Månadsarkiv: april 2011

2 veckor på litium

Idag är det två veckor sedan jag klev på litiumtåget. Skillnaden i måendet har varit påtaglig. Sådär att jag själv blivit förvånad. Sådär så att jag kan känna att det där med motstånd som jag var på var obefogat. Jag vet detta, men logiken säger inte alltid samma sak som känslan. Motståndet hade ingenting med hur verkligheten egentligen var. Jag var rädd. Rädd att det skulle bli tyst. Sådär att jag skulle försvinna och en annan skulle kliva fram. Med facit i hand för dessa två senaste veckorna inser jag ju verkligen att jag borde ha klivit på litiumtåget redan från första början.

Två veckor är relativt kort tid för att jag egentligen ska uttala mig om långverkande konsekvenser, men jag vågar mig på den ändå. Att jag vet hur getingboet tystnat i skallen. Mindre stress rent allmänt. Har min ät och sovklocka. Tydligen sover jag lugnare också. Märks tydligast när Hanen sover vid mins fötter om nätterna. Det kunde han inte göra förr. Så som jag snurrade och vred mig om nätterna. Pojken säger att min tandgnisslande nästan har försvunnit, och det är ju bra. Ett tecken på att oron i kroppen börjat lägga sig.

Dag 14 på litium. Var det inte värre än såhär? Förutom en massa vattendrickande är det faktiskt helt okej. Dags att bygga den där ät och sovklockan på riktigt och lägga in medicintider också. Undrar om det finns en app för det? Jag funderar på att skaffa mig en sådan telefon. Kanske finns det en sådan där som piper till när det är dags. Om inte annat så borde de göra en sådan till oss bipolära. Något att tänka på för dom som gör sådana där.


ekonomisk haveri II

Så kom bakslag nummer två. Hanen måste besöka veterinären. Undersökning plus eventuell röntgen och allt det andra som hör till. Orsaken? Han är klantig och inte den smidigaste i världen. Landade illa när han hoppade ner från soffan, så nu är det minst en 2000 kronors besök som väntar. Typiskt.
_________________________________

Uppdatering efter veterinärbesöket:
Sträckning med smärtstillande. Återkomma om det ej går över inom ett par veckor. Kostnad: sammanlagt 750:- definitivt överkomligt. Jag är bra på att måla fan på väggen som bekant.


möte med ny handläggare

Hemkommen efter möte med min nya handläggare på arbetsförmedlingen. Tanken är att jag ska ut i arbetsträning. Så bra då. Kändes faktiskt inte helt okej efter mötet. Först var informationen knapphändig. Sedan blir det att jag ska ringa till platsen där jag kan tänka mig gå. Tredje ingen skillnad på hur det var innan mötet och efter mötet.

Jag tog en promenad ner och hann fundera på hur det ser ut i mitt liv. Var jag befinner mig i måendet och skoven. Tänkte till och med på att jag kanske ska ta och ringa gamla jobbet om eventuellt sommarjobb så jag får in lite pengar. Ja, jag hann fundera så långt. En månad eller två klarar man ju av tänkte jag, med vetskapen om att jag definitivt inte ska arbeta där. Svaret på mina funderingar kom direkt. Jag stötte på två av mina gamla kollegor, just de två som fick det att kännas fel på jobbet. Jag behöver inte undra mer. Känslan efteråt gick inte att missa. Så glasklart att jag nästan mådde fysiskt illa. Men längtan efter ett betalt arbete väger tungt just nu. Även om det inte blir gamla jobbet som får dra nytta av min erfarenhet och kunskap.

Känns dock inte bra att ha mött nya handläggaren och bristen av info från honom. Vet inte vad det är som väntar. Just nu önskar jag facit på framtiden.


det ordnar sig

Igår var en upp och ner dag. Sådär att jag märkte skillnad i hur det var innan litium och efter litium. Den där djupa nattsvarta ångestsvackan uteblev, även om jag satt med småångest och oro ett tag. Men, största skillnaden mellan då och nu är att jag inte fastnade i känslan. Den tog inte över och tog mig till en plats där allt var nattsvart. Jag blev så glad över detta faktum. Ni anar inte.

