Månadsarkiv: januari 2012

En tisdag en lång tisdag

Jag är definitivt redo att kasta in handduken. Ögonen går i kors och hjärnan arbetar lika fort som en fluga på limpapper.
Att de håller på och rustar i området är inte direkt nåt nytt, men det är ju ingen ände på det. Idag var det bara att kliva upp innan sju. Få undan katterna då vi skulle få ny dörr. Så långt så bra. Sen kom målaren både en och två gånger. Katterna instängda och jag springer upp och ner till tvättstugan. Aktar så jag inte kommer av målafärg. Får akta mig för dörrkillarna som nu är i granntrappen. Jag är glad att nyckelbrickan som satts in fungerar. Så kommer ventilationskillen mitt i allt och kollar att det fungerar. Nackdelen är att han gjort nå fel när han satte ihop fläkten igen. Någonting tar i så jag kan inte ha den på idag.
Och så andas vi lite tycker jag. Pust.
Resultatet av allt detta är att jag blir ouppmärksam. Så det blev att jag fick dammsuga badrummet innan jag kunde kliva in i duschen. Värmeljus hållare i glas åkte ner i golvet. Sådär typiskt liksom. Det är tur att jag bara behöver mikra maten.
För trött. Det var jag redan efter förmiddagen. Har lite problem med att folk springer hemma hos mig Resten av dagen har bara gått i ett. Till nu. Nu blir det mat, tv och fötterna på bordet med tillhörande kattgos.

Annonser

bubblar av iver

Inne i någonting jag inte vet vad jag ska kalla det. Sådär att det känns som om jag är lite hypo/manisk men utan de grandiösa tankarna om verkligheten. Eller det att jag känner att jag ka ta mig an hela världen och ändå komma segrande ur striden. Ni vet det där när hela kroppen spritter av energi och man inte har någonting att göra. Har bara lust att skrika rakt ut av ren frustration.

Känner riktigt hur det bubblar i kroppen av känslor och iver. Sådär som om jag hade kolsyra i blodet. Det kliar och pirrar vartannat. Har lust att göra saker. Hitta på saker och flyta med denna känsla.

Men, jag gör det inte. Vet ju vart det leder om jag lever ut denna känslostorm av välbefinnande. Därav kan jag ju säga att jag sitter med känslan men ser nyktert och klart på vad det är. Hade det varit förr hade jag följt denna känsla till månen innan jag trillade tillbaka in i avgrunden. Jag vet detta nu. Men ååååh vad jag kan sakna ruset av att följa denna känsla tills det tar stopp.

Det är nästan så att jag kan fundera på att ta och följa känslan. Bara litegrann. Men, jag vet ju att det inte är möjligt. Inte som det ser ut just nu.

Därför sitter jag och andas. Känner och tar vara på tillfället att känna efter hur det faktiskt känns. Fundera om detta är en bieffekt av att jag haft ihjäl en av de största traumorna jag burit på i hela mitt liv. Vem vet, men jag tippar på det. Friheten av att oket av det som varit inte sitter som berg över hela mitt jag. Som om känslorna fått fri spelrum sedan en av demonerna tagits ihjäl. Jag vet inte vad jag ska göra med denna nyvunna känsla av frihet. Som en kalv på grönbete.


när demonerna försvinner vad gör jag då?

Jag var inte redo för det som kom att komma är jag suttit och fladdrat med blicken och berättat saker som inte ens jag hört mig säga högt. Jag var inte redo för hur spänningarna började släppa så pass att det riktigt knakade hörbart i nacken. Jag var inte redo för den känsloyttring som kommer efteråt när spänningar släpper. Jag var definitivt inte redo för att jag var så pass redo att släppa taget rent fysiskt.

Det svåra är att jag nu ska lära mig att leva med dessa hinder i mig själv och leva det liv jag drömmer om att leva. Alla mina ursäkter och hemska hållhakar till att leva fullt  ut är på väg att försvinna. Bearbetar trauman en efter en och till slut kommer jag inte ha några kvar. Vem är jag då?

Alltså. Vem är jag utan mina ”om”, ”men” och förhatliga ”sen”? Vem är jag som kommer segrande ur striden med mina demoner? Vem är jag egentligen?

Det här med identitetskris är inget nytt direkt. Fick en sådan när jag fick diagnosen. Kände mig schizofren ett tag när jag försökte sortera in mig  vad som var jag och vad som var diagnosen. Det tog ett tag innan jag fattade att det kan jag inte göra. Så enkelt är det inte. Denna gång är det annorlunda än då när jag fick diagnosen.

Idag går jag igenom en process och tar itu med saker som hände för länge sedan och som satt sina spår. Alla de saker som skadat det som var jag och alla de saker som tagit ifrån mig rätten att få finnas. Känslan som kommer med allt skit som man blivit utsatt för, gjorts med. Det är den resan jag är på nu. Jag var inte redo för det som kommer med att släppa och döda mina demoner. Vem är jag utan väsandet och kraxandet från en annan verklighet?

