Månadsarkiv: april 2012

skor inhandlade

Inför stundande Brors bröllop har jag funderat och spånat på vad jag kan ha på mig. Ni anar inte hur svårt det är att veta vad det är som gäller när det står ”klädsel:kavaj” på inbjudan. Jag har frågat andra som verkar ha mer koll på det där och de har alla vissa saker gemensamt: inte vitt, inte svart och inte rött. Jag går lila.

Färgen är avklarad i alla fall. Det som fick mig att bestämma mig för denna färg är just det att svart var uteslutet. Lila tycker jag ju om. Bror skulle visserligen förstå om jag kom svartklädd, men jag tvivlar på om blivande frugan är så överseende.

Hittade ett par skor på nätet när jag rotade runt bland siterna och beställde dom på studs. Fanns ingen tvekan om att låta bli. De bara skriker mig liksom. Snygga är dom också. Skorna inhandlade och bild lånad direkt från Brandos.se.

 

Nu är det bara klänning som ska införskaffas. Modell och färg och allt det andra hamnar i lä eftersom en del av dom där som jag frågat om klädsel för kvinnor betyder att det är valfritt (utom riktigt kortkort då). Allt fungerar, men att jag ska tänka på att inte visa tatueringarna. Och i och med att det är kyrkbröllop ska man ju inte vara baraxlad. Jahaja, heltäckande alltså. Jag hade visserligen tänkt att ha klänning och ha så att jag inte visar tatueringarna, men när det blir ”krav” sådär så vette fan hur jag ska hitta något som passar skorna också.

Alltså, skorna inhandlade. Det viktigaste först. Nu kan jag bara börja gå uppåt i finna rätt outfit till mig. Och med dom där skorna behöver jag inga smycken eller annat. De är som smycken i sig. Och ja, höga men jag har några månader på mig att vänja mig vid att ha så höga klackar en hel dag. Nån timme går an redan nu, men inte en dag. Och det är ju så att Bror gifter sig ju bara en gång.


utförsäkring

Så, nu är jag utförsäkrad från a-kassa. Det betyder egentligen ”bara” det att jag numera har aktivitetsstöd istället för stämpling. Det betyder också att rent formellt är jag numera i det som kallas för Fas 1. Ingen skillnad rent praktiskt på hur det sett ut senaste halvåret alltså. På papper ja.

Fortsätta gå på möten på arbetsförmedlingen. Fortsätta söka jobb. Fortsätta helt enkelt. Skillnaden ligger i hur jag få pengar överhuvudtaget. Istället för knapptryckning via datorn blir det att fylla i papper på nätet, skriva ut och lämna in den till försäkringskassan.

En vecka utan a-kassa, rent praktiskt ingen skillnad i hur det ser ut att vara arbetslös. Samma pengar är det också. Och samma förlust av inkomst med karens om man är sjuk. Vilket jag inte har råd med helt enkelt.


Förkylningstider III

Envisa j-a förkylning. Sitter som gjuten och vägrar ge med sig eller bryta ut ordentligt. Feber kommer och går. Nästäppa till och från. När det börjar kännas som det är över börjar den igen. Skit också. Jag har inte tid för det här.


förkylningstider II

Okej, nu är den ddå här. Jag sitter nu med förkylning från hell. Åhh, vad jag inte tycker om att vara sjuk. Inte det faktum att jag är sjuk utan det som kommer med den. Sådär att det riktigt kliar i hela kroppen av att hitta på något att göra. Sådär att jag känner hypot komma galopperande. All min energi går åt att motarbeta lusten att göra saker för att slippa klådan i fingrarna.

Men åhh, vad jag vill göra saker just nu. Som att ta kameran och ta en längre promenad där jag tar bilder på saker i närområdet. Inget bra alternativ till sängliggande som jag borde vara just nu. Ett annat är att ta mig an kartonger i garderoben och se vad som finns där egentligen och friska upp minnet om saker jag har nerpackat sedan 2 år tillbaka. Kanske till och med ta och plocka fram lampor som jag vet ligger nerpackade. Omväxling liksom.Men, jag gör inget av det där. En annan del av mig känner att det skulle vara helt okej att gå på terapin i eftermiddag. Men, den är redan avbokad och sjukanmäld. Och ny tid om två veckor.

En del av mig tycker saker och hjärnan arbetar på högvarv och jag minns alla dom där ”sen senare” sakerna jag lagt på listor förr. Inser ju att det här med att läsa inte riktigt kommer att fungera som jag vill. För mycket hypo för att ligga med en bok, oavsett hur god den boken skulle vara och är. Så jag väljer att sitta i soffan med laptopen och spela meningslösa nätspel. Fungerar ju det med. En stund. Just nu i alla fall. Eller ja, hellre det än riva ut hela garderoben, igen.

