Månadsarkiv: december 2011

vad nu?

Ända sedan trepartsmötet förra veckan har jag funderat kring framtiden igen. Sådär att det faktiskt är enerverande att veta att jag har dagar till godo på stället jag är på nu. Arbetsträning som blev förängt till i februari, men sen då?

Finna det annat som jag kan göra? Finns det annat jag skulle kunna göra? Finns det annat som jag skulle vilja göra?

Jag hamnade på ruta ett igen. När det faktiskt började kännas bra att gå upp och ta sig till jobbet. Där dagarna fungerade sådär som jag hoppades på att de skulle göra. Sen dras mattan undan under mig. Sådär som det inte skulle bli. Skulle vara.

Ruta ett igen. Börja om från noll. Börja om från början. Vad vill jag med mitt liv? Vart är jag på väg? Vad vill jag vara om ett år? Bara att ta och skriva ner listor med för och nackdelar med vissa platser och människor.

Blöö.

Annonser

dead end

Det har gått ett par veckor sen sist jag skrev antar jag. Orkar inte riktigt kolla efter inte heller hålla koll på det just nu. Har bara inte haft något att skriva om egentligen. Det blir lätt så när saker och ting är så som det ska vara.

Dagarna går i ett och jag måendet är bra. Då kan man ju faktiskt undra vad rubriken vill säga nu då. Jo, även om allt är bra just nu och måendet är på topp och balanserad så kommer vi alltid tillbaka till hårda verkligheten. Den som säger att detta är bara tillfälligt. Sådär som om det verkligen vill trycka in det i ansiktet på mig.

Möten med både den ena parten och dena andre som i sin tur blir till den tredje gör att jag nu sitter med all den kunskap och vetskap om den där så kallade framtiden. Att detta är bara tillfälligt. Ingenting varar ju för evigt som bekant, men detta suger rejält.

Ja. Jobbmässigt. Det är hur bra som helst. Hur lyhörda som helst och tillmätesgående men framför allt så har hela arbetslaget tagit mig till sig. Vad är då problemet? Jo, jag kommer inte att stanna kvar där när min arbetsträning löper ut. Det är det som suger rejält. Att veta att när jag liksom hittat hem på en plats som är hur bra som helst för mig med tider som passar mig så är det tvärstopp. Väggen reses upp och jag får leta vidare liksom.

Inte meningen helt enkelt. Är detta ett sätt att tala om för mig att verkligen dags att byta bana? Liv? Verklighet? Att jag inte ska göra detta för brödfödan? Vem vet. Det jag vet är att dagarna är räknade. Två månader till, sen får vi se vad de sparkar ut mig i för verklighet. Känns inte bra.

Det och det faktum att jag har hittat en utbildning på distans som är på ett år som jag skulle vilja gå. Och typiskt mig så hittar jag en som kostar pengar. Som det är nu så är det en kostnadsfråga, men som sedan skulle göra mig till terapeut. Så långt så bra eller hur? Nej, inte direkt. Den kostar 20 000:- (till detta tillkommer material och resor för själklart rär det en bit bort) och jag saknar medlen. Frågade arbetsförmedlingen om det där om bidrag och så men chefen sa nej. De pengarna de ger till utbildningar är till för sådant som hjälper en till en bättre position på arbetsmarknaden. Hmmm… alltså anses inte jag som värd att lägga dom pengarna på enligt dom. Jag ser det som om de anser att inte att jag har problem på arbetmarknaden genom att vara behandlingsassistent som jag är idag. Jag vet inte men skulle inte terapeut ge mig en bättre position på arbetsmarknaden? Jag bara undrar. Nåja. Får försöka mig på konststycket att ta fram dom där pengarna på nåt sätt. Hade dock varit gott att påbörja utbildningen redan nästa år. Drömma kan man ju som bekant.

Suck. Vad är en bal på slottet?


Vinterland

Lägger upp en bild från arbetsplatsen. Såhär vackert var det i veckan från bron till gården där jag arbetstränar. Synd att töväder har ihjäl det vackra med vinter.


11-12-13

Allt gott. Ville bara ha dagens siffror som rubrik. Livet är som det ska just nu. Känns bra. Känns gott. En sak i taget fungerar. Ska fortsätta med det.


magen i olag

Är det alltså såhär det känns att ha krångel med magen? Alltså, jag har aldrig så vitt jag vet haft krångel med magen. Aldrig sådär som det är nu. Okej när man är sjuk eller dagen efter eller varför inte festivalmage. Men inte såhär. Inte flera dagar i sträck.

Svårt att dricka kaffe och det känns mest överjävligt. Inte så att jag inte kan dricka det utan det att det hugger till efter ett tag och sen blir det att besöka faciliteterna. Samma sak när jag ätit. Sådär som om magen jobbar på turbofart. Intag och skyll dig själv liksom.

En del av mig undrar ju om jag fått nå skumt på jobbet i och med att jag varit bland barn. Jag har inte varit bland barn på flera år så det där med baskilusker som de har och som går runt finns inte i min värld. Nu får jag väl allt på en gång. En annan del av mig undrar om det också kan vara det där med mediciner som spökar i kombination med baskilusker. Bieffekter och så vidare. Men, det lutar åt barnbaskilusker.