Om jag neutralisrerar mina trauman och bearbetar dom en och en så kommer det att en dag inte finnas något att bearbeta. Vad gör jag då? Vem är jag utan smärtan? Ångesten? Ilskan? Sorgen? Oavsett hur det än låter så är dessa saker tryggt för mig. Alltså, på så vis att jag vet ju hur dom känns. Inget av dessa skrämmer mig. Jag vet hur det är. Utan någon av dessa vet jag inte ens hur det är att vara människa. Hur andas man utan ångest?

Det här nya som kommer skrämmer mig. Ändå är det just dit jag strävar och vill. Ljuset i andra ändan av tunneln. Ännu väser, kraxar, river och sliter demonerna i mig. Jag har bara påbörjat resan genom deras domäner. Bara jag inte tappar bort mig själv under tiden.


brister i kommunikationen med arbetsförmedlaren II

Det blev inte som tänkt igår.

Ringde min arbetsförmedlare och bad om ursäkt för att jag inte hört av mig i fredags, men det visste han ingenting om. Jag lät det bero. När jag berättade att jag skulle gå på ett par av dom där sakerna som han skickat papper om. Ja, dom var han med på. Jag påtalade även om att ett par av dom var på samma dag vilket förvånade honom. Jag kan ju inte gå på båda samtidigt speciellt i två olika städer i två olika län, och det höll han ju med om. De andra sakerna han skickat papper om är inte förrän i slutet av februari, vilket förvånade honom lite. Ursäkta om jag frågar då om inte han borde ha koll på vad som händer på sin egen lilla arbetsförmedling? Speciellt om det är han själv som skickat papprena till mig? Nu är det ju så att jag sa ju inte det till honom, på det sättet. Noll koll om ni frågar mig. Liiite mer än det han har koll på borde man väl ha? Eller?

Det blev i alla fall inte så att jag sa tack och adjö och lycka till till gubben när jag hade han i luren. Jag hade fullt upp med att hålla mig upprätt under samtalet. Jag mår definitivt inte bra av att ens prata med min arbetsförmedlare. Att veta att det jag säger bara rinner av honom som vatten på en gås bidrar ju till att jag mår som jag mår i kontakt med honom.

Jag går på dessa två saker denna vecka som han skickat papper på. Sedan ringer jag honom innan helgen och kastar in handduken. Orkar inte med mer. Synd att jag kom av mig igår när jag ändå har bestämt mig för att kassera min arbetsförmedlare för en annan förhoppingsvis någon bättre som det går att samarbeta med. Eller i alla fall prata med och veta att vederbörande kommer ihåg det i alla fall en stund efter att jag gått för den gången. Eller, är det för mycket begärt?


du minns fel

Orden som satte sig som berg och är svåra att rubba. Orden som sades till mig av morsan för snart tre år sedan. Varför har de satt sig som trögflytande tjära över saker som jag bär på och nu håller på och bearbetar? Slemmig vidrig tjära som besudlar allt och jag, lilla jag, känner mig som en treåring som vill trotsa dom orden. Jag försöker mota bort det slemmiga vidriga som sätter sig på allt det jag bär på inom mig. ”Du minns fel”.

För snart tre år sedan satt jag med min mamma vid köksbordet i en verklighet som känns väldigt långt borta idag. Jag satt med henne i mitt kök i min förra lägenhet och hade precis fått diagnosen bipolär. Jag hade tagit och ringt till morsan mot bättre vetande och hon och farsan tog sig ner till min förra hemstad och hälsade på. Så långt så bra.

Sen kom det sig att jag och mamma satt vid köksbordet (utan farsan) och jag tog mod till mig och berättade varför det var som det var mellan oss. Orsaken till varför jag har svårt att ha en relation med henne eller ens prata med henne. Jag berättade där och då en del av det där som jag skrivit om här. Jag kom inte så långt. Morsan satte upp ett försvar och orden ”du minns fel” yttrades. Jag kände hur tårarna rann och diskussionen som jag hade hoppats på uteblev.

Det var mig det var fel på, återigen. Det var mitt fel att saker och ting var som det var. Mitt fel att det inte fungerade. Allt för att jag mindes fel. Att jag blivit slagen, sårad och ignorerad av min egen mamma under hela mitt liv var fel. Enligt henne. Att jag minns slagen var att jag minns fel. Att hon kallat mig för hora är att jag minns fel. Att jag sen levt ett liv med att se henne sitta vid köksbordet och inte vill bli störd är att jag minns fel. Att hon trycker ner mig till fotknölarna när bra saker har hänt i mitt liv är att jag minns fel. Att hon sätter Bror på piedestal och alltid gjort är att jag minns fel. Allt det där är alltså bara någonting jag hittat på. Ändå är det bara en bråkdel av allt det som hände under min uppväxt och liv efter att ha blivit utslängd hemifrån. Men, det är ju bara någonting jag hittat på. För enligt henne har det aldrig hänt.

Du minns fel.

