Månadsarkiv: maj 2011

sanningen

Jag har sedan besöket hemma hos mina föräldrar brottats med känslor som studsar runt som i en flipperspel. En del av mig är fortfarande nöjd med hur jag var under det där besöket. En annan del av mig önskar jag varit annorlunda. En annan del brottas med insikterna från det besöket. Och så sist men inte minst kommer skammen och förebråelsen.

Det har inte gått en dag utan att jag faktiskt tänkt på allt det där som utspelade sig på deras altan och i huset. Jag tänker på det lugn jag bar på. Förundras faktiskt att jag hade det där lugnet under hela vistelsen hos dom. Även när jag kände att jag skulle kunnat gå in i gamla mönster och gått in i morsans fällor eller det att jag skulle låtit irritationen över situationen ta över. Men nej.

När jag satt och hade samtal med K om det där kom vi in på det faktum att jag växt upp i ett dysfunktionellt hem. K tog fram min professionella sida och påtalade alla de där sakerna som jag redan visste. Insikten som kom förra veckan. Att jag inte bara haft en missbrukande förälder. Det var och är att (som så mycket annat när det gäller saker som man inte velat se) det är att båda av mina föräldrar var och är missbrukare. Vet inte varför jag blundat för detta faktum när det gäller morsan.

Alltså. Att jag nämnt det här är en helt annan sak än att verkligen acceptera att det var så. Att jag vetat att hon suttit och sugit i sig flaska på flaska oavsett innehåll under åren jag bodde hemma, men det är ändå så att jag blundat för det andra;  tablettmissbruket. Hur jag inte velat se det. Och det slog ner som en bomb i mig redan när jag satt hos mina föräldrar. Jag har även sagt det till farsan gällande hennes mediciner, men… och det ett stort MEN… jag har inte accepterat detta faktum för mig själv. Eller, ja, låtit mig känna efter.

Låter kanske konstigt att det faktiskt varit och är på det här sättet, men så är det. Antar att det är klassiskt medberoende problematik. Att jag varit den vuxna i vår familj. Döljt, hemlighållit och slätat över. Jag har gjort allt det där. Och nu, när jag inser detta och ser min egen roll i hela dennna dysfunktionella familjekonstellation känner jag bara sorg.

Jag är medveten om hur paradoxalt detta låter. Att jag sagt saker högt till folk och skrivit om det här betyder inte att känslorna varit med. Det är dom nu. När sista pusselbiten föll på plats förra veckan. Det är inte alls konstigt att morsan inte kommer ihåg saker. Hon har ju varit påtänd på smärtstillande. Inte alls konstigt att hon inte minns det hon gjort eller sagt under åren om hon sedan också druckit på sina piller. Inte alls konstigt. Det… hur kunde jag blunda för denna sanning? Hur kunde jag inte se det för vad det var och är?

En del i det här med insikten över saker och ting som kom över mig som en tidvåg förra veckan är att min ilska rann av mig. Mitt hat gentemot min mamma försvann samtidigt som jag kunde erkänna för mig själv att jag har en tablett- och alkoholmissbrukande mamma. Hatet och ilskan övergick till ledsenhet. Ändå, mitt i allt det här kunde jag vila i stunden. Det är som det är. Jag måste lära mig att leva med det och lära mig att hantera denna nya verklighet.

Jag vet att jag har en massa arbete med mig själv att göra gällande det här. Jag vet att det kommer att komma dagar där jag kommer vara arg på båda mina föräldrar, men det är normalt. Jag kommer att anse massa dumma saker om mig själv och förebrå mig själv gällande min hemmablindhet, men det är också normalt. Denna insikt kommer dock inte att betyda att jag kommer att ändra mig gällande morsan och relationen till henne. Jag mår bäst av att inte ha en relation med henne. Nu mer än någonsin. Jag har avsagt mig rollen som dotter. Och det är helt okej.


hur mår du nu?

Frågan som jag fick igår på kommentarsfältet. Jag har försökt finna ord för allt det där jag bär omkring mig sedan besöket ute hos föräldrarna. Efter att ha pratat med Pojken om det där och hur jag bär på känslor jag inte kan hantera.