Jag vill gärna ha mitt kaffe. Jag vill kunna dricka mer kaffe idag. Vi kommer ju att få fikabesök senare. Då ska man ju kunna fika också. Jag ska ju också ut och ta en promenad med Pojken för att lämna in papper till försäkningskassans brevlåda. Hinner ju inte lämna in det imorgon. Aktivitetsstöd ni vet. Brytdatum idag. Jag vill inte att min mage ska krångla på detta sätt. Hur gör jag för att slippa ha magen i det här skicket? Jag vet då inte.


arbetsträning halvtid

Eller något sånt. Det var meningen att det skulle vara halvtids avstämning med konsulten och arbetsplatsen för att se hur fortsättningen ska se ut (för det kommer det att bli) och om det ska bli höjning av procenten eller låta vara kvar på halvtid. Det mötet blev inställt. Eller flyttad till nästa vecka. Mötet som var den enda anledningen till att jag var på jobbet igår. Men nu måste jag ändra på dagen och tiden igen i och med att jag inte ska vara där den dagen. Planering ni vet.

Jag har ju valt att göra min halvtid på heldagar istället för halv dag. Handlar om kontinuitet i arbetet och en början och avslut på dagen. Plus det faktum att det är lugnt på förmiddagarna så jag skulle få en missvisande arbetsträning. Jag vet ju detta sen tidigare att dagarna ser ut så, därav valet att ha heldagar. Det valet ledde då till att jag valde att höja min halvdag till en heldag. Mina 50 % blev något mer denna vecka. Jag har också helst sett att jag arbetar måndag tisdag och torsdag. Det blev inte så och det fungerar tydligen att byta dagar och vara flexibel. Alltså, att jag fungerar med att byta dagar sådär. Jag är dock glad över att vara ledig idag. Jag hade säkert klarat av en dag på jobbet idag, med väldigt högt pris.

Hur känns det då? Det var ju därför det där mötet med avstämning skulle hållas igår. Det känns hur bra som helst. Sådär äckligt bra att det dyker upp katastroftänk och halvpanik över detta faktum. Att det är en bra plats jag är på med en välfungerande och välinarbetad arbetsgrupp som välkomnat mig med öppna armar. Jag tror faktiskt jag aldrig varit på en arbetsplats där det varit så. Faktiskt. Jag är så glad över att sitta med på överlämningarna och andra möten att det blir riktigt varmt inombords. Och klientelen och arbetsuppgifterna fungerar hur bra som helst. Jag kan ju klientelen jag ser barnen. Och det ser kollegorna också. Och jag är välkommen. Önskvärd.

Så, om det blir sådär som jag tror att det kommer att göra är det så att det blir höjt till 75 % inom snar framtid. Och det känns helt okej. Kände det igår när det var personalmöte och de pusslade ihop dagar och tider och personal och behovet av att stötta och följa upp saker och ting. Hur de räknat med att jag ska komma idag också. Jag kände dock igår att det var inte att rekomendera. Jag behövde vara ledig. Jag behöver vara ledig idag. Jag är ledig idag.

Men, det känns bra. Känns som om jag kommit till en plats där jag kan få vara det jag är och utvecklas till det jag vill vara. Det är nästan så att de uppmuntrar till det. Och det är stort.


Med eller utan hund

Jag läser bloggar. Jag läser många bloggar. Många av dom har hund. Berättelser och foton på lilla älsklingen eller flera. Sådär som jag är med katterna här.
Jag har haft hund. Så jag vet vad de pratar om när de skriver om de små bestarna. Nackdelen är att jag kan sakna en hund. Sådär att jag och Pojken pratat om det lite då och då. Alltid runnit ut i sanden. Orsaken är till en del mitt mående som varit si och så till nu. Andra orsaker har varit jobb med de tider som jag haft. Både jag och Pojken skulle kunna tänka oss en hund. Det är ju liksom inte det som är problemet.
Sen kommer vi till senaste inom bloggvärlden. Andra lånar hund (tack Sol för den). Påminnelse om saknaden efter hund blev total. Sådär att jag blir småsur över lyckan att ha en sådan varelse till låns. Jag vill ju också ha på riktigt.
Så kommer vi till verkligheten. Där jag nu på morgonen fick hälsa på en av dessa varelser och som blev överlycklig över det faktum att jag inte var rädd eller orolig och hälsade på riktigt. Sådär som man med hundvana hälsar på hundar.
Jag har haft hund förr. Med exet hann vi med några stycken. Som ensam odiagnostiserad bipolär i mani skaffade jag en hund jag sedan fick omplacera. Vad är skillnaden denna gång kan man fråga sig? Jag till exempel. Eller framförallt jag. Sen det faktum att jag lever i en stabil och lugn relation.
Det var dagens möte med en exemplarisk representant av rasen jag drömmer om att ha som verkligen fått mig att tänka i banor som att ha hund igen. Ett liv med eller utan hund. Skulle jag klara av det igen? Skulle vi klara av en hund också? Tror det är dags för hundprat igen.
Och rasen jag pratar om är rottis. Rotweiler drömhunden. Jag har haft andra raser men inte en renrasig rottis. Världens goaste knähund (obs ironi). Jag tror bestämt att jag Ska ta ett snack med ägaren till hanen jag fick äran att träffa idag. Fråga lite om var när och hur mycket. Ja, ni fattar. Det är bara Pojken som ska övertygas. *ler*