Månadsarkiv: oktober 2011

evakuering

Så… nu har det börjat på riktigt. Livet i exillägenheten som jag kallar den. Sov där i natt med Pojken bredvid mig och katterna som spanade in den nya lyan hela natten. Har jag sovit många timmar i natt? Njae, det kan jag inte säga att jag gjort, men ändå sovit länge nu på morgonen. Som om det var någonting nytt nuförtiden.

Hemma i lägenheten bland kaos och oväsen en stund för att plocka undan det sista, fixa med det andra och packa ihop en kasse eller två som ska transporteras till exillägenheten.

Ändå är det massa annat jag skulle ha gjort. Färgat håret till exempel. Göra mig snygg inför och till helgen i huvudstaden. Dags att umgås med Bror igen. Nu sket jag i det helt enkelt. Orka bry sig liksom. Finns andra saker som är viktigare att göra. Räkna hur mycket mediciner jag ska ha med mig till exempel. Eller hitta outfit som passar till exempel. Skriva ut papper för att ha lite koll på saker som händer i helgen. Harmoniexpo till exempel. Ska få mig en välbehövlig dos av andlighet i helgen. Efter att ha sett Within Temptation ikväll förstås.

Men nu… Packa väska och iväg för att inte missa transporten till huvudstaden.


negativ stress hundra

Sitter mitt inne i någonting som kan kallas för byggkaos. De har börjat med badrumsrusten i granntrappen vilket betyder att jag nu sitter med oljud från helvetet omkring mig. Om jag bara hade någonstans att gå om dagarna. Däri ligger det en annan stressorsak. Negativ stress som läggs på hög helt enkelt.

Det är inte det att jag glömt bort bloggen, inte heller har jag saknat saker att skriva om, jag har bara inte haft ork eller lust. Ibland blir det så.

Visserligen har vi evakueringslägenhet att ta oss till, vi var och tjatade till oss nyckeln så att vi kan flytta in tidigare. Speciellt efter att de stängde av vattnet i badrummet av misstag (säger dom), så nu lever jag på stenåldern också. Hink med vatten efter att ha varit på toaletten är väl hanterbart? Eller inte. Nackdelen med den där evakueringslägenheten är att än så länge är det bara en tom lägenhet så det skulle definitivt göra mer skada än nytta just nu. Men,  det skulle ju i alla fall gå och duscha utan problem.

Planen är att plocka ihop saker för att ta det redan idag. Nackdelen är att det kommer inte att finnas internetuppkoppling under dagarna som vi är i exil. Vilket kommer att betyda att vi kommer att vara ouppkopplade i mer än tre veckor. Visserligen har vi ju tillgång till vår lägenhet under tiden vi är utan badrum och kök, så vi kan ju komma hem på kvällarna och fixa det som beöver fixas över internet.

Andra delen av denna negativa stress är just det där att jag inte har någonstans att ta vägen om dagarna. Bara det är en stressfaktor i sig. Sen tillkommer andra saker till det. Bara att det är en stressfaktor att söka jobb, stressfaktor av att veta att mina aktivitetsdagar är räknade och trepartsamtal väntar nästa vecka. Stressfaktor att tvingas till att ta del av jobbsökarmässa och ge rapport om hur jag tyckte att det var.

Just nu är det tyst bakom väggen. Förmiddagsfika om jag gissar rätt. Kanske jag hinner andas innan de kommer tillbaka. För att inte tala om vad det här gör med katterna. Bara det gör mig nervös.


var kommer det ifrån?

Sitter med veckans hemuppgift och ser på orden som skapar ledsenhet hos mig. Sådär att orden framför mig faktiskt får mig att undra varför jag inte ser det själv. Det som andra verkar se.

Intellektuell
Empatisk
Stark
Rolig
Lyhörd
Öppen

Det där är ord jag har på papper framför mig. Ser på dom som dom är och har svårt att koppla ihop det med mig, till mig, om mig.