Hur jag faktiskt kommit långt i min personliga utveckling när det gäller mina föräldrar. Att jag var förvånad över mig själv att jag inte gick in i morsans fällor, för sådana slänger hon ut titt som tätt. Att jag inte blev arg eller irriterad över saker som hon sa, eller inte sa. Att jag faktiskt kunde bara vara där och då. Så konstigt det känns.

Sen det där att jag hade ett lugn över mig när jag kom hem. Pojken la märke till tröttheten, men det är normalt. Det där att jag inte var psykiskt helt slut efter att ha tillbringat dagen med henne är en stor seger. Jag var så glad för min egen skull att jag var stark i mig själv och mitt lugn. Jag är så nöjd över hur jag vuxit i relation till henne.

Sen, sen har vi det där som kommer med känslan av nöjdhet. Skammen. Det blir så motsägelsefullt. Jag har ingenting att skämmas för. Jag vet det. En annan del av mig tycker att jag ska göra det och att det här med att utesluta morsan ur mitt liv är fel val. Jag vet, rent rationellt, att det är det enda rätta. Jag har kommit tillfreds med denna verklighet. Men, så kommer den där lilla sjuka barnet fram och tycker att jag väljer fel. Känslan är inte ett dugg logisk. Jag vet det.

Det är bara svårt att hantera denna nya känsla. Därför känner jag också skam.


terapi och medicin

Idag ringde min terapeut K upp och sa att hon fått meddelandet om att jag önskar sätta igång med terapin. Hon frågade lite om hur det var, hur det går och allt det andra som hör till. Fick tid till att påbörja terapin och jag ser verkligen fram emot det. Jag är redo att bråttas med mina demoner. Jag är redo att ta itu med traumorna. Jag är redo att få självbilden att växa. Jag är redo. Det betyder inte att det kommer att bli lätt. Men, jag är redo. Det är dags nu.

Idag kom också efterlängtade samtalen angående blodprovet. Det visar helt okej, men ska upp ett snäpp till i doseringen. Sen ska jag nog ligga på den dosen som jag ska göra framöver. För alltid. Frågor om eventuella bieffekter togs upp igen, och nej, inga sådana där som står i bipacksedeln. Inte mer än att jag har darrningar i ett par dagar efter att dosen ändrats. Både läkare 6 och min litium sköterska är förvånade över detta faktum. Ovanligt tydligen. Jag är bara glad att jag inte har dom.

Men, nu är det ju då det att det lutar åt att det ska komma in en medicin till. En som reglerar bukspottkörteln. Litium kan ändra den vilket innebär viktökning. Läkare 6 sa till exempel i tisdags att det ligger lite för högt att det kanske blir mediciner mot det där. Sen berättar han också att Rispedalen (som jag också har) påverkar den också. Det är därför som man går upp i vikt. Medicinen som ska alltså stabilisera denna störning. Vi  får se hur det ser ut när jag är uppe i den dos som jag nu ska ha och vad blodproven visar då.

Måste komma ihåg att ta en sak i taget.


naken clown

Det är faktiskt just så jag kan sammanfatta gårdagen. Jag gjorde exakt allt det där som jag skrev igår. Satte mig på bussen, tog tåget och sedan en skogspromenad ut till ingenstans. Sen började konstigheterna. Det där som aldrig tog slut och att jag satt och tyckte det hela bara var som ett avsnitt av twilight zone. Det tog aldrig slut heller.

Hur ska jag förklara det hela för att det ska bli greppbart? Vet inte, men jag kan ju försöka. Det blev inte alls sådär som jag trodde det skulle bli. Eller hoppades. Nejdå.

Nu är det ju så att fram till igår var det över ett år sedan som jag ens pratade med morsan. Jag har vägrat svara när hon ringer. Jag har ignorerat sms. Nekat vänskapsförfrågan på facebook. Det borde ha gett någon form av reaktion tycker man ju. Vet ju hur jag skulle ha reagerat och tyckt om det hade varit ombytta roller. Vad gör hon? Jo, hon blir så glad att se mig att hon kramas och yrar runt och bara är helt förvirrad över att jag faktiskt var där. Sedan, sedan kommer konstigheterna in.

