Månadsarkiv: mars 2011

tid?

Vart tar tiden vägen? Förstår definitivt inte hur dagarna bara kan försvinna så som dom har en tendens att göra här hemma. Veckan har försvunnit igen.

Till en del är jag som en äggsjuk höna. En annan del är totalt less på allt. Sååå enerverande. Vill ha något att göra, men vet ej om jag kommer orka med det i den utsträckning som kommer att försväntas av mig. Visserligen har jag då inte heller fått den där tiden hos rehabgruppen på arbetsförmedlingen än heller. Jag lär ju hinna hinna ifatt mig själv. Sen är det ju att jag har ju två dagar i veckan som tar musten ur mig bara av att prata och slå på hjärnkontoret på max. Just nu är det väl så. Acceptera läget liksom.

Gårdagen var nätlöst (driftstörningar som det heter) så det fanns tid till att klippa och klistra utan distraktionsmoment som det blir när datorn står på. Igår satt jag och gjorde en sådan där visionstavla. Visionstavla är någonting som man gör utifrån de drömmar om framtiden man har enligt The Secret (se under Läsningsfliken). Där man ska ge fantasin fria tyglar och sätta upp bilder på allt det man vill ha och bilder på hur man vill att ens liv ska vara. En del skulle kanske kalla det för måltavla, jag väljer att använda mig av samma ord som i the Secret. Jag har gjort den enligt konstens regler genom att välja bilder på allt det där jag drömmer om och önskar fanns i mitt liv. Istället för att klippa i tidningar fann jag det på nätet och skrev ut. Jag väljer att inte lägga upp en bild på min visionstavla här i och med att alla har sin egen vision. Min framtid och mitt liv tillhör mig så ni får hitta på ett eget liv ni vill ha. Så det så.

Idag har jag bara varit. Sådär som bara jag kan. Jag har tittat på tavlan jag gjorde igår och det känns som om det fattas något. Något som jag inte kan sätta fingret på riktigt. Kommer nog på det till slut. Sen blir det ju liksom sådär självklart även om jag är blind öfr det just nu.

Pratade lite med väninnan V som var och tatuerade sig. Hon undrade om jag kunde hjälpa henne med att inreda hennes hem nästa vecka. Jaa, visst. Hon tyckte det var skönt att jag fått henne att vilja inreda sitt hem. Sist jag var över slåpade jag med mig en ram till henne så att hon skulle få upp en planch som legat ihoprullad i nästan ett år. Hon dras med samma problem som jag… det där med sen. Det som inte kommer om man inte tar tummen ur liksom. Just nu lider hon av samma syndrom som jag gjorde efter att ha flyttat till lägenheten för fem år sedan. Det tog mig ett halvår att få upp tavlor på vägagrna eller sortera i hyllorna och så vidare. Det kom aldrig för att jag tog atg i det heller. Mest var det ju det att jag inte hade planer att bo där så länge som jag gjorde. Nu har jag möjligheten att få en annan människa att må sådär bra som jag gjorde när det var klart då för länge sedan. Sen tycker hon faktiskt om att vara hemma hos oss. Sådär att hon tycker att det är mysigt att sitta uppkrupen i soffan och prata bort en timme eller flera. Jag tar det som ett gott tecken på att jag lyckats göra mitt hem till en trygg plats. Samtidigt som hennes fråga faktiskt gör mig glad.

Vetskapen om att hon fyller på det projekt som hon påbörjat för ett tag sedan, gällande sin tatuering, gör att jag känner att jag behöver få min klar också. Det där med att ta kontakt med vederbörande tillhör inte mina favoritsysslor direkt, men ibland kan man inte välja sin strider. Det plus att jag måste ta mig dit denne någon finns. I och med att jag flyttat och han flyttat så är det en del mil att avverka för att jag ska kunna sätta mig under nålen igen. Så vem ska jag få till att ratta dom där milen? Samtidigt som jag måste tänka på vem jag vill utsätta att träffa denna där. Jaja, det ordnar sig nog. Bara drygt. Det plus att det kommer ta minst två sittningar innan jag ens kan se vad som fattas och vad som måste fyllas i förutom luckorna som kommer definitivt att finnas där och störa mig för all framtid.

Nej, nu blir det TV. Torsdagar är min TV kväll. När det är säsong vill säga.

