Månadsarkiv: juli 2011

litium och vikten

Det är dags att ta och skriva ner mina funderingar och framsteg gällande litium och vikten. Det är ju välbekant att man kan gå/går upp i vikt i och med att man äter mediciner. Jag är inget undantag.

Jag äter ju antidepressiva som man kan gå/går upp i vikt av. Jag äter också antipsykotiska (mot mani) som man också kan gå/går upp i vikt av. Till detta tillkommer då litium vilket man kan gå/går upp i vikt av. Jag är medveten om detta, men det är definitivt ingen trevlig upplevelse när man märker att kläderna man en gång hade (innan medicinerna) inte passar längre. Till exempel när lilla svarta satt som linne istället för klänning. Eller när skjortorna som var ett antal storlek för stora riskerar att spricka i sömmarna. Då är det inte roligt.

Varför tar jag då upp detta? Jo. Man, det vill säga jag, kan gå ner i vikt trots ovanstående medicinlista. Nu låter det som om jag var värsta hälsogurun, men det är jag inte. Bara poängtera det faktum att man faktiskt kan gå ner trots medicinerna.

Jag påbörjade min viktresa i våras.

Först blev det att ändra på matvanor, och då menar jag verkligen ändrade matvanor. Där frukost, mellanmål, lunch, mellanmål, middag och lättare kvällsmål. Det ser mycket ut och till en början känns det så också. Sådär som om man faktiskt håller på och äter hela tiden. En av orsakerna är faktiskt den att man till en början äter portioner som tidigare, vilket oftast är för stora. Det ger med sig när rutinerna blir någorlunda befästa. Jag säger inte att jag är sådär duktig varje dag. Det är jag inte, men grunden finns där. Även om jag måste påminna mig om att hålla mig till matklockan varje dag. Jag har märkt också att om jag slarvar med frukost/lunch är jag hungrigare på kvällen och äter mer. Då är det bara att börja om nästa dag. Resultatet av att hålla strikta mattider är faktiskt den att jag vill inte ha godis eller dricka. Inga snacks eller annat onyttigt. Skulle jag vilja ha något bara för att jag är sugen tar jag en näve med nötter. Då pratar jag inte om den onyttiga sorten utan de som man hittar i naturgodis hyllan.

Det ju faktiskt så att jag har haft dietistrådgivning angående mat och annat som hör till. Att hon faktiskt peppar mig att vidmakthålla de rutiner som jag redan börjat med innan mötet med henne. Känns betryggande att veta att jag var på rätt väg och inga konstigheter alls. Hon säger som jag; en dag i taget, en sak i taget. Faller man för frestelsen en dag så är det bara börja om på nytt dagen efter. Bara det inte händer för ofta. Jag förbjuder ingenting, jag äter bara mindre av saker som inte är bra för mig just nu. Till exempel en bit kaka istället för tre eller fler. En 33 cl cola istället för 2 l. Och så vidare. Men, jag är oftast inte sugen på sött. Jag får det jag behöver via maten jag äter.

Och medicinerna ovan, speciellt litiumet, gör att jag numera knappt har ångest, vilket jag matade förr.

Till detta kommer det faktum att jag faktiskt tagit mig i kragen och går ut och går. Ja, röra på sig. Jag ja. Jag har inte gått ut stenhårt heller utan det blir ett par dagar i veckan. Oftast är det i kombination med möten och annat som är inbokat. Transportsträcka som jag också kallar det. Alldeles lagom till att börja med. Det är inga korta sträckor jag går heller när jag väl gör det, men det är inte huvudsaken. Huvudsaken är att röra på sig. Nu under sommaren försöker jag komma underfund med vilken form av motion jag skulle kunna ägna mig åt när träningssäsongen börjar igen. Jag har fortfarande några veckor på mig att komma fram till vad det där någonting skulle kunna vara.

Resultatet av dessa två saker som jag skriver om ovan har jag gått ner minst ett par storlekar i kläder. Den lilla svarta jag skrev om ovan sitter numera som en klänning ska. Har på mig den nu till exempel och riktigt nöjd för tillfället. Även om jag har ett antal kilo kvar att gå ner betyder inte att jag inte kan vara glad över förändringarna hittills. Jag ser ju på mina kläder att jag är på väg neråt. Jag kommer inte att ha bråttom, det är ju trots allt så att det jag gör nu är någonting som jag kommer att fortsätta med hela mitt liv. Att ta en dag i taget. Ta mina mediciner och följa ät och sovklockan är A och O för att jag ska må bra även imorgon. Sen får det ta den tid det tar. En dag i taget. En centimeter i taget. Ett kilo i taget.