Måste komma ihåg att ta hand om mig. Kurera mig. Och som Pojken sa igår: Bara att säga till vad du vill eller behöver så att du inte gör det själv. Du ska ta det lugnt när du är sjuk.


förkylningstider

Nu är då min tur. Har sluppit det hittills. Kan ju bero på att Pojken legat hemma däckad i en vecka. Konstigt om jag skonades från eländet. Nu sitter jag alltså med täppt näsa och rasslig i halsen och förhöjd kroppstemperatur och Pojken som säger att jag ska ta det lugnt. Ja, jag blir lite hypo sådär när jag är sjuk. Denna gång inget undantag.

Så, kurering som gäller. Inget annat alltså. Inga promenader eller spring till affären. Ingen matlagning heller eller dammsugning av lägenheten. Inga konstiga ideér att gå igenom garderoben och kassera det jag inte använder eller vill/kan ha kvar. Ingenting sådant. Det är då tur att den där olästa bokhögen faktiskt finns.

Men först ska jag träffa läkare på psyk för update. Ja, sjuk som sjuk läkare som läkare säger jag bara. Det är ändå en praktikant jag ska träffa idag. Ja, ni vet ju att jag träffat nya läkare varje gång jag ska träffa en läkare. Litiumsköterskan menar på att jag ska ta det som en komplimang och tecken på att de anser att jag är ”frisk”. Att jag ska kunna hantera det här med nya läkare varje gång. Men, det är lite enerverande att behöva träffa läkare 9 eller 10 i ordningen (på 2 år). Nackdelen är ju att mediciner behöver jag ju och när jag ändå håller på så ska jag nog tigga till mig hostmedicin plus dunder nässpray också så jag kan sova. Skulle ju vara förargligt om någonting sådant rubbar mina sovrutiner. Dom där jag arbetat hårt för att uppnå.

Sen skiter jag fullständigt i att jag kanske smittar dom med min förkylning. Det enda är att jag ska avboka tiden med psykologen imorgon så hon klarar sig från eländet och dessutom skulle jag nog inte orka med terapin heller. Eller ja, jag ska inte göra saker när jag är sjuk. Idag ett undantag. Läkare som läkare som jag skrev ovan. Och mediciner behöver jag ju.


fredagen den 13:e april 2012

Dagen hittills:
Upp runt sju
Frukost och medicin
Träning på centret
Promenad dit och hem (15 minuter enkel väg)
Övningskörning en timme
Lunch
Lasta i diskmaskinen och köra ett program
Dammsugning av hela lägenheten
Duscha
Köra en maskin tvätt

Nu:
Väntar på att maskinen ska bli klar och hänga upp den. Sen tänker jag bara ta det lugnt resten av dagen.

Ingen kan komma och säga att jag inte gör någonting.


reflektioner kring mående

Under de gångna veckorna har jag blivit påmind om den resa som jag påbörjade för länge sedan. Rent konkret kom det sig att den blev påtaglig för snart 3 år sedan. Det är snart tre år sedan jag fick ett ord på det som fattades mig. Ett ord som satte ihop pusslet som var jag. Jag fick diagnosen bipolär. I början skrev jag ju att jag är bipolär, men idag skulle jag inte säga så om mig själv. Jag visste inte bättre. Bipolär är inget man är. Punkt.

Läser jag bloggen från den tiden inser jag hur långt jag kommit sedan dess. Orden känns bekanta, men känslan som huserade i mig har fått flytta ut någon annanstans. Just det där jag önskade mig då. Åhh, vad jag har velat att känslan kunde dö och lämna mig för alltid. Vemodet och mörkret som huserar i mig inte var inte välkommet eller önskvärt. Idag vet jag att de kommer alltid att vara en del av mig. Skillnaden idag är att de inte har makten och kontrollen över känslorna och mina tankar.

Det som hänt nu är att jag har fått vara stöd till Pojken som nu den senaste veckan fått vara stöd och bollplank till en vän vars fru nu ligger på avdelning. Hur de släppte ut henne efter första suicid försöket för en vecka sen för att nu skriva in henne efter den andra inom en vecka. Jag hör hur de pratat om diagnosen biolär och att de inte satt den på henne än, men att det lutar åt det. Nu ska det göras ordentlig utredning på henne när hon ändå ligger inlåst.