Annonser

tårar, svar och terapi

Inser att jag borde ha skrivit i denna för länge sedan, men ja… bättre sent än aldrig. Det blir inte lika mycket skrivande om enskilda saker som det skulle ha blivit om jag skrivit om det då när det händer och varar liksom. Jag vet detta, men ibland händer det saker i verkliga livet att allt annat liksom fårv änta till en annan dag. Eller när tid finnes. Andra halvan av förra veckan är en av dom stunderna där jag behövdes mer i verkligheten än online.

Tårar
Efter veckor av krångel och svar som uteblivit på frågor som hopade sig  och oron inför framtiden hann känslan ifatt mig till slut. I torsdags kom då tårarna och känslan av värdelöshet. Allt blev nattsvart och demonerna fick fritt spelrum och fick mig att tro på dom till slut. Tårarna rann och vägrade sluta helt enkelt. För första gången lyckades faktiskt Pojken med konststycket att få mig på bättre humör och tårarna tog äntligen slut efter många om och men och hit och dit och katastroftänk från helvetet. Allt var bara nattsvart ett ögonblick. Sådär som att min senaste depression kom över mig på bara ett par timmar. Ynk och elände och snörvlande och sinande ström av tårar. Logiken säger en sak. Känslan en helt annan. Jag vet ju att saker och ting ordnar sig. Jag vet det. Men just då var allt bara nattsvart. Avgrunden slök mig hel och det tog väldig ansträngning att komma upp igen,

Svar.
I fredags fick jag svar på en av dom stora frågorna. Den största av dom alla. Pengar. A-kassan har äntligen tagit beslutet om att jag ska få ut mina pengar. Dom där som legat i väntan på utbetalning. De kommer att trilla in på kontot denna vecka. Inte mycket, men något i alla fall. En annan fråga gällande framtiden och som fick svar idag var att om jag kommer att få min arbetsträning. Jag fick veta att de tagit upp mig i förra mötet och visst är jag kandidat till arbetsträning. Tid och plats kommer senare. Men nu vet jag i alla fall. Ännu en sten mindre att släpa på. Läkartid som jag väntat på har dock uteblivit, men det är som det är. Fick reda på i fredags under terapin varför det tar tid. Att det inte är upp till varje landsting att anställa de specialistläkare de behöver. Det bestäms nämligen på regeringsnivå, där det inte är behovet som styr utan folkmängden på orten. Så fel det kan bli när man ser till hur många som bor på en ort och inte efter verkliga behovet. En del landsting har fler hjälpsökandeän andra. Men… vi vet ju vilka som sitter i regeringen så det är väl ingen nyhet att de inte ser till människan. Mer än så tänker jag inte skriva om ämnet eller om politik. Bara det att jag var inte en av dom som såg till att de fick sitta kvar.

Terapi.
I fredags satt jag och hade KT igen, idag satt jag i DBT grupp. Oavsett vad jag tycker om de olika formerna av terapier är det en sak som är helt klart; jag är totalt slut efter en session av antingen eller. KT av andra orsaker än gruppen jag går i. Jag tycker visserligen fortfarande att jag sitter på fel sida av bordet. Känns lite paradoxalt att ens ha denna känsla gällande det här i och med att jag under KT sessionen tänker på att jag kanske är sjukare än jag tror eller vet. Att det krockar lite menar jag. Att jag vet att jag är sjuk och behöver terapi, men kanske inte så sjuk som de andra är i gruppen jag går på. Det finns ju olika grader av det här med funktionalitet och hjälpbehov. Förstår ni då vad jag menar? Hoppas det. Det är ju så lätt att man blir missförstodd gällande det här.

Jag ska bara ta och posta inlägget och sen blir det nog att ta sig en stödvila. Det här med sommartid/vintertid ställer till det i sovrutinerna. Att jag lyckats hålla mig till mina sovtider är ett mindre mirakel. Klockan 8 med få undantag. Så långt bra, tills sommartidsförskjutningen igår. Igår var lugnt, men idag inte så mycket. Väckaklocka på en tid som var tidigt redan innan, det vill säga sju, men idag var och är kroppen fortfarande i vintertid vilket i praktiken betyder att kroppen fortfarande såg det som klockan sex. Okej, en del kanske anser att en timme hit eller dit spelar väl ingen roll. Men det gör det. Stor skillnad. Tar ju ett par dagar att återanpassa sig till denna justering. Att rucka på tiden ännu mer som det första jag gör kan få stora konsekvenser i slutändan. Men, idag tar jag och kramar kudde en stund innan Pojken kommer hem.


pengakrångel

Är det då inte typiskt att det är när man har minst med pengar på kontot när allt tar slut hemma? Är det inte typsikt att när man har minst med pengar som man upptäcker att det behövs införskaffas saker som egentligen inte kan vänta tills man får pengar? Visserligen är det ju så att man klarar sig på det man har hemma, men det skulle vara roligt att köpa saker? Sådär att det också är typiskt att vilja ha saker när man inte har pengar?

