Månadsarkiv: juni 2011

livstecken

Just nu fungerar inte min hjärna som den brukar. Just nu verkar den inte fungera alls. Värmen gör att det blir svårt att ens föra vanlig dialog med Pojken. Värmen gör att det det blir inte många knop gjorda här hemma. Fönstren öppna så mycket som det bara går. Med tre katter finns det inga alternativ till vidgavel som egentligen vore önskvärda. I och med renoveringen är vi utan balkong vilket betyder att våra två fläktar snurrar mer eller mindre dygnet runt just nu. Apropå katter så ligger de mest hela dagarna de med. Värmen tar kål på dom också.

Ändå, trots all denna värme har jag deltagit i åtgärden som startade i måndags. Känns mer som gruppterapi än någonting annat. Sen står det ju vägledande och motiverande i pappret jag fick hem, så jag är inte helt av banan när jag tycker som jag gör. Antar att jag behöver det just nu. Umgås med andra utanför min trygghetszon och finna tillbaka till den där stigen jag villat mig själv från. Vet inte vad det är men det känns som om allt sedan diagnosen har jag varit vilse. Speciellt i fråga om sysselsättning och arbete. Jag vet vad jag drömmer om. Inte alls en konstig dröm. Det är bara vägen dit som är oklar. Antagligen kommer jag att få nytta av den här tidsfristen till verkligheten i några veckor. Om inte annat så för min egen skull. Att jag hittar till den väg jag är ämnad att vandra.

Trots värmen har jag faktiskt hållit mig till planen att promenera dit och tillbaka. Det är 45 minuters enkel väg där de saknas skugga under merparten av vägen. Jag har svettats och hatat varje steg jag tagit på den varma asfalten under brännande sol. Men jag har gått. Hade jag inte haft långärmad tröja (trots värmen) hade jag bränts sönder och samman. Små partier i nacken skvallrar om hur mycket solen har tagit. Hade jag inte haft tröjan på mig hade jag definitivt inte kunnat sova i natt. Jag är glad att jag envisades att vara täckt. Orsaken till denna envishet heter soleksem. Ja, jag är allergisk mot solen. Nu är jag glad att det inte är blåsvarianten som kliar, men visst är det soleksem. Nu är det ju inte hela världen för mig, jag är inte vän av solen sådär att jag ligger och pressar mig på stranden i flera timmar. Men, det hade ju varit trevligt att slippa gå långärmat i den här värmen så fort man går ut. Några minuter här eller där kvittar ju liksom. Det är exponeringen som får det att blossa upp. Så, nu vet ni det också.

I morse var jag åter och lämnade blodprov så att de kan hålla koll på nivåerna på litiumet. Jag tvivlar på att det visar rätt denna gånge heller i och med värme, svettningar och vätskeintag. Nu gjorde jag ju så att jag höll mig från att dricka både vatten och kaffe innan jag gick iväg till provtagningen. Även om man inte behöver göra det på fastande mage. Jag valde att göra det i alla fall, allt för att det ska bli så nära sanningen som möjligt. Allt bra så långt, jag har liksom förlikat mig vid att gå och ta blodprov med jämna mellanrum. Så långt så bra. Tills jag såg vem det var som skulle ta dom där tuberna som de ville ha den här gången. Den där som inte vet vad den gör. Det är ju inte meningen att man ska känna kanylen när den sitter i armen. Det är ju inte meningen att man ska känna hur tuberna byts och definitivt inte göra ont när den dras ut. Blåmärke i armvecket efteråt är inte att leka med.

Nu ska jag fortsätta att flyta bort en stund.

 

Annonser

åtgärd

Idag började jag i det som arbetsförmedlingen skickat mig till. Där jag ska ta reda på vad som är min styrkor och svagheter. Där jag ska finna tillit till mig själv. Där jag ska få ner det på papper och sedan leva upp till. Ja, det hela går ut på att jag senare ska ut i jobb.

Hur det känns? Vet inte riktigt än faktiskt. Gruppen är inte stor, vi är tre tjejer med olika problematik, så det känns faktiskt hur bra som helst. Vår så kallade coach har semester så vi har någon form av vikarie som är helt okej. Kunnig och har en massa insyn ut i verkligheten. Känns tryggt på något sätt.