Meningen är att jag ska sätta mig ner och fundera på var dessa egenskaper kommer ifrån. För det gör det ju. De grundar sig någonstans. I allt det som var barndom fanns grunden till det som blev jag. Så, uppgiften var att fundera kring var dessa kommer ifrån. Från vem. Eller vilka. Hade jag förebilder? Fanns det andra än föräldrarna? Om dom inte fanns vem vände jag mig till? Däri ligger problemet. Jag hade ingen. Ingen vuxen, eller ja, vettig vuxen, däremot hade jag en jämnårig. Det räknas ju också, faktiskt. Det där med avsaknaden av vettig vuxen betyder att de vuxna som fanns i min närhet drack. Inga direkt starka förebilder som hjälper en att bygga upp en stark självbild.

Däremot fick jag lyhördheten hemifrån. Den där som läser mellan raderna. Den där som hör det som inte sägs. Den där som ser det outsagda. En egenskap som var nödvändig för att göra vardagen mer hanterbar. Läsa av de vuxna för att se vart dagen är på väg. Läsa av människor och dess nyanser är någonting som jag har haft nytta av sedan dess. Både privat och i yrkeslivet.

En annan egenskap som jag haft nytta av är det att jag är Empatisk. Detta är faktiskt en av de egenskaper som jag är stolt över att besitta. Jag kan känna, förstå och se vad det är den andre känner utan att ryckas med av just detta. Skillnaden mellan det egna och den andres känslor är tydlig för mig. Medkänsla är någonting som jag anser att man inte kan lära sig. Antingen har man det eller så har man det inte. Detta är ingenting som man kan läsa sig till. Kanske det att veta skillnaden och vad detta faktiskt betyder, men det är en egenskap. Enligt mig alltså.

Till denna tillkommer det där humanistiska människosynen som jag faktiskt också besitter. Även om denna inte står på listan ovan så tar jag den med. Den där som säger att alla människor är lika mycket värda oavsett vilka de är, vad de gjort och var de kommer ifrån. De flesta anser att de har denna syn också, men jag hävdar motsatsen. Orsaken är den att jag dömer ingen ohörd. Orsaken är den att jag dömer handlingen men inte individen oavsett vad det rör sig om för handling. Jag ser det som symtom på ett problem. Många har svårt för just detta.

Var dessa två kommer ifrån vet jag faktiskt inte. Jag vet att jag borde inte ha denna människosyn efter allt skit jag varit med om och utsatts för. Men, den finns där och är orubblig. Kanske är det så att uppväxtmiljö gjort att jag ser bortom saker och ting och ser människan i sin renaste form. Jag vet inte, men det gör mig ingenting faktiskt. Dessa två saker är jag faktiskt glad över att besitta. Detta och det faktum att jag ses som öppen. Jag antar att det är resultatet av de två sakerna jag precis skrev om. Plus det nedan.

Intellektuell kommer ifrån en tid då böcker var min tillflyktsort. Av alla saker som fanns hemma trots problemen så var det ett hem med böcker. En viktig del av det som morsan faktiskt såg till att jag skulle ta del av. Jag läste massor. Enda sättet att lära mig saker om verkligheten. Enda sättet att få ord på saker och ting. Enda sättet att få ord på saker som aldrig yttrades utanför böckernas värld. Enda sättet att få veta hur man skulle vara eller inte vara. Enda sättet att finna dom som man kunde identifiera sig med. Andra som jag. Andra som vi. Böckerna gav mig så mycket. Lärde mig massor. Läsandet fick en annan form när jag blev tonåring och började få mer frågor än svar på livets mysterier. Faktaböcker plöjdes, och det gör jag fortfarande. Mer fakta än fiction i mina hyllor.Sen tillkommer ju mina studier och grader av kunskap jag har papper på.