Alltså, sådär att man hittar saker som man vill ha när man är totalt utblottad och inte vet när man får pengar nästa gång? Sååå enerverande. Vill ju så gärna ha saker nu. Sådär att det riktigt kliar i fingrarna. Ändå är det ju bara saker. Men oj vad roliga saker.

Jag vill ha skor, ny jacka, lite kläder och annat sådant där. Skulle vilja ha en ny telefon också, min gamla har jag haft i tre år. Rena stenåldern telefonmässigt. Skulle vilja ha en massa annat också. Bara för att jag kan införskaffa saker som jag bara känner för just nu. Men, jag klarar ju mig med det jag har. Även om det är slitet eller gammalt eller fel årstid. Suck.

Det är såhär jag blir när jag inte vet hur jag ska klara mig nästa månad. Det är såhär jag blir när jag vet att jag inte kan köpa saker. Det betyder egentligen enbart att när jag väl har pengarna så vill jag inte använda dom till det jag vill ha just nu. Så konstigt kan det bli och vara. Det är såhär jag blir när oron över ekonomin tar överhanden. Och ja, a-kassan låter vänta på sig. Tur att vi är två i förhållandet och boendet. Vette fan hur jag skulle ha klarat mig annars. Synd bara att jag kommer att få åka till huvudstaden utan en krona på fickan nästa vecka. Egentligen ar jag ju inte ens råd med tågresan ner. Skit också.

Hatar pengakrångel och oro för framtiden. Önskar jag hade pengar på kontot och slapp oroa mig var och varannan månad. Jag är inte den enda som önskar det vore så, men just nu skiter jag i alla andra. Jag önskar mig ett jobb där jag trivs, orkar med och ger mig bra ekonomi så jag slipper dagar som denna. Jag vill ha ett liv. Jag vill så mycket. Så typsikt att den känslan kommer nu.

Blöö.


önsketänkande och verkligheten

Sitter och ser på morgon TV. Dagens planerade terapisession uteblev i och med att de ändrat dag till igår. Så jag får helt enkelt göra måndag till en tisdag och en tisdag till en måndag. Det där med flexibilitet som jag råkade nämna i gårdagens inlägg stämmer visade sig vara önsketänkande. Jag hoppades väl på att jag kunde göra sådär som jag gjorde igår. Jag hade fel.

Jag är inte alls flexibel. Inte när det gäller sådant där i alla fall. Efter att jag kom hem igår och tagit lunch blev jag sittande en lång stund. Dödens trött. Orkade ingenting. Blev att ställa in kvällens planerade umgänge med V och ta det lugnt istället. V förstod. Det är skönt att slippa förklara sånt där till någon annan. Bara att säga att jag inte orkar räcker. Jag som trodde att jag var redo för omställningen av rutiner. Verkligheten ser annorlunda ut helt enkelt. Visserligen handlar det om rutiner och vanor, men det tar tid att få in nya saker i dagsrutinerna. Små förändringar sätter igång stora saker helt enkelt. Det där med fjärilsvingar orsakar orkaner på andra sidan jorden.

Kanske var det så att min första känsla i fredags vid frågan om gruppterapi var befogat. Att jag borde gått på magkänslan och sagt nej istället. Som om jag på något plan visste att det kommer att ta musten ur mig. All den energi som jag hade gick åt den timme som gruppterapin tog. Kanske beror det på att det var första gången och nya människar och namn. Eller, det är det nog. Kanske blir det så att det blir enklare när jag lärt känna gruppen. Kanske.

En sak i taget. En dag i taget. Samtidigt som jag under veckan ska försöka befinna mig i nuet. Mindfulness. Leva i stunden. Sååå svårt. Ja, jag vet. Så ska jag inte tänka. Men det gör jag. Igen. Vet ju med mig att det hänger ihop med måendet även om jag är osäker på vad det är jag mår som. Idag är det ganska flyktigt i skallen igen. Lusten att göra saker samtidigt som jag saknar inspirationen till att göra någonting åt det brottas just nu. Vetskapen om att det är dags att städa igen bär emot, medan lusten att rota fram saker som hjälper att ta fram den konstnärliga sidan av mig vinner mark. Ja eller nej. Tråkigt eller roligt? Det ena före det andra? Både och? Ta det tråkiga först?

