Månadsarkiv: februari 2012

lite av varje bara för att

Sitter med skorna på för det är dags att ta promenaden ner på stan och arbetsförmedlingen, igen. Motivationsgrupp i experimentfasen och jag är en av deltagarna. Motivation är ju det jag behöver, eller inte. Söker jobb. Inte så många att söka visserligen, men jag gör det. Bett om en ny arbetsförmedlare men inte fått besked än. Fick papper i handen för att motivera varför. Jag skrev ner det jag känner varje gång jag träffar min arbetsförmedlare; att det känns som om jag skulle kunnat göra hans jobb bättre än han själv. Och det är inte ens elakt utan sanning. Jaja… får se hur detta slutar.

Jobb måste jag ju ha. Söker de få jag kan söka,  och lite till. Sitter sen och räknar dagar jag har kvar på stämplingen. Det är ju ändå trots allt så att det ordnar sig alltid. Dagarna går fort när ingenting händer. Blöö.

Fortsätter med EMDR och går igenom saker och ting och sätter ett avslut på saker. Största skillnaden efter de få gånger jag suttit med psykologen är att ångesten och nojan försvunnit gällande samtal med farsan. Att han ringer är en sak men att han haft en tendens att sträcka luren till hans respektive är en annan. Nu, när det kommit fram till mig vill säga, det här med morsan och hennes fysiska hälsa. Ni som följt med här vet ju att hon var skickad till sjukhus och låg på strokeavdelningen. Det var ingen stroke. Så långt så bra. Sen kommer det andra. Visserligen har jag vetat lite om hur det är sedan nyår när jag faktiskt pratade med människan, men ändå. Fick veta nu hur illa det faktiskt är. Och jag, jag är faktiskt redo för att begrava stridyxan och ha någon form av relation med morsan igen. Det är stort. Att terapin fungerar är bara underdrift om ni frågar mig. Jag håller på och läker mammasåret och resultatet är detta. Vet ej om jag är redo för det dock.

I och med det ovan och morsan hälsa och grejer så var jag och kollade min fysik grundligt. Morsan som numera lever med förstorat hjärta och hjärtsvikt menar på att detta är ärftligt, så jag tog tag i det där och kollade upp min egen. Allt är bra. Allt är som det ska. Pulsen och slagen och allt är i sin ordning. Blodtryck likaså. Väldigt skönt att veta det i alla fall. Att jag inte är i riskzonen än. Fick också veta av läkaren som utförde allt att litium kan orsaka hjärtproblem. Att veta att jag inte har denna allvarliga bieffekt är bara skönt och väldigt betryggande. Mitt hjärta är friskt.

Stora saker om stora saker i mitt liv. Lite av varje som man säger. Allt på en gång liksom. Har velat skriva om sakerna innan. Alla funderingar, nojor och skit som händer men orden har fattats mig. Att skriva utan ord är väldigt dumt. Nu kanske ni fattar varför jag inte skrivit på ett tag. Verkligheten har varit större än orden. Som om jag inte skulle haft något att säga. Det är ju inte sant, men ibland blir det såhär med bloggsvacka.

Men nu måste jag dra om jag ska hinna till arbetsförmedlingen och få lite motivation.

Annonser

dags för festivaler igen

Sitter med biljetter till både Getaway och Rockstad Falun och längtar.

Ändå kan jag inte låta bli att sitta och tråna efter biljett och möjlighet att åka på en helt annan festival. Den som är uppe i Umeå om ett par veckor. Den på House of Metal  men det fallerar på det här med pengar. Jag har inte råd med hela paketet med resa, hotell eller allt det sm tillkommer just nu. Men, ååååh vad jag önskar jag kunde åka upp och se två av mina favoritband. Ett av dom för fjärde gången och den andre för första. Kände jag någon där uppe så skulle resten ordna sig, men nu ser det ut som det gör. Hade det varit sommar hade tält varit ett alternativ. Men nu, mitt i vintern är inte det direkt aktuellt. Suck. Drömma kan man ju.