Nu, när jag påbörjat EMDR, känner jag att alla de där minnena och känslorna från då och nu är någonting som faktiskt har hänt. De bilder jag har från min barndom innan jag började sätta ord på saker jag minns faktiskt har hänt på riktigt. Känslorna kring det som hänt och hur de påverkat resten av mitt liv sedan dess faktiskt finns. Jag har på något sätt funnit ett sätt som bekräftar det som har hänt och jag nu kan bearbeta det inträffade så att det inte har makt över mig i min vardag.

Jag hör min mammas ord när jag berättar för psykologen om saker och ting. Berättar hur det ser ut och vad det är jag känner. Scenerna är tydliga som om det hände nyss och känslorna lika starka som då när det inträffade. Jag tillåter mig själv att gå tillbaka i tid och rum och vara där och då när jag berättar. Jag hör mamma sitta och kraxa att jag minns fel när jag sätter ord på det som en gång var. Jag hör henne fräsa och gå in i försvar när jag berättar för psykologen nyanser i situationer. Som om morsan på något sätt fortfarande försöker kontrollera det jag ska tycka och tänka. Och framför allt minnas. Ändå vet jag att det bara betyder att mamma själv faktiskt inte minns.

Och jag fylls med sorg. Sorg över det som blivit. Sorg över att aldrig fått vara barn. Sorg över att inte fått finnas till.


träningslördag II

Det var dags att börja med träningspasset på lördagar. Jag har då råkat vara lite lat sedan julhelgerna när det varit stängt och inställt för gruppträning. Idag är jag öm i hela kroppen efter dagens pass. Träningsvärken kommer att komma den med. Känns dock skönt att ha kommit igång igen.
Jag mår ju bättre av det.


brister i kommunikationen med arbetsförmedlaren

Jag hade helt enkelt glömt bort hur det var att vara arbetslös på heltid. Inte tänkte jag på det när jag gick och sa ifrån arbetspraktiken heller. Samtidigt som jag blir enormt frustrerad och arg på min arbetsförmedlare på arbetsförmedlingen. Den där samma som jag skrivit om förr.

Igår fick jag brev på posten från arbetsförmedlaren där han anser att jag ska gå på rekryteringsmässor, jobbchanser och lärlinginfo och gud vet allt bara under nästa vecka. Första reaktionen var att vad i h-e håller han på med. Han verkar missa det väsentliga i allt det där som sagts under senaste året och speciellt det där utlåtandet som arbetspsykologen kommit fram till. Arbetspsykologen håller liksom med det som psykiatrins läkare kommit fram till. Det där att jag inte ska utsättas för stress och sådant som kan trigga igång panikattack. Vilket nya situationer, nya städer (ja, det med) och okända situationer och människor ställer liksom till det för mig. Nu fick jag en lunta med hur mycket som helst att ta mig till. Panikartad stress är bara förnamnet på det jag kände igår när jag satt med luntan med papper i handen.

Så kom Pojken hem och jag fick honom att läsa utlåtandet och sedan det som arbetsförmedlaren skrivit som följebrev och sen högen med papper han skickat med. Jag var inte redo för det Pojken kom att säga. Att det är bra. Bra? Humpfh säger jag bara. Men, efter diskussionen som följde mellan Pojken och mig lugnade jag ner mig lite grann. Att jag inte behöver gå på alla missade jag liksom litegrann. Jag har ju ganska lätt att gå igång på alla cylindrar när det gäller min arbetsförmedlare.

Ändå kom jag fram till det som Pojken sa (utan att jag sagt något om det denna gång) att jag kan ju be om att få en annan arbetsförmedlare. Det har jag ju faktiskt rätt till. Rätt att kräva en ny arbetförmedlare. Det är ju inte direkt första gången jag reagerar som jag gör gällande den jag har och hur han är.

Missförstå mig rätt nu.

Problemet i det hela med brevet som damp ner igår och reaktionen sedan dess är inte det faktum att jag ska göra någonting utan det att min arbetsförmedlare inte verkar komma ihåg någonting av det som sagts under året jag har haft honom. Det där med att han helt enkelt inte kommer ihåg det faktum att jag redan första gången som jag träffade honom att jag inte ska arbeta med det jag arbetat som under senaste 10 åren. Ändå av någon j-a anledning är det det han fått ut mig i som arbetspraktik. Alltså, jag har under hela förra våren och sommaren försökt få honom att förstå att jag behöver komma ut och göra någonting annat. Jag har försökt få honom att fatta det jag faktiskt säger och det som faktiskt inte fungerar. Inte det att jag inte vill eller kan arbeta med missbruksfrågor, det är klientelen jag inte kan eller orkar med i längden. Just nu. Detta har jag försökt få honom att förstå. Han verkar inte förstå det eller så lyssnar han inte.

Är det bara jag eller är det någonting jag har missat? Alltså, borde inte ens arbetsförmedlare i alla fall komma ihåg någonting av allt det där jag faktiskt säger och har papper på, eller? Det kan ju inte vara så att det bara är mig det är fel på? Jag har försökt förstå honom och försökt mötas halvvägs, men det fungerar tydligen inte. Inser ju att när jag tänker på att jag skulle kunna göra bättre jobb själv om jag satt på hans stol säger väl någonting om hela situationen?