Hur det kändes innan? Vi säger såhär, jag var lite nojig över att jag faktiskt skulle hamna bland sådana där som fick mig att känna mig på fel sida av bordet igen. Mina farhågor var onödiga. Vi sitter i samma sits alla tre som är där. Olika hinder, men med klara mål och drömmar om framtiden. Alla vill ju ha jobb. Vägen dit är en annan sak.

Men, oavsett hur man vänder och vrider på det hela är det ändå så att jag från och med idag är deltagare i en åtgärd. Får se om det leder någonstans eller om det känns som vuxendagis.


infomöte om framtiden II

Igår hade jag en kombinerad infoträff med kartläggning om kommande veckorna. Åtgärd som det heter så fint. Allt bra så långt. Fick träffa min coach och mötet skulle ta cirka en timme. Det blev inte så. Av någon konstig anledning kom hon in på andra saker hela tiden att det var jag som fick se till att vi följde pappret. och frågor och stolpar som fanns nedskrivna. Det borde vara tvärtom. Det ska vara tvärtom.

Men, för att göra saken ännu mer bisarr var att det var jag som fick ta och berätta om bipolaritet eftersom hon inte visste vad det är. Hon hade aldrig hört namnet! Manodepressivitet hade hon hört talas om men inte vad det innebar. Ehh? Om man medvetet väljer att arbeta gentemot arbetsförmedlingens rehabgrupp ska man väl veta vad den eventuella individen har för problematik (oavsett hur den ser ut), i alla fall ha en aning om vad det innebär. Jag fick ta en snabbkurs med henne om hur det är att leva med bipolär sjukdom. Vad det innebär och hur den yttrar sig och så vidare och så vidare.

När vi väl fortsatte med den så kallade intervjun kring kartläggningen om mig och min arbetslivserfarenhet. När vi sedan kom till min erfarenhet och kunskap om missbruk och missbrukare blev det en stunds privat rådfrågning kring problematiken och hur man ska bemöta en eventuell alkoholist. Så, det betyder på ren svenska att jag fick agera rådgivare ännu en gång. Jag har inget emot att ta sådana diskussioner, men inte under sådana former. Jag kan den världen. Inget konstigt alls. Men, så ska det väl inte vara? Det är ju inte därför jag är där. Det är ju liksom hon som ska vara min coach?

Jag får se hur resten av denna så kallade kurs artar sig och hur relationen med min coach är och blir. Fortsätter den i samma anda som den gjorde igår finns det faktiskt ingen anledning till att jag ska ha henne som coach. Då kan dom lika gärna anställa mig som rådgivare tycker jag. Eller har jag fel?


dietistrådgivning

Idag var det dags för träff 2 med dietisten. Hon berömde mig för framstegen jag gjort och att det faktiskt börjar bli en vana. Vana att äta frukost, lunch, mellanmål och middag med eventuell kvällsmål. Hur jag faktiskt själv lagt märke till skillnaden mellan då och nu. Ändå har det liksom bara gått en månad sen jag träffade henne första gången.

Jag hade kommit igång med att äta regelbundna tider. Det var långtifrån självklarhet att äta fasta tider. Fick påminna mig själv om att äta. Idag känner jag när det är dags att äta. Enorma framsteg, som hon också sa.

Största skillnaden i det här kom när jag slutade dricka Coca Cola. Eller ja, slutade och slutade, minskade intaget radikalt är bättre ord. Att jag ibland unnar mig en 33 cl är helt annat än att hälla i mig 1 1/5 l åt gången. Mitt sockerbehov har nästan försvunnit. Ja, nästan. För visst händer det att jag blir sådär sugen på något sött fortfarande, men inte som förr. Idag räcker det med två bitar av choklad istället för hela kakan typ. En halv Ben & Jerry istället för hela. Eller som när man blir sugen på chips räcker det med att jag tar en liten skål med chips istället för hela påsen.