Det blir kaffe och småprat om allt annat än just det att jag inte haft kontakt med varken henne eller farsan. Småprat om gångna vintern och resorna de gjort. Kallprat om ingenting. Det var sådär som om att det fanns en naken clown i rummet som man inte får prata om. Jag var väldigt medveten om den där clownen, men hon… hon var som om den inte fanns.

Jag försökte leda in samtalet till det som varit. Sådär naturliga övergångar i samband med annat som hon valde att prata om. Då, när jag berörde ämnet (den där nakna clownen) gick hon iväg. Gick antingen in i huset för att göra något. När hon kom tillbaka pratade hon om annat. Jag försökte få henne att prata om det senaste samtalet vi hade för över ett år sedan, men det gick inte alls.

Jag hann i alla fall få henne att höra det vikstigaste jag hade att säga om det där. Att jag orkar inge mer. Att jag orkar inte med hennes fyllesamtal och pratet om att hon ska gå till skogs. Där, när jag sa så, frågade hon om hon verkligen sagt det där till mig. Jodå, så länge jag kan minnas. Hon tog en sväng inne i huset innan hon satte sig igen och försökte få mig att ignorera den där nakna clownen. När hon märkte att jag inte lät henne göra det innan det var klart så fräste hon till och frågar om hon inte får klaga. Jodå, klaga får man, men det är skillnad när man säger att man ska gå till skogs och hänga sig. Då kom försvaret upp. Och jag såg hur hennes inre lilla barn bet ihop och säger att det ska aldrig hända igen. Det var bara att välja att ignorera den där nakna clownen som dansade framför oss. När morsan går in i försvar är det bara att sluta ens försöka prata med henne.

När jag berörde ett annat ämne, som min diagnos och det att jag talade om för henne det där som jag säger till alla andra, att hon är odiagnostiserad, blev det prat om annat. Ungefär sådär att man riktigt ser hur hon står och har händerna för öronen. När jag vägrade låta henne göra det, och berättade om diagnosen och kriterierna och grader av bipolaritet och att det finns hjälp att få, började hon skruva på sig. Sa att hon inte visste att det fanns grader i sjukdomen. Jag bad henne googla om det där och läsa själv på det språk som hon själv förstår bäst. Att hon sa att hon skulle göra det. Farsan hörde det sista delen av samtalet, om internet och så, och undrade om vad det var hon skulle googla om, då dök den där nakna clownen upp igen. Hon skruvade på sig och avvärjde det hela med att säga att google är bra till att hitta saker som finns där ute på nätet.

Sen, sen kom deras granne över. Morsans vinpimplande väninna och satt i några timmar. Jag kan bara anta att morsan såg det som hjälp från ovan. Nu slapp hon ju kämpa för att inte se den där nakna clownen. Var sedan inne och umgicks med farsan. Pratade om hur dagen varit dittills. Och han visade mig en massa saker och det blev mycket prat om den där nakna clownen som dansar i rummet. Han suckade och visste vad det var jag menade med att det här går inte alls sådär som jag tänkt att det skulle göra. Att jag ville ha det där samtalet med morsan, men hon valde att inte ta itu med den där nakna clownen.

Efter det blev det sedan en tur upp till övervåningen och där möttes jag av en syn som inte var av denna värld. Hon har blivit en hordes. Alltså… massa saker överallt i kartongen, kassar, sopsäckar och löst huller om buller. Jag blev mörkrädd. Sa till henne att det påminner om dom där hemmen som man sett på TV. Jo, men sen var det som om den där nakna clownen dök upp och dansade i rummet igen. Det slutade med att jag fick med mig lampett, spetsgardiner, rya matta och en hel matservis i 54 delar. Och ja, jag fick skjuts hem.