Får nöja mig med att åka ner till Stockholm på Full of Hate och njuta av musik i världsklass.


feber

Sitter hemma med feber och som alltid när jag blir sjuk med feber blir jag hypo. Hade ju varit bra om jag varit som de flesta andra när det är sjuklighet med feber. Nejdå, inte jag inte. Pojken har inte haft det lätt denna helg då jag klättrat på väggarna och småjävlats hela tiden. Jag har ändå varit lugnare än tidigare tillfällen med feber. Jag har ju inte gett mig på storstädning skala deluxe denna helg.

Dag tre av febertoppar och frusenhet kommer även lusten att göra saker. Allt det där jag inte gjorde i helgen. Tvingar mig att sitta vid datorn. Spela meningslösa spel och läsa bloggar. Inser att datorn börjar ge upp ifråga om grafik och hastighet. Frustrerad över att inte kunna göra vad jag vill på datorn. För rastlös för att lägga mig ner och läsa. Ingen ork till att verkligen ta hand om markservicen.

Ändå dags att ta ett par alvedon eller nåt och krypa ner under täcket igen känner jag. Det är ju bra att vi har TV i sovrummet också. Bara jag hittar nåt att titta på också.


dags för möte med arbetsförmedlaren igen

Idag, nu i eftermiddag, har jag möte med arbetsförmedlaren inbokad. Såndär som egentligen inte skulle vara om jag hade gjort som jag sagt och planerat redan förra veckan. Av någon konstig anledning sitter jag nu här och är småirriterad på mig själv över det faktum att Om jag gjort som tänkt skulle jag inte sitta här och vara irriterad på mig själv.

Att jag skrivit om detta här och ojat mig över saker och ting är en helt annan sak. Jag har även pratat med Pojken om detta, och han tycker som jag, säga upp det som ska vara samarbete med arbetsförmedlaren. Så långt så bra. Tills jag har människan i luren. Då faller hela grejen med att säga det till honom. Jag inser ju att när jag har honom i luren är att han skulle inte förstå. Alltså, han och jag verkar tala olika språk. Det jag säger blir annat i hans ände av världen. Jag säger saker men ingenting verkar ramla ner hos hoom. Hur ska jag kunna fortsätta att ha ett samarbete med människan om han inte möter mig halvvägs?

Jag kräver inte mycket av en arbetsförmedlare. Däremot ska det ju inte vara så som det är nu. Speciellt i fråga om kommunikation. I snart ett år har jag försökt få människan att förstå att jag inte kan arbeta med det jag gjort de senaste tio elva åren. Jag har sagt det till honom mer än en gång, detta går också att läsa i utredningen som arbetspsykologen skrivit om mig, men av någon konstig anledning är det just detta han väljer att så kallat handleda mig till. Det var det jag fick arbetsträna inom, som sedan visade sig att det inte fungerade. Hur ska jag få honom att förstå detta?

Att han sedan skickar mig till infomöte där det krävs en helt annan utbildning än den jag har är en helt annan del av spektrat. Jag har ingenting som kan kopplas till industri eller el. Ändå ska jag tydligen gå på sådana möten och sitta en timme eller två. Nu, senaste luntan som damp ner i brevlådan, innehöll information om vård och omsorg och jobb och utbildningsmässa i grannlänet. Ska jag alltså utbilda mig till sjuksköterska eller något inom industrin? Eller att plugga till en annan titel? Bara om jag får betalt. Jag tänker definitivt inte ta studielån igen. Jag har så det räcker och blir över. Kommer defintivt få betala av det jag har tills jag dör.

