, men jag vill inte låsa mig för förändring.

Förstår ni? Hoppas det.


fåfänga

Mår tydligen bättre. Fåfängan gör sig påmind å det kraftigaste vilket betyder att jag nu sitter med färg i håret. Dags att göra sig respektabel igen. Minns inte när jag gjorde det sist. Har varit si och så med det där under väldigt lång tid. Fattar inte att Pojken inte kommit med kommentarer om det där. Det är ju han som ser skiten om man säger så. Jag kan ju undvika att se mig själv i spegeln. Vilket jag också gör när jag mår kasst. Nu, när jag lyft upp blicken från golvet, var det dags att kleta in färg igen. En dag som denna är det tydligaste tecknet på att de bra dagarna är fler än de dåliga just nu.


lite funderingar om saker

Känns ganska konstigt egentligen att sitta här hemma och ha problem med det egna måendet och spy galla över det egna psyket när en del av världen håller på och gå under. Att jag sitter här och ynkar mig medan andra får kämpa för att överleva. När andra skulle anse sig lyckligt lottade om de kunde ligga i fosterställning och undra om de ska leva eller dö. Känns så förminskande. Det känns fel på något sätt. Ett i-lands problem.

Jag är tacksam att jag bor i Sverige.  Jag kan ha en massa åsikter om hur sakeroch ting sköts hos diverse myndigheter. Dom finns i alla fall. En annan del av världen gör det inte det. Att jag sedan hoppas på att jag slipper bråk med försäkringskassan eller tvingas söka upp en jobbcoach. Ja, jag ser på TV och läser dagstidningarna. Om så bara på nätet.

Tiden går fort nu. Jag ser att vi är inne på 22 februari och sjukskrivningen går nästa vecka. Ingen tid från arbetsförmedlingen än. Vilket gör att jag ska nog ta och ringa om den inte dimper ner imorgon. Framförhållning verkar inte vara deras starka sida eller också är det så att de har krishantering att ta hand om innan de tar sig an klientelen. Speciellt nu när jag ska skrivas in igen. I samband med det kommer pengastressen att komma som brev på posten. Mer om jag inte har tid på arbetsförmedlingen. Mindre om jag kanske har en aning om vad som väntar och arbetsträning och allt det andra som hör till.

En sak som jag fick reda på gällande grannarna vi hade tidigare. Dom som var orsaken till att vi flyttade. Han, det är mest en av dom där som var värst. Det har tydligen blivit tusen gånger värre sedan dess. Att han till och med bärjar gapa och skrika på störningsjouren som ringer på hans dörr på grund av volymen han har på stereon. Jag som inte trodde att det kunde bli värre. Nu ska de som köpte Pojkens lägenhet också flytta. Inte ett dugg förvånande egentligen. Undrar bara när bostadsbolaget inser det också.

Idag känns det bara konstigt att sitta här och undra över livets mening när andra delar av världen kanske inte har en morgondag.


levnadshistoria och nuvarande problem

Fick KBT papper att fylla i. Papper med rubriken ovan, med underrubriken underlag till bedömningssamtal ligger framför mig. Jag har redan börjat skriva ner saker på raderna och fastnade på frågan om nuvarande problem. Finns det någonting som heter nuvarande problem? Alltså… för oss bipolära?

I och med att jag nu är på väg upp ur mörkret ännu en gång och ser ganska tydligt att varje sådan skov blir bara värre, undrar jag om det finns nuvarande problem? Just det där att visst, hade jag haft vanlig depression hade det varit en helt annan sak. Hade jag haft så kallade tillfälliga problem skulle det ju vara ganska enkelt att fylla i dom där papprena. En lunta där jag ska sammanfatta mitt liv på. En lunta där jag ska rangordna problemen. Jag vet inte om det finns någon rangordning. Beror ju alldeles på vad det är för dag och om jag är i skov eller ej. Det beror ju alldeles på vad dagens känsla är och har varit. Hur rangordnar man såkallade nuvarande problem?

Jag bläddrade i högen av papper och ser att det är också frågor om tidigare terapiformer och medicineringar. Skulle kunna skriva lång radda på alla dom där jag träffat under åren, innan diagnosen och vad jag tycker om dom. Men det var ju inte dte som var frågan. Visserligen är det ju så att detta kommer att komma upp under bedömningssamtalet för att se vilket uåålägg vi ska ha för fortsatt terapi och problemområdena. Men ändå. Hur fyller man i en fråga där det triggar igång annat? Och hur långt tillbaka ska man gå?