Känns som jag börjar måla fan på väggen igen. Det går ju nästan av sig självt. Kanske har han aldrig försvunnit, bara bleknat lite.


känsla och förnuft

Idag har jag startat en annan form av resa. Idag klev jag in och deltog i gruppterapi. Detta är också orsaken till rubriken. Det är inte det att jag tagit fel ordning på orden. Gruppterapi inom DBT (dialektisk beteende terapi) även om jag inte tillhör målgruppen. De har kommit underfund med att bipolära faktiskt också har nytta av arbetet som man gör i grupp med DBT. Det här är väl egentligen en form av test för att se om det fungerar och hur det fungerar. Det jaga efterlyste om i början har faktiskt blivit verklighet, om än bakvägen. Jag kommer att ha detta tillsammans med terapin jag har på fredagar.

Jag var tidig, vilket jag oftast är när det gäller terapitiderna. Samtidigt hann jag faktiskt tänka på alla de där katastroftankarna som hör till nya saker av den här storleken. Att jag från att ha klivit upp på morgonen (innan klockan) till att sitta uppe på psyk och vänta på att en grupp med främmande människor och jag ska sitta och prata om svåra saker. Till detta tillkommer ju det faktum att K messade mig åtta på morgonen och talade om att det börjar idag och inte imorgon. Jahaj. Det är väl tur att jag var uppe tidigare än vanligt. Men också det att jag är flexibel. Trots behovet av rutiner och allt det där så har jag ju marginaler för förändring. Har ju sett till att jag har det.

Väl i gruppen satt jag och tackade universum att jag faktiskt är högfungerande bipolär. Jag såg på de andra deltagarna och var tacksam över det faktum att jag är jag.När dagens ämne börjades behandlas, vilket i praktiken var om mindfullness, insåg jag att jag förutom detta med högfungerande också är ljusår ifrån rent mentalt. Kände mig väldigt felplacerad. Typ sådär att jag satt på fel sida av bordet typ.

Jag kommer att ge det här i alla fall ett par gånger till innan jag tar beslut om det kommer att funka eller ej för min del. Det är ju nya ämnen varje gång utifrån fasta punkter och ramar. I början är det att lära sig att vara här och nu. Känsla och förnuft ska finna balans. De andra var mer känsla än förnuft, medan jag… jag är på andra sidan av denna pendel. Jag tänker för mycket. Känslorna är inte så viktiga. Så för mig handlar det om att stanna i tanken och låta känslan vara med. Det, det kommer bli svårt.

Stora förändringar på gång. Stora förändringar för att jag ska kunna göra små förändringar till tillfrisknande. Det är mycket nu igen.


taggar utåt

Idag hade jag träff tre med K, min terapeut. Velande hit och dit hur jag ska hantera det hela. Första intryck och så vidare. I terapi sammanhang betyder det där ingenting. Tre gånger sen får vi se.

Jag inser följande med min KT teraupeut: vi kommer vara jävla osams under den hör tiden. Idag träffade jag henne för tredje gången, det funkar så vi kommer att fortsätta… men oj oj oj vad det går emellanåt. Talade om för henne att relationen jag kommer att ha med henne kommer att resultera i att jag kommer definitivt bli arg på henne. Hon räknade med det på något sätt.

Vilka triggers hon tryckte på idag. Ojojoj. Försvaret slogs upp och allt med det tredje. Men, jag erkände detta för mig själv. Bet mig i tungan och sa som det var. Hon förväntade sig motstånd om vi säger så.

Jag ska tydligen genomgå en till undersökning. Jaa, K undrade varför jag kommit undan den hittills. Jag har inget svar på det. Vi ska ta itu med den luntan nästa vecka. Utesluta eller tillföra diagnoser. Jaaa, tydligen är det så att att om man som jag har diagnosen bipolär så finns det risk att det sinns annat som ligger och ruvar bakom diagnosen. Skulle ju vara bra att få en del avskrivna på kanske listan som funnits där. Utesluta  en del saker helt enkelt.¨

Låter ju bra så långt.