Ja, ni förstår hur bisarr dagen var. Jag satt där och kunde riktigt förstå hur Homer Simpson har den där karusellen i huvudet ibland. Samtidigt mitt i allt det här kom jag på att jag faktiskt vilade i stunden. Att jag tog det för vad det var. Jag såg vad det var. Jag lät det vara det det var. Kanske är det ett tecken på att jag har utvecklats massor sedan jag bröt kontakten med morsan helt. Att jag faktiskt är den vuxna i det här.

Jag hade velat ta det där snacket med henne om saker och ting. Men insåg där och då igår att hon kommer nog faktiskt inte ihåg allt det där hon säger till mig när hon ringer mig på fyllan och gråter och säger att hon ska ta livet av sig. Att hon reagerade som hon gjorde när jag tog upp det där sista samtalet vi hade fick mig att förstå att hon väljer att inte minnas allt det där som hon säger i dom där svartaste stunderna. Och att det faktiskt är så att hon faktiskt inte kommer ihåg. Sen fick jag fick veta vad det är för mediciner hon äter och hur mycket hon faktiskt druckit och dricker när hon är i det där tillståndet som hon faktiskt är när hon ringer. Så ur den synpunkten var det ju bra att hennes vinpimplande väninna dök upp och satt där en stund.

Jag tor faktiskt att jag varit så glad som jag var när jag kom hem. Visserligen hade jag ju dom två med mig upp i och med allt jag fick med mig därifrån, inklusive växter, men ändå. När de stängde dörren efter sig kunde jag börja bearbeta det cirkus som jag faktiskt varit en del av för en dag. Min undran är mest att hur orkar farsan med allt det där som händer i deras hem? Väljer han att inte se eller har han gett upp?

Ändå. Jag kan inte låta bli att förundras över hur den nakna clownen får gå runt och leva sitt eget liv. Jag väljer att se den och försöker få den att klä på sig åtmistone.


genom skärselden

Jag sitter och samlar kraft. Jag sitter och samlar ork. Jag sitter och försöker mota fan från att måla på min vägg. Idag behöver jag inte honom för att veta att det blir en dag av prövningar. För det kommer det att bli. Idag kommer jag behöva all kraft jag kan få.

Jag är på väg till morsan och farsan. Bussen som ska ta mig första delsträckan åker om en halvtimme. Efter det kommer jag att kliva på tåget för att ta mig delsträcka två som innebär rent bokstavligt en perong mitt ute i ingenstans. Därifrån kommer jag sedan ta och promenera en halvmil för att ta mig till huset de har mitt ute i skogen. Ingen lätt resa, men jag kommer att ta den idag.

Det känns som om jag är på väg att ta en dag i skärselden. Så mycket som kan hända. Så mycket kommer att hända. Så mycket kommer att sägas och så mycket kommer inte att ens yttras idag. Jag vet detta, därför behöver jag inte fan själv till att måla på min vägg. Jag är bra på det på egen hand.

Ändå sitter jag nu och befinner mig i nuet. Sådär att jag nästan får overklighetskänsla. Att veta vad som väntar ser jag ändå fram emot delmålen på min resa. Först en halvtimme på bussen, sedan en halvtimme på tåget och för att inte tala om att det blir minst en halvtimmes promenad på en skogsväg. Konstigt egentligen. Att jag har det här lugnet i mig. Vet ej var den kommer ifrån. Vet att denna känsla kommer att förändras ju närmare jag kommer slutdestinationen, men det tar jag sen. Jag har i alla fall bestämt mig att avstå från behovsmedicinen.

Jag gör det här idag. Jag behöver göra ett riktigt avslut. Oavsett hur det kommer att gå eller går kommer ingenting vara detsamma igen. Jag kommer inte att vara densamme igen. Jag vet det. Jag är redo för det. Jag kommer definitivt inte vara redo för allt som kommer att hända idag, men det gör faktiskt ingenting. Jag vet att känslorna kommer att studsa runt som en flipperkula idag, men det har jag redan räknat med. Jag kommer att sitta och gråta, men det har jag redan tagit med i räkningen.

Det jag behöver komma ihåg i det här är att andas. Att vila i stunden. Jag behöver inte säga allt jag tänker. Jag är dock glad att farsan finns där för att se till att det inte går över styr. Den risken är överhängande. Jag har redan flaggat för det hos honom.