Sen är det ju så att jag faktiskt fick en av de där allvarligare bieffekterna av litium. Den där sköldkörteln slogs ut. Jag äter numera medicin för det också, vilket i sig bidrar till viktminskningen. Jag är medveten om detta, men det är inte hela orsaken eller sanningen. Jag hade ju börjat gå ner i vikt trots sköldkörtelfel. Så där mycket att litiumsköterskan var förvånad över detta faktum. Bara vetskapen om att det faktiskt är så och att jag gick ner innan medicinerna för sköldkörteln lades in känns motiverande. Att jag är på rätt väg.


sömnskuld?

De senaste dagarna har jag sovit. Sovit sådär att jag undrar varför och hur jag kan vara så trött som jag tydligen är och har varit. Igår blev det tre timmars stödvila mitt på dagen. Dagen innan en timme. Ändå somnar jag som jag ska och brukar på kvällen. Så har det sett ut senaste veckan. Oroväckande om ni fårgar mig.

Nu är det ju så att för mig har behovet av mer sömn alltid handlat om att jag gått in i depressiv skov. Den här gången känner jag mig inte deprimerad, bara trött. En form av trötthet som funnits sedan jag var på Getaway och rubbade på sömnrutinerna. De där rutiner som jag lyckades få efter ett halv år. Sådär att jag vaknade utan klocka och var utvilad. Så som jag kämpade för att få till sovtiderna och dygnsrytm. Allt raserades på tre dagar under festival. Jag visste inte att mina rutiner var så bräckliga.

Idag vaknade jag långt innan klockan. Sådär utvilad som man bara kan vara efter en god natts sömn. För första gången sedan festivalen för snart 3 veckor sedan. En del av mig undrar om inte det helt enkelt handlat om att jag haft sömnskuld efter festivalhelgen. Nu vet jag ju att sömnskuld kan man inte ha efter så lång tid, men jag håller inte med. Jag tror inte att man bara har en vecka på sig att återbetala sömnskulden. Kanske är det så att jag helt enkelt har andra behov och annan tidspann att justera saker och ting.

Idag är faktiskt första dagen som jag inte känner mig trött och irriterad direkt på morgonen. Idag är jag i fas med mig själv. Jag antar att jag behövde den där stunden av sömn igår för att komma ifatt. Jag kan bara hoppas på att detta håller i sig. Framför allt komma ihåg hur skör sömnen och sovtiderna faktiskt är hos mig. Hålla fast vid de tider och de rutiner som jag arbetet hårt för att uppnå. Och… komma ihåg det viktigaste först. Det vill säga mig.


leva med solallergi

Det blir ännu en dag med strålande solsken. Under sommaren innebär detta att det även blir varmt. Sådär jobbigt varmt. Jag är ingen vän av värmen. Jag hatar att svettas. Jag svettas mer nu sedan jag började med litium. Som om det inte var ett problem redan innan liksom.

Strålande solsken och värme på det betyder att jag när jag går ut måste gå med heltäckande kläder. Orsaken är den att annars ser det ut som om jag fått lepra eller något på mina armar. Heltäckande i 20-25 plus är ingenting att rekommendera. Jag svettas, men jag har inget alternativ. Än så länge är det dock så att jag inte behöver gå med hatt för att skydda ansiktet. Men, jag vet inte om det kommer att leda till det.

Nu är det ju så att jag faktiskt inte har några problem med solen per se, utan värmen som kommer med den. Solen är inga som helst problem när jag kan klä på mig utan att svettas. Skillnad.

Problemet med dagens mode är att det finns inte så mycket kläder som inte är trekvart på allting. Sådana plagg har jag gått om, men de täcker ju inte. Sen får det ju inte vara för tunt för då tar ju solen igenom kläderna också. Och ja, linnekläder ska vara bra och så, men vem har råd med sådant egentligen? Inte jag så som det ser ut som det gör med ekonomin just nu.

Idag har jag ändå ”tur” att jag bara behöver gå fram och tillbaka till sjukhuset och det relativt tidigt, innan den värsta hettan kommer att ta över, men ändå. Det är sol och jag, jag kommer att gå omkring med heltäckande kläder. Jag vet att folk kommer att titta väldigt konstigt på mig, men det får jag ta. Som sagt, det finns inget alternativ. Sen får jag ta att jag svettas.

Nu är jag glad att jag inte var en soldyrkare av rang innan solallergin. Nu är det ju tur att jag inte var den som kunde ligga i timmar på stranden innan jag utvecklade solallergi. Hade jag varit det hade detta varit ännu jobbigare. Jag var redan innan solallergin den som helst satt i skugga. Nu är det bara viktigare än någonsin med skuggsida. Tyvärr är det svårt att få andra att förstå hur det faktiskt är att leva med solallergi. Fem minuter i solen är fem minuter för mycket.

Får trösta mig med att snart är det höst. Snart kan jag gå med kläder utan att svettas. Snart. Jag ska bara överleva den här sommarens hetta.


utan balkong

Vi är nu inne i vecka sju utan balkong. Dörren är låst utifrån och jag blir lika irriterad varje dag. Jag vill ha tillbaka min balkong!