Sen kommer vi till barndomsfrågorna. En del i denna kartläggning på mitt liv är mina föräldrar. Det tar liksom stopp i hjärnan och jag fylls av sorg. Speciellt när jag når en fråga om någon i familjen haft psykiska besvär som de fått behandling eller inte sökt hjälp för. Jaa, vad säger man? Har liksom lust att börja skratta innan jag inser hur sjukt hela den här grejen är. Får ta och skriva allt på separat papper antar jag. Gå igenom hela släktträdet och finn fem fel frågor och påståenden. Det är allt ifrån missbruk i olika former, depressioner, ADHD, eventuellt bipolaritet (jag kan ju inte säga att de är det dom har/hade i och med att jag inte är en läkare, men jag skulle påstå att det var så), religionmaktutövning (med en fördömande gud som vapen) och så vidare och så vidare. Fattar ni? Fin genpool jag kommer ifrån. Eller inte.

Sist men inte minst undrar de över mina förväntningar. Förväntningar? De har jag inga. Då kan jag ju inte bli besviken. Frågan är ju bara vart vi ska börja rota. Peta och försöka ändra på. Jag kommer ju att märka om den jag ska träffa kan hantera allt jag kommer med och slänger i hennes knä. För det kommer att märkas väldigt tydligt. Tro mig. Plus att tänk om inte personkemin inte funkar? Att jag bara känner att hon är fel person för mig? För det är ju så att det ska ju kännas att hon ser mig, hör mig och förstår vad det är jag försöker säga när jag brottas med orden. Facit kommer jag att ha efter första träffen denna vecka. Sen är det ju så att man ska ge den andre ett par gånger innan man avgör om det funkar eller ej. Så, jag återkommer i den här frågan.

Nu ska jag försöka fylla i frågor jag inte vet hur jag ska kunna svara på. Visserligen sa hon ju att jag kan hoppa över en fråga som jag känner att jag inte kan svara på. Vi ska ju gå igenom pappret muntligt sen i alla fall. Jag tar nog de enkla frågorna först. Drog- och alkoholkonsumtionen till exempel. Levnadsvanor, vikt och fritid/intressen ska de ju också peta på. Ähhh.

Blöö.


socialisering och känslokartan

Förra veckan var jag iväg med väninnan V till Arlanda tur och retur. Mest för att fröken i fråga inte ville åka själv, men även för min egen del. Att komma hemifrån en stund. Om så bara för att sitta bort i en bil i några timmar. Det blev några timmar på E4 och en massa prat om allt mellan hommel och jord. En bit mat innan det blev att ta en kaffe hemma med Pojken sen.

Fredagmorgonen tillbringade jag tillsammans med henne också där hon fick äran att klippa klor på katterna medan jag höll i. Honan fick äran att vara först, vilket ledde till första såren på armarna. Hon är definitivt inte bekväm med att bli fasthållen. Det hela slutade med att jag fick plåstra om mina armar och tvätta bort blod från armarna. Mest för att Honan hade åsikter om att vara fasthållen. Hanen hade sin argsång, och Herrn satt lydigt tyst medan klorna fick sig en omgång. Men nu är det gjort för ett tag framöver igen. Måste bli bättre på att hålla reda på dom, speciellt för att katthemskatterna ska förstå att jag inte gör det för att vara elak. Jag är evigt tacksam för att V ville ta den kampen med mig.

Sedan blev det faktiskt så att jag ringde och bokade om massagetiden. Okej, jag vet att det är en sak jag kanske borde ha tagit vara på, men jag kände att efter gångna veckans alla turer med myndigheter och sjukvården plus förkylning och socialisering att det skulle ha blivit för mycket av allt, så det blir att jag tar massagen denna vecka istället. Satt sedan hemma och umgicks med Pojken istället.

 Blev några öl, vilket ledde till att jag satt och släppte alla spärrar och maskerna lades åt sidan. Jag satt och grät och tyckte synd om mig själv en stund, men det blev bra sen. Pojken är ju lite förundrad över denna sida av mig, men han förstår varför den finns. Med min bakgrund. Kontrollbehovet jag har. Rädslorna jag bär på. Sen det där att jag inte vet hur jag ska hantera saker eller ventilera mina känslor, speciellt de svåra och tunga bitarna av mitt jag. Att jag inte vet hur jag ska släppa på spärrarna utan alkoholen just nu. Ja, det är ju meningen att jag ska kunna göra det i terapin, men än är det långt kvar innan det blir så. Så, fram till dess tar jag en öl eller flera och släpper dammluckorna. Gråter, skäller och spottar och fräser en stund och sedan är det bra igen. Tills nästa gång. För så kommer det ju att bli. Tills jag lär mig hur jag ska göra det till vardags. När jag lärt mig hur jag ska bryta gamla mönster.

Men, nu är det en ny vecka och det råder någorlunda balans i mitt inre. Hypot klingade av i fredags den med och nu väntar jag på att brevbäraren ska slänga in dagens skörd. Väntar på KBT papper och tid till rehabgruppen på arbetsförmedlingen. Egentligen borde jag ta mig till affären också, men jag tar det i eftermiddag istället. En sak i taget var det ju. MorgonTV och nån mugg kaffe till. Sen, sen kanske jag är vaken nog att hantera affären också.