Månadsarkiv: november 2011

nikotinfri i fyra månader

Idag har jag varit rökfri i fyra månader. Idag har jag varit nikotinfri i fyra månader. Fimpade och tog itu med rökfriheten utan hjälpmedel. Och varit nikotinfri sedan dess. I början var det ju enkelt. Det har blivit svårare och svårare att inte börja igen.

Det är inte svårt att sluta röka. Det svåra är att inte börja igen. Det är det jag brottas med just nu. Den senaste tiden har varit en ständig kamp för att inte kliva in i kiosk, mack, affär eller tiggt till mig en cigg eller två. Jag känner lukten av cigaretterna som andra tänder omkring mig och fylls med sug. Det är inte alls sådär som en del säger att det är; att det skulle lukta illa. Jag var aldrig den sortens rökare. Däremot är lukten av fimp bland det värsta som finns. Det tyckte jag då och det tycker jag nu.

Det svåra är inte att sluta. Jag har gjort det förr. Det svåra är att inte börja igen. Och tro mig när jag säger att jag saknar giftpinnarna. Bara det att ta den stunden till mig själv för mig själv och bara andas en stund. Vara i nuet under små stunder trots giften man suger i sig. Det som faktiskt är socialt med att stå i rökrutan och skratta bort en stund. Här och nu med giftpinne mellan läpparna.

Jag vet att jag ska skylla mig själv som ser på det här med rökning som någonting som faktiskt var bra. Alla negativa sakerna och hälsoaspekterna och så vidare och så vidare kan man ju redan. Jag kan nog rabbla upp dom i sömnen om det är så. Men, det är ändå det där jag skrivit förr om det här med att sluta eller varför jag rökte överhuvudtaget och det är att jag rökte på ångesten. På känslorna jag inte kunde hantera. Eller som jag kan se av det jag skrivit idag så var det mycket det där att andas en stund. Det där meditativa jag ändå fann i att ta en cigg eller två. Mådde jag bra av det? nej. Det kan jag ju inte säga. Bara det att det gav mig en stund av avkoppling och distans till känslorna. Om så bara för en stund.

Nu har jag inte den distraktionen. Nu har jag inte det där pausandet i vardagen, från verkligheten och mig själv en stund. Har inte hittat det jag skulle kunna göra istället. Någonting som gav mig det cigaretterna gav mig.

Idag är det fyra månader sedan jag vaknade upp till det som skulle bli min första nikotinfria dag. Det har gått fyra månader sedan som jag valde att släcka sista ciggen och leva hälsosammare liv. Idag är det fyra måndaer sedan jag valde att vara utan cigaretterna just idag. Idag är inget undantag. Idag väljer jag att vara utan cigaretter. Om morgondagen kan jag inte säga någonting, men idag… idag är jag rökfri. I och med det sparar jag 50 kronor till.


Trött och slö

Efter en dag med arbetsträning på en plats med en massa barn är jag dödens trött. Sådär att jag bara vill krypa ner mellan lakanen och sova bort tröttheten. En trötthet som är både fysisk och psykisk. Men på ett bra sätt. Och det känns stort för mig.
Är frusen så in i märgen efter promenaden hem. Regn och blåst så det slaskade om fötterna. Täckjacka som inte är vattentät är inte ett bra val just nu. Men det är det enda alternativet just nu. Köp av vinterskor gick före jacka. Skavsår har jag också.
Har bara lust att göra som Herrn gör numera. Det tog två år men här är vi nu. Goskatten.


Jag andas

Jag ber om ursäkt att jag inte skriver oftare. Jag vet att jag kan skriva mer i och med tiden utan internet gjorde att jag kunde skriva flera gånger om dagen. Nu, med internet och än hemma igen betyder också ner saker att göra. Distraktion deluxe.
Nu idag som är en måndag sitter jag med mobilen på jobbet och knappar in det här. Betyder bara att just nu är det väldigt lugnt. Sådär som man till att det ska vara på ett ställe som denna.
Men, alltid ett sådant när det gäller mig, ibland är inte det bra. För mig. Tristess kan döda vem som helst och när som helst. Även om jag hade tråkigt hemma så fanns det saker att göra. Här nytt ställe nya människor och nytt liv och förutsättningar gör det konstigt.
Jag andas. Det räcker väl så? Egentligen är det ju så. Borde räcka. Det gör inte det. Vill att det ska hända saker. Sådär att jag känner att jag lever. Sådär av jag känner att jag har en mening. Just nu suger tillvaron. Har inte lust med någonting alls. Vill bara sova bort världen. Vill bara sova bort mig själv. I alla fall en stund. Borde ju vara okej?
Liten svacka i vardagen. Det är som det är. Bara några timmar till innan jag får sova på riktigt. Men, jag andas. Det får räcka med det idag. Små steg i det stora.


arbetsträning

Jag har börjat arbetsträna. Sådär jobba på riktigt på halvtid. Ska känna på hur det här med att arbeta fungerar för min del. Nivån på jobb och allt det där som hör till denna form av åtgärd. Från att inte få fram en plats åt mig och en massa nej, ja faktiskt, så hittade de en plats till mig, för mig. En plats där jag känner igen verkligheten och hur reglerna ser ut där. Behandlingshem för missbrukare. Det jag egentligen skulle försöka komma ifrån, men nu ser det ut som det gör. Jag kan ju den världen. Det är ju inget nytt jag egentligen ska lära mig. Utmaning javisst på så vis att jag måste lära mig att hitta min egen gräns. Men rent arbetsmässigt är det en värld jag kan.

