Månadsarkiv: juni 2012

livet som Maria

Det har nu gått sisådär ett år sedan jag bytte tilltalsnamn till Maria. Ett år där namnet blivit jag. I början var det dock svårt att fatta att det var mig de menade när de tilltalade mig, men nu är det lika självklart som när jag hette någonting annat.

Jag har vänner och bekanta som kallar mig för det jag hette förr. Jag har accepterat det, även om jag inte tycker om det egentligen. Men, jag kan ju inte kräva att de ska byta om de inte vill. Jag vet ju vem de menar, även om del nya bekantskaper då blir konfysa över att jag presenterar mig som Maria men att andra kanske kallar mig för det jag hette förr. det kan ju förstå.

Maria. Nautralt och fint sådär. Gångbart världen över. Inga konstigheter med uttal eller stavning. Skönt på så vis. Och namnet känns mjukare än vad jag hetter förr. Kanske har jag blivit mjukare?


jag är bättre än det här

Igår hade jag då min första dag på åtgärden jag är skickad till den här gången. Vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta dag ett utan att låta uppgiven och negativ. Alltså, gruppen jag går i och deltagarna jag går med har alla någon form av stödåtgärd via arbetsförmedlingen. Så långt så bra, helt i sin ordning att jag går med den gruppen. Har ju min diagnos och mina hinder och så vidare jag med.

Men… ändå… jag kan inte låta bli att känna att jag är felplacerad. Sådär att jag kom på mig själv att tänka på att ”jag är bättre än det här”. Sådär att det känns som om jag sitter på fel sida av bordet/katedern om ni förstår vad jag menar.

Jag tänker gå den här tiden som planerat. Det är ju bättre än ingenting om ni frågar mig. Kanske blir jag klokare också. Kanske finner jag jobbet för mig. Kanske har jag för höga tankar om mig själv. Vem vet. Det var ju bara dag ett igår. Idag ska jag ha dag två. Kanske känns det bättre ikväll.


solallergi och molnighet

Bara för att det är moln som täcker hela himlen betyder inte att det är fritt fram att gå ute i t-shirt. Solens strålar tar sig igenom i alla fall. Borde ha tänkt på det innan jag klev utanför dörren. Tur att det bara var en kort tur till affären och tillbaka. Hur skulle det se ut om jag tagit timmespromenaden?


utan symtom

Igår under terapin uppdaterades min vårdplan där jag numera ses som bipolär utan symtom. Vad betyder det för mig? Vad betyder den där koden F317 som de har på mig från och med igår?

Först måste jag ju påpeka att jag resten av gårdagen sög på vetskapen om att jag numera anses frisk. Det betyder ju inte att jag är klar med terapin. Inte på långa vägar, men att jag anses frisk betyder egentligen att det är dags att avsluta det jag påbörjade för länge sedan. Det betyder inte heller att jag är klar med förändringsarbetet jag är i. Det betyder att snart står jag på egna ben. Utan min guide genom känslokartans trasiga vägar. Jag känner ändå att det är just det jag strävat efter. Komma dit jag är idag. Även om jag inte är ”klar”.

Att vara bipolär utan symtom är just det som ”alla” bipolära strävar efter. Att diagnosen inte har makten över mitt liv.

Att jag faktiskt kan se vad som är vanlig normal nedstämdhet till skillnad för depressivt skov. Att jag verkat låg och uppgiven angående vissa saker här på bloggen innebär att det jag känner gällande just de sakerna anses som normalt. Att jag känner hopplöshet i min arbetslöshet är normalt. Att jag kan känna värdelöshet inför misslyckade försök att få igång skrivandet eller målandet igen är också normalt. Jag ser ju också skillnaden med denna så kallade normala känsla och depressiv skov (oavsett grad av den).

Att jag faktiskt kan vara upprymd och glad över framsteg jag gjort och gör är inte heller tecken på (hypo)mani. Att viljan att göra någonting inte grundar sig i överdriven upprymdhet och manisk skov. Jag ser detta. Jag märker ju skillnad. Skillnaderna som sitter i tankarna och känslorna kring det som händer.

Psykologen sa igår att där jag befinner mig nu är just det andra bipolära strävar efter. Det hon var förvånad över är det faktum att det gått så fort. Hemligheten ligger i att jag varit mottaglig och villig att ta itu med saker och ting som hämmat min utveckling. Hemligheten ligger i att jag tagit tag i mina trauman en efter en och gråtit, svurit, haft panikattacker och rädslan för vad som ska komma om jag rör vid saker som gör ont och som jag till och med har glömt bort.

Jag har plockat fram mina demoner en efter en och kämpat med näbbar och klor att hålla mig ovanför vattenytan. Jag har tagit kontrollen och makten över dom, inte tvärtom. Mina demoner finns kvar, de kommer det alltid att göra, men de bestämmer inte längre vad som är sant och verkligt. Jag kan se saker och ting för vad det är och finnas i stunden. Andas ett lugn som inte var möjligt tidigare. Skulle demonerna försöka ta kontrollen igen har jag verktygen till att ta över kontrollen igen. Det har ju hänt att under den här tiden att de har försökt, speciellt alla de som plockats fram och bearbetats, men terapin fungerar så pass bra på mig att jag kan ta itu med demonerna där och då. Jag blir inte lamslagen eller handlingsförlamad längre. Jag bestämmer. Inte trauman. Inte diagnosen. Ingen annan. Jag.

Nu ligger egentligen en av de svåraste uppgifterna framför mig. Upprätthålla denna nivå av mående. Jag vet ju hur bräcklig den är. Balansen kan rubbas utan förvarning. Jag vet detta. Därför har jag och psykologen avsatt tid för avslutande terapi under hösten. Som hon sa var det för att se att jag håller mig frisk utan symtom plus att knyta ihop de där lösa trådarna som finns kvar av allt skit jag tagit itu med. Det finns nivåer i helvetet.