Kanske kan detta tyckas hårt och kallt eller rent av trotsigt. Men det är det inte. Jag har faktiskt rätt till att ha en arbetsförmedlare som hör det jag säger och minns det som ligger som grund att jag ens överhuvudtaget är inskriven på rehabsidan på arbetsförmedlingen. Jag har fått nog av att inte bli sedd och hörd. Jag har fått nog av tandgnisslandet och hålla tand för tunga. Det är ju inte meningen att jag ska ha fler frågetecken efter mötet än före. Det är definitivt inte värt att jag ska sitta här, som idag, och vara irriterad över någonting som jag kunde gjort någonting åt redan för länge sedan. Jag får ju skylla mig själv där, faktiskt.

Idag ska jag säga så som det är. Idag ska jag ta och be om att få en annan arbetsförmedlare. Idag kommer jag att stå stark och rak i ryggen. Det få vara slut på det här. Det är ju trots allt mitt liv det handlar om.


obalans i jaget

I och med att jag bearbetar mitt förflutna och mina trauman ligger jag i obalans i minneshanteringen. Alltså, hur ska jag förklara det så att till och med jag hänger med i förklaringen?

Jag och psykologen sitter och tar ett minne i taget. Jag berättar. Stannar i känslan, ser scenariot framför mig och sedan bearbetar vi minnet via känslorna. Känslorna som sitter i kroppen på mig. Nu när det gått ett tag och jag hunnit bearbeta stora saker som hämmat mig i att vara en jag jag kan vara är det andra saker som sätter krokben på mig. Minnen som har fått eget liv och kämpar för att få finnas till i den form som de fått vara oantastade i årtionden. Det är inte det att jag arbetar för att få bort dom, nej. Utan det handlar om att jag går igenom dom och tar bort traumat som minnena bär med sig. Det jag gör är inte att förminska mina minnen eller förneka att de finns. Nej, de ska få finnas, men de ska sluta ha makt över mig idag. Jag lär mig att leva i nuet. Jag lär mig att lämna det som skett bakom mig. Det som hände förr ska inte mörka min värld idag.

Och nu, långt ifrån klar med EMDR, är jag i obalans. Saker som hängt ihop har nu separerats och satts i annat ljus. Redan nu känner jag skillnad i hur saker och ting varit när grunden till hela min självbild har rubbats en aning. En del har bearbetats som sedan ger effekt på mycket av det andra som jag går runt och bär på.

Än går jag på ostadig grund och har en lång väg att gå igenom den trasiga värld som är mitt inre. Skillnaden är att jag nu har en vägvisare som vet hur vägen dit vi är på väg. Hon ber mig gå till platser jag undvikit i många herrans år och belysa saker och ting för vad det var just då. Inte vad de har blivit utan vad det var då. Och jag sätter ord på saker som jag inte ens sagt till mig själv någonsin. Jag dödar mina demoner en efter en. Jag följer vägvisaren genom mitt inre och hon lyfter upp mig varje gång jag faller. Och jag lägger mitt liv i hennes händer. Och det är så stort att ni anar inte. Att jag väljer att släppa kontrollbehovet och lita på en annan människa på det plan jag gör skulle aldrig ha varit möjligt bara för ett år sedan. Jag har ju liksom lite trust issues.

Ett minne i taget. En känsla i taget. Sakta men säkert tar jag mig igenom snårskogen av det djungel som är mitt inre. Det kommer ta lite tid men just nu är det är jag villig att offra för att kunna leva utan ångesten.


6 månader utan nikotin

Idag nådde jag milstolpe i sluta röka projektet. Idag är det 6 månader sedan som jag vaknade till det som kom att bli min första nikotinfria dag. Jag är fortfarande på den resan även om det inte är lätt. Fortfarande brottas jag med suget efter ciggen. Fortfarande sitter jag med röksug från hell när stressen och ångesten knackar på. Men, jag låter bli. Jag väljer att inte handla en ask cigaretter. Jag väljer att inte börja igen. Jag väljer att fortsätta att ta en dag i taget. Och idag är jag fortfarande rökfri.