Anledningen till plomberingen av dörr ut är att de håller på med fasadarbete. Så långt så bra. Fine, inga som helst problem. Men… de skulle ha varit klara INNAN semestern. Alltså, klara och vi hade fått tillbaka vår balkong och friheten att kunna öppna dörren och vädra och allt det andra. Men, nej. Inte här inte.

De gick på semester för snart 3 veckor sedan. Vet ej om de har fyra eller fem veckors semester. Irriterande är det i alla fall. Det betyder att det blir minst en veckas väntan innan de börjar arbetet igen. Hur länge det sedan dröjer innan de faktiskt är klara vet jag inte. Jag vet bara att det är väldigt dåligt planerat. Oavsett vad så betyder det att vi blir utan balkong hela sommaren.

Okej att jag inte tillhör dom som trycker i solen och njuter av hettan på en balkong i söderläge, men det är ju inte det som är grejen. Grejen är den att jag vill kunna ha öppet under sommaren. Jag vill kunna ha öppet så att katterna kan njuta av solen på balkongen. Jag vill kunna ha öppet om mornarna för att få in lite frisk luft. Jag vill kunna ha öppet på kvällarna så att jag kan vädra ut dagens hetta och kvalmighet i lägenheten. Jag vill ha min balkong helt enkelt.

De skulle alltså ha varit klara för tre veckor sen. Och jag, jag fortsätter att gå upp och nerför trappor för att gå ut och ta mig ett bloss eller två. Jag får se det positiva i det hela. Jag får mer vardagsmotion. Men, det betyder inte att det är okej.

Jag antar att jag inte behöver berätta att vi kommer att bråka om detta och kräva hyresreducering för tiden utan balkong. Betalar vi så mycket i hyra som vi gör ska vi då ha tillgång till hela den ytan vi betalar för. Eller hur? Balkong ingår. Punkt.

Som jag skrev ovan, jag accepterar att de ska fixa till området. Inga som helst problem. Men att de inte blev klara som planerat är inte okej. Det betyder att det blir minst lika lång tid efter att hantverkarna kommer tillbaka från semestern. Alltså… minst 6-8 veckor till om jag inte räknar helt fel. Jag räknar då in tiden de faktiskt har kvar av semestern.

Jag vill ha tillbaka min balkong!


förändra tänket

Jag kan inte = Jag väljer

Jag måste = Jag föredrar

Om bara… = Jag skall


födelsedagsfirande

Igår firade jag och många andra med mig Pojkens födelsedag. En dag av vänner som kom och tog sig tid att sitta en stund. Vi brukar annars låta våra födelsedagar försvinna i mängden, men jag kände att det skulle jag inte göra i år. Jag ville att andra skulle uppmärksamma den underbara man jag är tillsammans med. Jag är glad att så många valde att göra just det. Pojken var märkbart berörd av all uppmärksamhet. Jag älskar mitt lejon.


åtgärd II

Jag har nu gått på åtgärden i tre veckor. Visserligen är det inte varje dag som jag traskar iväg och sitter tre timmar, men ändå. Den har nu pågått i tre veckor som sagt. Hur det känns? Nja.

Som jag nämnt hittills är att det känns som om jag sitter i gruppterapi där alla har olika diagnoser och funktionshinder. En del har psykiska, en del fysiska och sen har vi ju kombinationen av dessa också. Vi är fyra stycken som går på denna omgång och vi går igenom papper och diskuterar sedan svaren mellan oss i grupp.

Låter trist och sådär så man bara har lust att vara någon annanstans. Men, jag väljer att se den här tiden som en tid där jag ska komma igång igen efter att ha varit hemma så länge som jag har gjort. Samtidigt som det faktiskt är ganska skönt att veta att jag inte är den enda som har problem. Eller vad man ska kalla det? Att ta en sak i taget en dag i taget en vecka i taget känns helt okej just nu.

Problemet kommer hemma istället. Sådär att jag känner mig less och uttråkad på allt. Sådär att det känns som om jag kanske skulle orka med en lite tuffare tempo. Och ja, jag är medveten om att det faktiskt kan vara stundens behag. Att jag om jag fortsätter sådär som jag gjort förr bara kommer att krascha till slut. Jag vet det, men det är så svårt att känna det när jag sitter och känner hur det kryper i mig. Ändå kommer jag inte för mig att göra något heller. Typ pyssel eller gå ut eller nåt liknande.

På ett sätt känns det faktiskt väldigt skönt att veta att jag kommer att befinna mig i det här med åtgärd i ett par månader till. Alltid skönt att veta hur dagarna ser ut och veckorna framöver för med sig. Det är ju ordet ”sen” som ställer till det.