Men nu, kliva på bussen och ta dagen som det kommer.


To-day

To-day

It’s to-day that I am livin’,
Not a month ago,
Havin’, losin’, takin’, givin’,
As time wills it so.
Yesterday a
cloud of sorrow
Fell across the way;
It may rain again to-morrow,
It may rain–but, say,
Ain’t it fine to-day!

-Douglas Malloch


60 år

Den sköljde över mig som en tidvåg från helvetet. Ångesten som jag inte känt på väldigt länge. Den där ångesten som kom när jag tänker på morsan. Igår kom den med besked. Igår var det hennes 60 årsdag. Och jag, jag gick runt halva dagen och försökte ignorera dagens datum. Gick inte så bra.

Farsan ringde mig i helgen när han smet undan en stund. Han respekterar min önskan att ha en relation med honom utan morsans närvaro, och tyvärr nu också utan hennes vetskap. Jag orkar inte med mer än det just nu. Planen var ju att jag skulle åkt dit och haft det där berömda samtalet, men som med så mycket annat har saker skjutits till framtiden. Tyvärr. Kommer ju inte undan samtalet oavsett hur jag vänder och vrider på det. Mest för att farsan ska slippa mygla bakom ryggen på henne och Bror slipper frågorna som kommit under det här året där jag klippt banden till henne. Det har hunnit gå över ett år redan. Det som kändes som nyss.

Förra veckan pratade jag med Bror när han ringde och meddelade att en av mina morbröders fru dött. Han tyckte att jag kanske ska ta det där samtalet med morsan, om inte så i alla fall beklaga sorgen. Jag sa att det inte var aktuellt. Oavsett hur man vänder och vrider på det sä ser situationen ut som den gör. Jag kanske skulle ha gjort det om jag hade haft en relation till ingifta mostern. Men, med så mycket annat som är fel i min släkt är det här med dåliga relationer återkommande inslag i släkthistorien. Farsan undrade om Bror berättat om bortgången till mig. Jo, visst hade han det och han undrade hur det kändes. Jag känner faktiskt ingenting speciellt. Hon var ju liksom ingenting för mig. Visste ju inte ens vad hon hette. Så bra relation har jag med mina morbröder. Eller ska jag säga mammas sida av släkten.

Jag vet att det ovan kan kännas kallt och hårt, men jag kan tyvärr inte låtsas som om jag bryr mig när jag inte gär det. Jag kan beklaga sorgen (vilket jag också gjorde till farsan) men mer är det inte. Att morsan hade en nära relation till henne är en helt annan sak. Ska jag liksom bry mig också? Då tar jag det här med att jag verkar kall och hård.

Igår var det alltså morsans 60 års dag. Fest kommer att hållas kommande helg. Jag kommer inte att delta i den. Okej, att det gör att folk kommer att undra, men det är faktiskt inte mitt problem. Faktiskt. Det får stå för henne. Okej, att en del anser att jag ska begrava stridsyxan för en dag, men det gör jag inte. De långväga konsekvenserna av en sådan handling skulle slunga mig ner till avgrunden och börja om från noll igen. Jag skulle inte orka med det helt enkelt.

Nu lovade jag till farsan att jag skulle komma och hälsa på i veckan. Sådär i efterhand ångrar jag detta löfte, men jag ska göra det. Mest för att jag vill träffa honom. Umgås med honom och då passa på och ta det där samtalet med morsan. Det kommer inte att bli lätt. Jag kommer att vara känslomässigt dränerad när jag kommer därifrån, men jag ska. Ta tjusren vid hornen och allt det där .Dansa med djävulen om ni vill.

Tycker inte om månaden maj. Tre dagar som får det att krypa i skinnet på mig. Tre dagar i maj som nerverna sitter på utsidan. Finska mors dag, morsans födelsedag och så svenska mors dag. Så kommer det vara resten av mitt liv. Påminnelse om det som inte var, är och kommer att vara. Jag kan bara hoppas att det blir enklare med tiden.