Andra stora skillnaden är att jag märker i kläderna att jag har gått ner. Centimetrarna talar sitt tydliga språk. Vågen inte så mycket. Mätte midjan i samband med litiumstarten och mätte den igen efter att ha gått på litium i 6 veckor. Där är det tydligast, minus 5 centimeter. Vågen, där jag vägdes hos litiumsköterskan och vågen stannade då på XX kilo. När jag vägde mig förra veckan var det dock bara 1 1/2 kilos skillnad. Litiumsköterskan sa också då att vågen måste ljuga just då. Anledningen till henns kommentar var att det syns att jag har gått ner. Och att gå ner när man börjat på litium är tydligen ovanligt. Brukar ju vara tvärtom. Det är därför som man vägs när man börjar.

Jag ser viktminskningen som ett tecken på att det fungerar. Att litiumet gör exakt det den ska göra för mig. Där mitt mående stabiliseras och jag inte äter på ångesten längre. Däri i låg problemet. Inte då konstigt att mindre ångest betyder vktnedgång. Jag är på rätt väg. Vikten är på rätt väg. Nya rutiner och nya vanor betyder ju att man får lägga ner en massa jobb för att få det att fungera. Att få det till en vana. Jag är på god väg. En dag i taget.

Nästa träff med dietisten är om ca 6 månader.


infomöte om framtiden

Igår var jag på infomöte via arbetsförmedlingen. Det är dags för en åtgärd och det betyder då att jag ska gå en kurs i jobbsökeri. Denna så kallade kurs börjar nästa vecka, halvfart med målet att komma ut i arbete. Jag kallar det för vuxendagis. Men visst, jag erkänner att det kommer att bli ganska skönt att komma ut i verkligheten (om än under konstgjord andning).

Sen är det ju bra att få feedback på CV:t som ligger och väntar på att skickas till eventuella framtida arbetsgvivare. Och sen är det ju så att jag faktiskt har redan bestämt att jag inte kommer att ändra på layouten till kursens standardmall. Vill ju faktiskt inte att det ska synas att jag går en jobbsökarkurs heller. Första intryck och allt det där.

Jaja. Infomötet var på en timme. Kom hem med papper med namn och nummer till min så kallade coach samt noteringar från mötet. Allt bra så långt, till jag fick ett samtal från handläggaren på arbetsförmedlingen. Fick undran om jag varit på mötet. Jodå, visst var jag det. Tydligen var jag på fel infomöte! Jag skulle ha deltagit i den andra gruppen och inte den jag var till. Nähä? Hur i h-e skulle jag ha vetat det? Det var liksom ingen som frågade eller informerade mig om det där. Sen var det ju så att det var två olika infogrupper som hade möte samtidigt. Så jag fick uppmaningen att glömma allt från det möte jag var på. Så fick jag mail från den coach som jag egentligen skulle ha träffat. Ska träffa henne under veckan. Får snabbgenomgång av informationen som jag skulle ha fått igår.

Sen blir det faktiskt så att jag kommer att ta vara på sträckan till och från kurslokalen. Att jag ska ta och röra på fläsket, för det kommer att innebära timmeslånga promenader varje morgon närmaste fyra veckorna. Kanske lär jag mig att uppskatta promenader under den här tiden. Att se det som någonting annat än en transportsträcka mellan punkt A och B.


om om mej

Efter att ha varit och haft tid med K och gick igenom min läxa kan jag bara förundras över hur K ser på det jag skrivit. Att jag ser skillnaden betyder definitivt inte att hon ser samma saker. Att hon satt med alla tre delar jag gjort kom vi fram till följande saker:

Den första jag gjorde som läxa till förra veckan kan ses som den fasad jag byggt upp och försöker vidmakthålla. Allt för att dölja mitt inre.
Den andra, och som K ansåg skulle vara utifrån hur det faktiskt är känslomässigt, och den är väldigt mörk och svart. Det som speglar mitt inre som det är nu.
Den tredje är hur jag önskar det var och ska bli. Vilket jag också har som mål med terapin.