Tänker på hur det var för ett tag sedan då jag ännu inte fått veta om när och om jag ens skulle få stämpla. Hur nattsvart det blev för en dag. Där tårarna inte ville ta slut och jag funderade på varför jag ens fanns här och så vidare och så vidare. Sådär nattsvart som det kan vara och bli när man är bipolär. Där katastroftankarna avlöser varandra och demonerna lever sitt egna lilla liv. Självkritiken får fritt spelrum. Allt negativt tänk sköljer över en och det finns ingen ände på skiten. Man ser inte ljuset i tunneln. Det enda som existerar är mörker. Man hatar sig själv och funderar riktigt svarta tankar.  Allt det där uteblev igår. Ni anar inte hur glad jag blev över det. Helt obeskrivligt underbart.

Hur som helst så ordnade det sig med pengarna till CSN:s återkrav. Pojken lägger ut hela summan för mig tills vidare. Inga krav på hur jag nu ska kunna betala tillbaka, men det ordnar sig. Han undrade hur det kommer sig att de efter 3 år kommer med återkrav. Var det verkligen tre år sedan? Jag skrev två i gårdagens inlägg. Tydligen tappade jag bort ett år någonstans. Vart tog tiden vägen?

Som ni kanske förstår sedan tidigare så har jag världens bästa sambo. Världens underbaraste man som finns vid min sida.


ekonomisk haveri

Så, spiken i kistan och sänk den fan. Ja, jag är upprörd. Upprörd? Uppriktigt förbannad! På CSN, vad annars?!

Alltså. För ett tag sedan fick jag återkrav på pengar som jag fick som studiebidrag för två år sedan. Tydligen har jag tjänat för mycket. Pengarna som jag fick då, för två år sedan var 6200 kronor. CSN vill att de ska vara betald nu på fredag. De var öppen till förslaget till att jag skulle få dela upp den summan, så jag gjorde så och har väntat på beskedet tills idag. Svaret blev nej. De kan inte tillmötesgå mitt förslag, men kunde dela upp summan på tre månader istället. Dela upp det i tre månader vilket innebär att de vill att jag betala lite över 2000 kronor nu på fredag. Hur i helvete ska det gå?

 Jag som redan har problem med att få till mina månatliga räkningar, inklusive CSN sedan tidigare. Sedan jag började stämpla igen vill säga. Pengar varannan vecka är ingen drömscenario. En del skulle anse det, men inte jag. Att veta att jag har si och så mycket pengar att röra mig med är inget nytt. Det är så månaderna sett ut. Men när man stämplar blir det dubbelt upp av pengastress. Först är det ju att det ska finnas till autogiro som dras sista varje månad. Sedan kommer nästa utbetalning och då blir det att ge Pojken till hyran och andra räkningar. Det blir inte många kronor som jag kan anse som mina egna. Man måste ju äta också. För att inte tala om medicinerna som ska inhandlas. Det betyder egentligen redan innan CSN:s återkrav ingenting till mig. Ingenting extra alls. Hand till mun liksom. Dag för dag. En dag i taget.

Suger pung gör det. Just nu har jag bara lust att lägga mig under täcket och gråta en stund. Jag vet att hade inte jag varit där jag är nu, med medicinen, kosten och nya rutinerna, hade jag hamnat där under täcket och ätits upp av ångest. Nu gör jag inte det. Jag är mest förbannad. Borde man inte rimligtvis inte kunna få betala av återkrav under samma tid som de utbetalat den från första början? Tydligen inte. Det var den planen som jag la fram. Överkomligt, snålleva och allt det där, men nej.