Var rolig kommer ifrån vet jag inte. Inte heller varifrån den kommer med på listan ovan. Visserligen har jag en förmåga att kunna skratta åt eländet och på så sätt få distans till saker och ting. Men, för mig är det inte rolig.

Stark. Styrkan. Var kommer den ifrån? Jag vet faktiskt inte. Jag har fått denna fråga så många gånger på min färd genom livet och varje gång blir jag lika förvånad. Sådär att personen/-r undrar över hur det kommer sig att jag själv inte hamnat längst ner i samhällets botten. Där de som vet hur mitt liv sett ut och vad jag varit med om kan fråga mig hur det kommer sig att jag står ensam kvar, stark och full av framtidstro.

Är jag stark? Jag känner mig inte stark. Snarare tvärtom. Men, nu är det ju det där vad andra ser som jag själv inte ser. Hur ser styrkan ut? Har den ett ansikte? Hur ska jag känna igen den när jag ser den? Är det egentligen bara att se sig själv i spegeln och se styrkan leva i ansiktet som ser tillbaka? Att styrkan sitter i ryggraden? Eller är det det att oavsett hur mycket och många gånger vi blivit slagna till marken reser oss upp och tar oss vidare genom det som kallas för prövning? Att jag trots allt jag varit med om har en positiv människosyn. Att jag trots allt har tilltro till människan? Är det styrka? Att kunna stå kvar när det stormar omkring en? Eller är det det att inte visa sin svaghet på utsidan?

Det sista har fler frågor än svar. Visar tydligt på att jag inte vet vad styrka är. Eller vad min styrka är. Jag skulle vilja se det som andra ser när de ser mig. Låna någon annans glasögon en stund. Så jag skulle kunna se allt det där som är listad ovan. Egenskaper som jag tydligen har och besitter. En del vet jag ju att jag har och äger, men sen kommer det andra. En del är jag bara förvånad över att de ens finns, andra undrar jag om det är så tydligt och så det där att jag undrar hur syns det.

Sen är det ju det där att det ska ju befästas hos mig också. Känna det som finns i mig som sant och äkta. Känna det som finns och tro på att det är sant. För det hade ju varit värre om dte var tvärtom. Att jag trodde en massa bra saker om mig som inte är sant. Nu är det ju ”bara” jag som inte ser det andra verkar se. Känna det andra känner.


vad andra verkar se

Inser att det var ett tag sen som jag skrev igen. Hjärnan har ockuperats av allehanda tankemönster och svängningar att jag helt enkelt inte fått ordning på varken det ena eller det andra. Plus att jag sover sådär mycket som jag gjorde sist jag skrev om det. Är den här dagen mer annorlunda än de andra dagarna under veckan som varit? Njae… det kan jag inte påstå, även om en del saker fått klarhet och lugnat ner sig en aning.

Det som ändå ställer till det hos mig är det faktum att jag faktiskt inte får ordning på varken tankar eller känslor är det där jag skrev om i senaste inlägget. Att andra verkar se saker hos mig som jag själv inte ser. Jag tog upp detta med K under terapin också. Inte det att jag hade svårt att se vad andra ser, utan det där att hur ska jag kunna byta fokus och tro på mig själv så som andra verkar göra redan. Enligt K var detta någonting som jag behövde komma fram till själv. För att känna det jag frågar efter finns det inga genvägar till. Antingen finns den eller så finns den inte. Jo tack, det vet jag ju.

Och ja, jag vet att det handlar om självkänsla och ingenting annat.

Jag har pratat med Pojken om det där. berättade vad den där konsulten sagt och tydligen sett och uppmanade mig att göra. Hur hela mitt inre blev kaosartat och jag blev förvirrad. Min spegelbild är tydligen inte den samme som den andra ser. Pojken ansåg att det var ju bra att det faktiskt är så. Att det är bra att andra ser saker som jag själv inte ser. Att den där konsulten får mig att byta fokus på synen jag har på mig själv. Vissa saker som andra ser kan man inte se eftersom de är en del av vem man är. Vissa saker ska man inte förundras över eller ifrågasätta. Pojken tycker att jag ska sluta ifrågasätta allt och försöka bortförklara allt. Vissa saker kan man inte läsa sig till.  Han tycker att jag ska ta och go with the flow. Ta det som en komplimang. Antingen har man det eller så har man det inte. Och att jag har det som behövs för att lyckas här i världen.