Jättebra, eller hur. Tills jag klev ut från lokalen. Bet ihop och visste exakt varför jag ifrågasatte det jag suttit och pratat om senaste timmen. Jag har träffat henne tre gånger. Redan nu märker hon saker som inte är normalt, eller vad man nu än ska kalla det. K petade på en av mina känsligaste punkter; kontollbehovet. Tydligen är den uppenbar. Jag kan ju inte argumentera emot det. Pojken kunde bara hålla med det som K kom med idag. Pojken är glad att jag till slut träffat rätt människa på rätt plats.

Någonting är det jag ska lära mig av allt detta. Jag har aldrig blivit så ifrågasatt gällande min tro på ödet och univerusm om jag blev idag. Jag har ifrågasatt min egen existens tills jag insåg att det hela rör sin om helt andra saker än det vi pratade om idag.

 Alltså, ja, jag tror på ödet. Att allt har en mening. K frågade/ifrågasatte hur det går ihop med bipolär sjukdom och ta kontroll över det egna jaget. För mig var det enkelt, inte för K. Jag känner fortfarande att jag behöver ännu ett inlägg med hela den här grejen med henne. Det är ju inte ödesgrejen i sig, det är tanken bakom. Känns som jag behöver förklar någonting som är en del av mig. Inte alls vad som var tanken av dagens session.

Att vissa saker är förutbestämda. Resan dit är nogräknad. En massa åsikter om människor som du inte vet någonting om. En del kommer du alltid att ha en relation till, oavsett vad det rör sig om. Ja, en massa svammel igen. Kanske återkommer jag med en mer stabilare och lugnare inlägg när jag fått ord på det jag faktiskt känner.

Kanske? Det är ju underdrift om ni frågar mig.


aprilväder och kommande session

Okej, Kung Bore slänger sig in i kampen om årstiderna. Idag verkar han vinna. Det är snö. Massor med snö utanför fönstret och mer är på väg. Det som nästan hunnit bli promenadunderlag på vägarna. Där jag och väninnan V skulle börja gå ut och gå några kvällar i veckan. Net blir framskjutet lite till ser jag. Eller ja, tills asfalten kommit fram igen och isgatorna försvunnit igen. Okej att det är vårväder och allt det där och turerna hit och dit, men kunde det inte ha regnat istället? Tydligen inte. Snö. Plaskigt och slaskigt i och med att det är nollgradigt.

Idag är det fredag. Har den så kallade läxan att sammanfatta på papper. Har KT i eftermiddag. Efter att ha gått igenom läxan/uppgiften kommer vi sedan att ta itu med det förflutna och familjen. Vi går igenom samtalsunderlaget och stannade vid den punkten. Familjen och hur det ser ut och eventuella psykiska funktionshinder. Den där punkten jag skrivit om tidigare här. Idag är det dags att ta itu med familjen och släktproblematik. Det där som inte finns men ändå finns där. Ja, svårt att förklara. Odiagnostiserade psykiska funktionshinder som löper över hela spektrat om ni frågar mig. Det blir en tuff eftermiddag. Det kommer dessutom vara en dubbelsession idag. Vi tar igen den vi sköt på förra veckan. Får se om terapeuten K hänger med i turerna.

Jag känner mig lika kluven inför eftermiddagen som vädret är just nu. Kaos inom mig. Som snön försöker jag täcka skavankerna och det fula, men solen tar fram det igen. Där en del fläackar av is är rent ut sagt livsfarliga att beträda men där andra delar är trygga att gå på trots grus och annat skräp. Smuts och damm som täcker skavankerna.

Men nu, läxan ska sammanfattas. Två veckor ska skrivas ner på separat papper. Har ju pappersvariant till eftertanke och funderingar och saker som händer under terapin. Jag vet att jag skulle kunna ta det på dator, men det känns lite kallt och avskalat. Låter kanske konstigt, men det är så. Ser jag handstilen ser jag också hur jag mår. Handstilen avslöjar om jag är avslappnad eller stressad när jag skriver. Hur jag skriver och vilken penna visar det också. Färgen på bläcket likaså. Sådant där som inte syns på en dataskärm. Jag vet att jag skulle kunna lägga in alla nyanser och ord på saker och ting, men det fattas någonting. Skriva kan jag ju om jag vill. För det är ju frågan om vilja. En del dagar är orden lättare att finna. Ibland blir det bara svammel. Ni som följer mig här har också sett detta.

En del dagar är bara blöö. Eftermiddagen får visa om den fortsätter så.