Samtalet kring dessa tre A4 och figurer gav mig mycket att tänka på och fundera kring. Sådant där som är bra att jag fick med mig. K var glad att jag kan se saker för vad det är och se vad som behöver förbättras. Jadå, dum är jag ju inte. Jag saknar bara verktygen. Det är ju därför jag ville gå i terapi. För att få de verktyg som jag saknar.

Jag väljer frivilligt att ta fram saker och sidor hos mig själv som inte fått se dagsljus på väldigt många år. Allt det trasiga ska fram och lagas eller ja, acceptera och finna styrka i just det att kunna acceptera och sedan gå vidare. Jag vet inte hur man gör. Nog för att jag varit med om saker som kan anses som om att jag gått vidare och att det inte gör ont längre, men det betyder bara att fasaden jag byggt upp fungerar. Det är egentligen bara så att jag har nått till den punkt där känslorna stängts av. Stängts av för att jag ska orka leva.

Andra A4 figuren som speglar min inre syn på mig själv innehåller saker som jag vet inte tillhör mig. Att jag själv inte satt orden för mig själv. Det har andra gjort åt mig, och det är det som har fastnat. Jag berättade för K vilka orden tillhör och när de kom att existera. Det som är fel i den här ekvationen är att jag levt med orden så länge. Där de blivit en del av mig, även om dom aldrig var mina från början. Samtidigt är det ju så att på ett sätt bevisar denna A4 att depression verkar vara min grundtillstånd. Jag kan lätt säga att den där A4 figuren försvinner när jag är manisk, men kommer sen tillbaka med förnyad kraft från helvetet när den kommer. K förstod det också. Vi ska alltså tillsammans arbeta bort orden som inte ens tillhör mig. Lycka till säger jag bara.

Ett steg i att närma mig målet med terapin fick jag med mig hem i form av nästa läxa. Nu ska känslor börja bearbetas. Måla om känslokartan som K uttryckte det. Läxan består av en A4 med olika känslor där jag ska sätta mig ner och skriva ner saker kring vilka känslor jag har haft eller inte haft. När, var och hur eller om jag inte vet vad det är helt enkelt.

Men första ska jag suga på allt det där som sades igår. Allt det där positiva. Känslorna får vänta.


läxa: om mej II

Jag har läxa igen. Den är till imorgon. Svarar på samma frågor som förra gången med samma figur.

Jag skulle beskriva mej själv som: (9 saker)
Några av mina hopp är:
Några jag bryr mej om:
Jag är bra på:
Jag blir mest arg när:
Jag känner mej bra inuti när:
Jag flyr från:
Några känslor jag har är:
Några av mina behov är:

Jag fortsätter att göra min läxa från terapin där jag ska skriva utan att tänka. Där jag ska skriva utifrån vad det är jag ser, tänker och känner när jag ser mig själv i spegeln. Sen ska jag fylla i samma frågor och figur utifrån vad jag som vuxen skulle säga till den som skrivit i den första. Gå in i min behandlar roll helt enkelt. Därefter ska jag också göra en helt separat utifrån vad jag önskar jag var, är. Ingen lätt uppgift om ni frågar mig.

Jag ser skillnaden mellan känsla och förnuft. Det är inget nytt i sig, men efter att ha gjort det K bad mig om så ser jag det tydligt… tydligare. Skillnaden mellan hur jag ser på mig själv utifrån dessa två sidor. Dessa två papperslappar kommer sedan att utgöra grunden till fortsatt terapi. Att jag ska få förnuftet att bli en känsla. Hur det nu ska gå till?

Mitt gamla jag hade fått panik av bara tanken att peta i känslan. Jag har inga som helst problem med att tala och berätta om det som varit och det som hänt, så länge jag inte känner efter. Nu ska vi alltså ta och känna också. Känna för att ändra på den. Det kommer att bli tufft. Det kommer att bli en massa tårar. Jag kommer att bli arg. Jag kommer att gå in i försvar. Jag vet det. Jag är beredd på det. Det betyder inte att jag kommer att känna mig bekväm i det. Men, det måste göras om jag ska kunna bli hel.

Ska ta och fortsätta att arbeta med läxan. Den är inte klar och imorgon har jag inte tid.