Det är jäkla tur att jag inte lever ensam. Vet inte hur jag hade fått ihop det om jag hade gjort det. Nu vet jag ju att det kommer att ordna sig, men det suger ändå. Tycker inte om att leva på ingenting och snylta på Pojken. Nu säger han att det är så det ser ut just nu, men det känns inte okej för det.


morgonstund

Jag antar att jag nu kan faktiskt ta och konstatera att jag numera är morgonmänniska. Kors i taket och ta i trä. Jo, helt sant. Att jag från att vara en kronisk nattmänniska som vänder på dygnet så fort jag haft ett par dagar ledigt måste inse att det hör till det förflutna. Känns konstigt, känns bra ändå.

Orsaken till denna vändning? Jo, jag har sedan jag blev sjukskriven i höstas verkligen kämpat för att gå upp en viss tid på morgonen, åtta för att vara exakt. Det har varit en lång resa med många snoozanden och tandgnissel på mornarna. Det har varit en hel del stödvila på eftermiddagen, men jag har envist hållt mig till denna nya rutin. Helgerna har sett annorlunda ut, då har jag ju anpassat sovandet så jag får mina timmar beroende på när jag gått och lagt mig.

Men, nu är det annorlunda. Bara det att jag numera, sedan en vecka tillbaka vaknat innan klockan. En timme innan för att vara exakt. Så sju slår jag upp mina grå och tar mig an dagens bestyr. Under påsekn hade jag ingen klocka och Pojken långledig och det skulle bli lata dagar och sovmornar. Trodde jag. Planerade det så, men det blev att jag klev upp åtta i alla fall. Utan klocka eller annat som störde. Vaknar åtta. Punkt.

Tror att jag har skrivit om detta förr under helt andra omständigheter när det blev helt fel och vände så fort jag skrivit ner orden. Jinx liksom. Denna gång känns det annorlunda. Det känns som om mina nya verklighet och livsstil och vanor gör att detta kommer att fortsätta. Kanske är det kosten, med mer frukt och grönt. Kan ju vara det att sovtiderna jag verkligen kämpat för att bibehålla har gett resultat. Kanske är det faktum att litiumet bidrar till denna förändring. Jag misstänker att det är en kombination av dessa.

Egentligen klagar jag ju inte. Bara ovan vid denna vändning. Sen är det ju så att jag faktiskt hoppas på att detta nya liv är här för att stanna. Nu måste jag bara finna någonting att göra med min nyvunna energi. Någonting att göra med timmarna på förmiddagen. För en ny form av ork och energi har flyttat in i mitt liv. Jag välkomnar den, även om jag inte vet vad jag ska göra med den.

Måste verkligen påminna mig själv om att ta en sak i taget. Vänja mig vid detta och vidmakthålla mina rutiner så det inte blir pannkaka av allt… igen.


är du rädd för nålar?

Idag var jag och lämnade första blodprovet efter att ha påbörjat med litium. Att det dröjde till idag beror på att det varit röda dagar. Nu är det dock gjort. Resultatet kommer om ett par dagar via samtal från litiumsköterskan på psyk. Då får vi se om det påverkar mig fysiskt också. Sådär illa som det kan göra med bieffekter som kan komma. Det är ju bra att få veta om sköldkörteln blir påverkat eller ej. Och så vidare och så vidare.

När jag satte mig i stolen och sköterskan skulle trycka in kanylen frågar hon mig om jag är nålrädd. Hon kom på sig själv innan jag ens hann svara. Mina tatueringar talar väl sitt tydliga språk skulle jag tro. Att jag bara kan låta dom ta blodprov på ena armen på grund av sleeve på andra borde ju kanske visa på att jag definitivt inte är nålrädd. Att jag sen inte tycker om att titta på hur kanylen går in under huden är en helt annan sak. Men nålrädd? Inte ett dugg. Sköterskan skrattade åt sig själv och jag satt och småfnissade åt henne, men som hon också sa så var det av vana som frågan kom.

Det är ju trots allt så att jag faktiskt aldrig kommer att tycka att det är bekvämt att ge blodprov. Däremot tycker jag att bli tatuerad är ganska skönt, trots smärtan. Speciellt efteråt. Tror det är dags att sätta sig under nålen igen.