Jag kan inte låta bli att fundera nu, och har gjort tidigare, över det faktum att jag klarat mig från sjukhusets kalla väggar och dygnet runt bevakning. Jag ansågs inte suicid när det var som värst, även om jag idag kan tycka att de borde nog ha låst in mig då. Kan ju te sig konstigt att jag säger så, men det är så det är. Tankarna fanns ju där, dygnet runt och lite till. De kontakter jag haft på psyk sedan jag flyttade hit undrar också hur det kom sig att jag slapp undan. Nja, de säger ju inte direkt så, men det är ju det som hände då. Jag lämnades ensam med önskan att det skulle sluta göra ont i själen.

Det är just det som händer med tjejen som är inlåst nu. Hon vill inte skada sig själv, men hon orkar inte mer. Så enkelt och självklart att säga så. Jag vet ju vad hon menar när hon saäger så. Att inte vilja dö men inte heller leva. Så typiskt om ni frågar mig.

Ändå. När jag läser det jag skrivit i början i den här bloggen känns det som om det var igår. Ändå vet jag ju att det inte var igår. Att det gått tre år sedan orden under första tiden känns konstigt. Bevis på att tiden inte står still.

Pojken undrade hur det känns idag jämförts med då innan diagnosen. Hur det känns idag att han var så hård som han var med mig. Ja, det fanns tillfällen då han ställde ultimatum för att jag skulle söka hjälp. Jag visste ju inte bättre. Jag var ju van vid turerna kring depressionerna och lusten att göra saker. Jag visste ju att mörkret skulle skingra sig till slut. Det hade det gjort dittills. Jag visste ju det. Han visste inte vad det var och jag är idag glad och tacksam att han stog på sig som han gjorde. Hade han valt att gå som han hade funderingar att göra hade jag än idag inte sökt hjälp. Jag vet detta, jag var ju van att livet var antingen svart eller vitt jag hade inga ord för det bara. Jag visste inte att det hade ett namn. Skillnaden var att depressionerna blivit djupare med åren. Svårare att hantera.

Till detta tillkommer ju det faktum att jag fått klara mig själv hela mitt liv där mående inte var någonting som man pratade om. Söka hjälp var inget som tillhörde mig. Kan själv. Ja, som en treåring i värsta trotsåldern. Kan själv. Behöver inte hjälp. Idag kan jag skämmas över det faktum att jag vistats där alltför länge. Att det tog så lång tid innan jag sökte hjälp. Och faktiskt fick den hjälp jag behövde då.

Tänker på den där hösten innan diagnoses då jag ligger i soffan med tårarna rinnandes och säger till Pojken att: ” Det är lungt. Det är såhär ibland. Det går över. Det tar bara lite tid.” Alltså, jag tror inte jag någonsin kommer att förstå hur långt nere jag måste ha varit då. Det var då han fick mig att ta kontakt med hälsocentralen och resten är historia.

Nu sitter jag här idag och funderar på hur det varit under åren och de senaste tre åren. Skillnaden efter att veta vad det var som fattades mig och hur jag varit sedan dess. Resan har definitivt inte varit enkel och rak, utan det har varit sjukskrivningar och mediciner både hit och dit. Jag vet inte den mängd piller jag knaprat i mig inte heller hur många kilo jag fått hämta med mig hem. Men nu har jag hittat det som fungerar för mig; Litium. En sak är dock säkert och det är att det är för resten av livet. Jag har förlikat mig vid tanken över att det är såhär, så anti som jag varit gentemot medicinering. Jag vet vad alternativet är och dit vill jag inte igen. Ändå kan det kännas lite vemodigt att veta att jag inte kommer att skriva saker som det jag skrev förr igen. Skriva kommer jag att göra, men så som det var när mörkret var en del av mig kommer det inte att bli. Det ser ut som om det är priset jag får betala för att må bra.

Ändå kan jag inte låta bli att fundera på tjejen på psyk som börjar sin resa med att återupptäcka sig själv igen. Finna lusten att leva och vilja se världen igen. Jag avundas inte henne. Resan ser olika ut för var och en av oss, men det kommer att bli en resa hon behöver ta. På gott och ont. Vi bär alla på ljus och mörker inom oss. Vi behöver bara lära oss att se skillnaden mellan vad som är vad.

Och om det är någon som undrar så ja, visst har jag funderat på att ta livet av mig. Många gånger och på vilket sätt. Utstuderade planer på var, när och hur med brev skrivna till dom jag velat säga adjö till. Jag kom aldrig så långt. Sen beror det ju på vem man frågar genom åren om jag försökt ta livet av mig så får man olika svar. Det jag kan säga är att oavsett var, när och hur har det alltid varit känslan jag velat ha ihjäl. Det är inte mig jag velat ha död på utan känslan jag bar på. En del av er vet nog vad jag menar, andra inte. Jag låter det vara så. Och ja, under de senaste åren har tanken och känslan funnits där. Skillnaden är att det händer inte så ofta numera. Och det är framsteg för mig.