Nackdelen är att jag känner det inte. Om jag inte känner det som andra ser och ska tro någonting andra ser men inte jag själv ser är svårt att tro på. Ta det för vad det är. Vissa saker är bara så. Hmm, enkelt för andra att säga svårt för mig att acceptera. Ja, jag ser ju inte! Skulle vilja låna andras ögon och syn på mig så jag visste vad det är de pratar om.

Orsaken till detta är faktiskt det där faktum att jag ska alltså marknadsföra mig själv. Hur ska jag göra det på rätt sätt och sanningsenligt om jag inte ser mig själv så som andra verkar se mig. Hur ska jag kunna leva upp till denna bild som de ger om mig innan jag kommer personligen på plats. Som jag sagt förr och kommer att säga igen; det ser j-a bra ut på papper. CV ljuger inte. Inte heller vitsorden. Jag själv ser inte mig så som det står eller ser ut på papper. Jag vet ju vad jag gjort och vad jag har presterat men till skillnad till så många andra är det nästan så att jag skäms för titeln samtidigt som åren av yrkeserfarenhet är ingenting som jag ser som en merit. Jag ser bara allt det där jag borde gjort och borde uppnått och borde ha hunnit med. Typiskt mig att inte se det som är bra.

Egentligen vet jag ju att det där som konsulten säger till mig och uppmanar mig att göra faktiskt är sant. Utifrån papper och andra meriter är precis sådär som han anser att jag är. Egentligen ja. Rent rationellt är det ju så. Skala bort känslorna så är det inga som helst problem att tro på vad det är konsulten faktiskt säger. Nu är jag väldigt mycket känslor. De kommer jag inte ifrån. Jag har bara inte lärt mig att hantera dom än. Jag håller ju på dagligen och i terapi att lära mig att se vad som är vad och varför det är som det är och så vidare och så vidare.

Ändå så kommer jag att göra exakt det han säger att jag ska göra. Jag ska göra exakt det som andra tror på att jag klarar av. Och ja, konsulten är införstådd med diagnosen också och ändå anser att jag är redo och fullt kapabel till att hantera hela den här situationen. Hela mitt liv hittills har liksom lett mig till den här punkten i livet. Kan det vara så enkelt? Att se det utifrån det där som Pojken sa om det här? Att ta det för vad det är. De säger ju inte så utan anledning. Det är bara jag som panikat mig under en veckas tid. Ältat och undrat, vridit och vänt på saker och ting. Sådär typiskt mig alltså. Säger mer om mig än någon annan.

Jag har dock fortfarande problem med att se det som andra verkar se. Får väl ta det där fake it ‘til you make it till sin spets. Får vi se om jag lyckas.


igår hade jag inbokad möte med den där konsulten

Jag hade inga som helst förväntningar inför mötet med den där konsulten som finns på den där åtgärden jag blev skickad till för ett tag sedan.

Kan ju nämna att det numera är endast möten med denna konsult som finns med på schemat och det är tanken att jag ska ut i arbetsträning. Konsulten är den som ska hjälpa mig med detta. Dagarna av det där som jag kallade för gruppterapi är över och de andra har antingen fått annan åtgärd, arbetsträning eller sjukskrivning. Vi var ju inte så många som var i denna grupp genom rehabiliteringsgruppen på arbetsförmedlingen. Det är bara jag kvar. Därför är det bara möten med konsulten som finns med på agendan för mig.