När jag väl skrivs ut från psyk betyder det ju inte att jag lämnas vind för våg. Jag kommer fortfarande ha konstakt med läkare angående mediciner. Jag kommer fortsätta att ha kontakt med litiumsköterskan angående provtagningar som kommer att komma regelbundet. Det betyder bara att jag inte har någon att hålla handen i vardagen. Även om de kommer att finnas kvar om balansen rubbas oavsett om det är depression eller mani vi pratar om. Det känns tryggt att veta. Att resurserna finns om jag behöver dom.

Och jag, jag kan bara fortsätta med det jag redan gör. Vara tråkig och hålla mina rutiner vid liv. Dom där jag kämpat hårt med för att få till. Sovtiderna, medicinerna, maten, röra på mig (speciellt ut och gå) och meditation. Det sist nämnda är den senaste rutinen som jag lagt till utöver de andra. Jag vet hur viktigt det är att vara i nuet, i stunden. Meditation är nyckeln har jag märkt. Än är det ingen vana, men jag arbetar på det.

Jag sitter och försöker greppa storheten i dom där orden som jag fick igår: ”Utan symtom”. Jag tror inte någon annan än bipolära kan förstå vad det betyder egentligen. Vad just det där innebär. Och klappar mig själv på axeln och förstår att allt mitt arbete för att komma hit har gett resultat. Och att jag kan faktiskt känna nöjdhet.


F317

Koden som rubriken betyder innebär att jag numera är symtomfri. Dagens session med psykologen innebar en uppdatering av behandlingsplanen och sammanfatta vår vår ihop. Därför kom det då också en ny kod efter min diagnos idag. Jag anses frisk.

F317 Bipolär, utan symtom.


återigen åtgärd II

Så var delmoment ett klar av två innan start nästa vecka. Informationen tog väl sisådär en timme eller något sånt och gav inte mer än det jag redan visste. Ett undantag dock: en annan form av grupp och framför allt större sådan. Sen att de som ska hålla i gruppen kände igen mig från sist. På ett bra sätt. Känns bra att bli hågkommen på ett bra sätt.

Nu sitter jag med det som ska med mig på delmoment två inför riktiga starten på måndag. Underlagsmöte imorgon förmiddag där jag ska ha med mig CV och ett personligt brev. Så långt så bra, vet dock inte vilken jag ska välja. Den senaste brukar väl vara okej antar jag. Vad vi sen kommer att prata om är en helt annan femma. Har inte alltför stora förhoppningar på att det ska leda någon vart.

Sist jag hade ett sådant med personal från sagda ställe slutade med att jag fick sitta som konsulent/rådgivare till min gruppledare. Först fick jag ha ett upplägg om bipolär sjukdom och hur det är att leva med det. Det andra var på personligt plan där vederbörande rådfrågade mig gällande alkohol och drog frågor samt om ADHD och andra liknande diagnoser. Plus att det var jag som fick hålla oss till agendan och frågeformuläret vi skulle gå igenom. Att en timmesmötet blev nästan tre har jag redan skrivit om förra året.

Jag sitter med mina papper och ser och vet hur fint det ser ut och allt det där som hör till, men jag vet inte vad jag ska med dom till. Det jag är utbildad till och arbetat med kan jag inte arbeta med längre. Punkt. Sen att jag famlar i mörkret om vad det annars skulle finnas för mig där ute är känt sedan länge. Vad kan jag göra liksom?

Arbetsförmedlaren gav mig en sak att tänka på tills vi ses igen (framskjutet nu i och med åtgärden som börjar nu). Att om jag tar mitt CV och kombinerar det med mina intressen kan man då hitta en skräddarsydd tjänst för mig? Och vad skulle jag då ha för titel? Låter enkelt eller hur? Det är det inte. För det resulterar i samma sak hela tiden. Skapande kvinna med kunskap om missbruksfrågor med psykisk funktionshinder. Ja, ni fattar ju att det fungerar inte. Vad ska jag kunna göra egentligen? Förutom att sätta mig vid skolbänken igen? Ett alternativ är bildterapeut, men det har jag inte råd med. Annars så viss. Betalar någon utbildningen åt mig så gör jag det utan problem. Men, vi är inte där. Synd att jag inte har tid med min arbetsförmedlare istället. Bolla lite. Tänka lite. Känna lite.

Jag sitter här och ser på mitt CV och vet att det ser bra ut på papper. Möte om mig och mina förutsättningar inför upplägget av denna omgång av åtgärd är imorgon. Jag har inget att säga. Vet ju bara vad jag inte kan. Resten har jag ingen aning om.


återigen åtgärd

Samtal från arbetsförmedlaren från förra veckan ger mig en tid att passa idag klockan ett. En tid på en plats där jag var redan förra året vid samma tid, med skillnad att det blir i en annan form.

Hur det känns? Känns ganska bra att äntligen ha något att göra. Dåligt över att det är i samma lokaler som förra årets rehabgrupp med samma ledare. Vi får se om de blivit bättre sedan dess eller om jag ska ha en massa åsikter om vissa saker. Jag skulle kunna göra jobbet bättre än dom liksom.

Vi får se vart detta leder denna gång. Kanske lyssnar de på mitt ”jag kan inte arbeta med det jag arbetat med senaste 10 åren”. Det ignorerades liksom då. Det resulterade då i att arbetsträna på en plats med just det jag inte ska eller kan arbeta med. Finns ju en anledning till varför jag sitter i den sits jag gör just nu. Arbetslös och kunskap rikare.

Önska mig lycka till. Blöh.