Ett tag undrade jag faktiskt om det är trots allt ändå så att jag ej är önskvärd på arbetsmarknaden. Sådär att nej efter nej som kom egentligen inte berodde på det att de inte kunde ta emot arbetspraktikant utan att det berodde på mig. Alltså, jag vet ju hur det där låter och att orsaken inte alls berodde på mig. De behövde en som kunde arbeta heltid. Jag är väl inte där än skulle jag tro. Eller ja, efter denna vecka så vet jag ju att det är nog så.

Arbetsträna. Jag vet ju hur det är att arbeta. Det jag inte vet är väl hur jag ska undvika att trampa på gasen och tuffa på tills väggen tar emot. Svår balansgång det där. Har ju en tendens att strunta blankt i vad det är jag behöver och känner när det blir för mycket. Då går jag hellre på knäna än erkänner att jag kanske borde stanna hemma en dag eller två. Det är det jag ska lära mig att hitta och hantera. Balans.

Denna vecka är över och jag har valt att lägga min halvtid så att jag får fredagen ledig. Sådär att jag får tre lediga dagar att ta igen mig till en ny arbetsvecka. Just nu är det det jag känner att jag vill ha. Kanske inte så mycket att jag behöver det egentligen just nu. Men, ja, inte än i alla fall. Att det  sen betyder att jag går heldag är mitt val. Jag vill hellre ha de så än att jag gör en halv dag. Det skulle innebära mer stress för mig än en heldag. Kanske låter detta konstigt, men det är faktiskt så jag känner att jag vill ha det. Just nu. Observera just nu. Hur det ser ut sen vet jag inte. Men nu är det såhär. Vem vet det kanske blir hur bra som helst med halvdagar sen… men just nu känner jag att det här är bästa alternativet. För mig.


tidig morgon med datorn uppkopplad

Äntligen kan jag väl säga?

Vaknade alltför tidigt för att det ska vara okej. Enligt mig. Det händer ju lite då och då att dagarna blir lite längre än vad de borde. Jag vet det. Tydligen är det dags för en sådan natt igen. Strax efter fyra var det tydligen färdigsovet. Kan man inte somna om så är det bara att kliva upp. Är det inte så?

Sitter nu med min andra mugg kaffe och funderar på vad jag ska göra tills det är okej att börja husera runt här hemma. Pojken ligger ju och sover och hans sömn vill jag ju inte korta av bara för att jag är lite rastlös just nu. Bra terapi det här. Att tvingas ta det lugnt och ha tålamod.

Jag har läst en massa bloggar och inlägg som jag följer och prenumererar på. 3 nya. 10 nya. 30 nya. Jag har känt igen mig i det som skrivits. Jag har längtat bort som många andra gjort under den här tiden. Jag har sänt mina tankar ut i universum med önskan att minska det dåliga måendet hos många andra som skriver. Ingen ska behöva våndas och känna hur livet rinner mellan fingrarna på en. Jag har varit där, jag vet hur det kan vara. Ändå är de dom där vardagliga sakerna som dominerar. Det där som bara är och finns, andas. Det där som liksom ger livet innehåll oavsett hur grå och trist och motigt det än kan kan kännas. Det är ju en konst att kunna existera i vardagen. Det känns bra att livet går vidare när min hamnade i vänta på din tur listan som jag varit på senaste dyra veckorna. Det känns skönt att veta att livet faktiskt går. Vidare. Framåt.

Och nu skriver jag ett inlägg själv. Om egentligen ingenting. Dålig sömn och andras vardag. Men jag skriver. Jag existerar. Jag finns. Jag är. Jag andas.


Äntligen hemma II

Ingen ro ingen vila. Idag har jag:
Vaknade sju i den egna sängen.
Städade, åt frukost och plockade upp lite till. Hämta hem saker från evakueringslägenheten.
Iväg och träna gruppass och svettas en timme. Gå hem igen och ramlade på svårt is och slog i knäet.
Dusch och lunch innan det väg dags att ta itu med kartonger. Projektet jag skjutit på men som nu blev av. Fick ännu en svart sopsäck med bråte att slänga iväg.
Iväg till affären och och handla innan det var dags att laga mat.
Nu…nu sitter jag i vår soffa och tittar på tv. Välbehövlig vila efter en dag full av saker att göra. Imorgon lutar det åt samma håll.
Det blir bra sen när det blir klart.


Äntligen hemma

Och då pratar jag inte om programmet med samma namn. Nä, här är jag bokstavlig och menar verkligen just det. Äntligen hemma. Vi är hemma igen. Hur underbart som helst.
Visserligen väntar en massa jobb för att få det rent och städat igen. Byggdamm sätter sig överallt. Växter ska duschas. Fönster putsas. Allt ska dammtorkas. Men det gör faktiskt ingenting. Just nu gör det ingenting att vi har en massa jobb framför oss. Orsaken är enkel. Vi är hemma.
Jag är villig att säga som Dorothy: There is no place like home.