Igår var det då en vecka sedan sist jag talade med honom per telefon. Hade precis varit på en  så kallad anställningsintervju och uppdaterade situationen med konsulten. Han valde att åka förbi arbetsplatsen dagen efter och fått jättebra respons av mig och allt såg bra ut. Men, jag har inte hört något från dom… det är väl så att det är dom som ska höra av sig för att säga hur det blir? Ja eller nej liksom. Men nä. Ingenting. Så, det känns som om jag befinner mig på ruta ett igen. Konsulten säger att jag inte ska ge upp så lätt. Ja, jo, lätt för han att säga.

Gav mig en lista med jobb att söka under tiden. Ehh, behöver ju liksom körkort för att kunna ta mig till arbetsplatsen. Konsulten svar var att jag håller ju på. Ehh, ja? Men tills dess då? Hur ska jag ta mig till jobbet under tiden? Ja, det hade han inget svar på. Just det. Lite svårt att ta sig till jobb flera mil bort mitt i skogen utan körkort. Tro mig. Förbindelserna är inte särskilt bra på visa ställen. Eller så blir restiden flera timmar enkel väg utan körkort. Ingenting som fungerar för mig i längden. Skulle ju vara hur bra som helst om jag visste att det fungerar, nu gör det inte det. Jag vet ju det. Tror inte att konsulten fattar mina begränsningar gällande det där. Och just det ja, skulle jag få heltidsjobb långtbortistan skulle jag ju inte kunna ta det där körkortet jag behöver. En ekvation som inte går ihop om ni frågar mig.

Jag har visserligen tittat på sidor och länkar gällande jobben som fanns på den där listan. En del av mig fylls med stolthet och förundran att konsulten ser en sida hos mig som jag inte själv ser. Annars skulle han inte sätta tjänsten på den där listan av jobb att söka. Jag försöker se efter vad det är han ser hos mig som jag inte ser. Jag vet ju att det ser j-a bra ut på papper och allt det där, men verkligheten (det vill säga jag) är annorlunda. Jag sänker ribban alltför mycket skulle jag tro, samtidigt som andra höjer den mer än jag tror är möjligt att klara av. Vad ser andra hos mig som jag själv inte ser? Ibland fattar jag ingenting.


val av kakel och annat

Nu innan frukost damp det ner en lunta med papper om vad som komma skall. Skillnad på hur informationsflödet fungerar om ni frågar mig. Fortfarande inget konkret från bostadsbolaget gällande saker och ting. Inget nytt under solen liksom. Ändå var jag på en så kallad informationsmöte angående badrumsrenovering en som kommer att komma. Och nu, minst tre veckor innan arbetet ska påbörjas kommer informationslunta från bolaget som ska utföra jobbet.

Idag damp det alltså ner en lunta med papper. Badrum och kök och allt som ska tas bort inför arbetet som ska utföras. Inklusive tömma klädkammaren. Alltså… den där som vi använder som förråd. Den där vi har istället för källaren. Den ska tömmas. Vet ni hur mycket grejer det finns där inne? Nej. Den ska i alla fall tömmas. Varför vet vi inte, men det är väl nåt med stambytet att göra. Det andra som ska tas bort och flyttas på är rena barnleken jämförts.

Val av kakel. Det är redan bestämt med sambon hur det ska se ut i kommande badrum. Nu måste vi bara vara på bostadsbolaget om vart vår exillägenhet kommer att ligga. Den där vi sagt till om att vi vill ha. Vill? Vi ska ha.

Men men, en sak i taget och det första är att fylla i kakelval och lägga den i önskad låda. Sen tar vi itu med det andra.


ännu en måndag

Ännu en måndag morgon och ännu en vecka av undran vart jag är på väg. Eller, ja, vad ska jag göra med resten av mitt liv. Hmm. Ja, äh… en sån där blöö känsla helt enkelt. Orkar inte med saker idag. En sån där skit-i-allt dag. Skit-i-allt verklighet. Bara att krypa ner mellan lakanen igen och dra täcket över mig. Over and out.