Månadsarkiv: juli 2012

nytt nytt nytt

Det verkar som jag är mitt inne i nya börjor. Egentligen vore det ju konstigt om jag inte var där jag är just nu. Jag har ju liksom avslutat en massa saker som varit dåligt för mig, eller ja, måendet.

Först kom det ett paket med nytt klätterträd till katterna. Denna blev det helt enkelt förälskade i och tog till sin från första början. Den gamla, sönderrivna och sönderlekta packades ner och är på väg till återbruket.

Sen kom det paket till mig. Presentad av Pojken, eller till hälften i alla fall. min nya telefon, den lilla röda som jag redan nämnt. Så jag har pillat på den i ett par dar nu. Pillat, dragit och svurit en hel del. Men det tar sig. Snart så är det som om jag alltid haft den.

Så sist men inte minst: arbetspraktiken. Jag påbörjade den igår. Idag var andra dagen och så som det ser ut just nu så vågar jag säga att det är bästa initiativ jag gjort sen jag flyttade upp hit till Pojken för två år sedan. Alltså… ni anar inte hur ”rätt” det känns för mig att vistas där jag är just nu. Hur ”jag” arbetsplatsen är. Det är så att jag känner hur jag ler av bara tanken att kliva upp på morgonen och ta sig iväg till bussen för att sitta på bussen i en halv timme mitt ute i ingenstans. När det är en lite ort som jag bor i är en halv timme väldigt långt ute i ingenstans.

Nu är jag ju medveten om att det är ”bara” nyhetens behag, men ändå… ändå vågar jag säga att det är mer än så. Jag vill ut dit och jag vill lära mig saker och jag vill veta mer. Och de verkar fatta att det ska tas en sak i taget. Bara lusten och glädjen att göra någonting med händerna. Skapande, givande och en j-a massa tålamod. Och jag har blivit väl mottagen. Sådär att det nästan är skrammande.

Och tröttheten? Jodå, den finns där, men det visste jag redan innan att den skulle komma. Jag vet vad den beror på och jag välkomnar den. Så länge det fortsätter som det här dagarna kommer det att ge med sig och bli tvärtom istället. Bli full av energi istället. Men, just nu får jag leva med att det tär på krafterna att kliva upp, åka iväg, jobba en dag och sedan hem igen. Och det är okej.

Och jag är medveten om att det finns risk att ”jinx it” med att skriva som jag gör. Det är okej det med. Jag tar detta för vad det är. En sak i taget. En dag i taget. Och framför allt jag först.


lite av varje

Det är inte så att jag glömt bort bloggen. Jag har bara inte suttit vid datorn när jag kommit hem den sista tiden. Sitter och surfar och letar efter jobb och annat viktigt när jag är på åtgärden så det där med dator känns bara för mycket när jag kommer hem.

Det som kan berättas är att jag har i alla falla fått fram praktikplats. Ett ställe utanför orten ute på landet (tydligen har jag en tendens att söka mig bort från människor) och ska vara där ett par månader till att börja med. Vet ju redan i förväg att det blir inget varaktigt, men det är i alla fall någonting och någonting jag passar på att prova på när möjligheten finns. Det är så långt från det jag jobbat med tidigare som man kan komma, men det är det jag ville också. Se om det passar mig bättre eller om jag ska finna en medelväg på något sätt.

Söker jobb gör jag ändå. Finns dock inte så många att söka under semestertider. Och spontanansökningar eller samtal resulterar i följande svar: semester. Och så självklara nej:et. Det måste finnas någonting för mig med tycker man ju. Det där med eget lockar allt mer. Sen är det ju så att alla tester och frågor som kommit under tiden jag varit på åtgärden har kommit fram till det där med att starta eget. Vågar jag?

Beställde telefon också. En HTC. Röd. Lite färg i tillvaron skadar väl inte? Så kanske det blir ändring på det här med bloggandet också. Min gamla samarbetar inte med wordpress längre. Synd. Men, den nya ska tydligen vara bra. Vi får se. Ska bara lära mig den nya världen som kommer med ny modell och fabrikat.

Brors bröllop är bara bakom hörnet. Våndas redan av det faktum att jag ska tillbringa en hel dag tillsammans med mina föräldrar. Från och med igår blev det ännu större prövning än jag tänkte mig. X:et kommer att vara där med frun också. En dag med mina föräldrar, X:et och och massa okända människor. Bara nya människor förutom de jag rabblat upp. Jag kommer att vara helt slut innan dagen är över. Hade det inte varit för det faktum att jag tycker väldigt mycket om min Bror så hade jag skitit i det. Så känns det.

Och jag har ännu inte gått in de fina lila skorna jag ska ha på festen. De sitter som de ska, men jag ska ju kunna känna tårna under kvällen. Svårt att gå om fötterna domnar bort. Hur ska det här gå? I-landsproblem. Får skylla mig själv som inte tagit det här med skotöjning till en annan nivå. Men, än finns det tid.

Och Pojken har semester.


min syn vs andras syn

Mitt liv skulle vara väldigt mycket annorlunda om jag kunde ha samma syn på mig själv som andra verkar ha om mig. Mitt liv skulle förmodligen vara mindre svart och negativ om jag kunde ha samma syn på mig själv som andra har på mig. Mitt liv vore så mycket enklare om jag såg mig själv så som andra ser mig.

Den här perioden av åtgärd verkar gå i min syn vs andras syn på och om mig. Jag ser det som ett tecken från universum. Att jag är redo för att lyfta på svarta filtret som jag bär för mina inre ögon.

Först var det åtgärdsdamen som jag skrev om och hur hon såg mig som en positiv människa som äger. Nu var det den nya ledarens tur att säga liknande saker. Blev stående och pratade en hel del om det där hur man ser sig själv och hur andra uppfattar en. För mig går inte dessa hand i hand.

Det jag ser i spegeln är någonting helt annat än den bild andra får av mig. Att andra säger att jag har en så stor personlighet på ett bra sätt och att jag sprider positiv energi omkring mig och får andra att må bra och fulla av energi. Att andra säger att jag inger en känsla av lugn. Att andra säger att jag är stark och lätt att has att göra med. Att andra ser det som om jag var naturligt avslappnad även i lägen där andra inte klarar av. Hur kommer det då sig att jag inte ser allt detta?

Hur kommer det sig att jag bara ser det där som inte finns? Jag ser alla skavanker, brister och tillkortakommanden. Jag ser allt det där som jag borde gjort eller måste göra. Varför ser jag inte allt det där som faktiskt är bra? Och känna mig trygg i det?

Hur kommer det sig att den jag ser i spegeln inte stämmer överens med hur andra uppfattar mig? Självkänsla var det ja. Brist på tillit till mig själv och min egna förmåga. Det finns ju en anledning till att jag sitter där jag sitter om man säger så. Att jag förundras hur bra jag är att lura andra att inte se sanningen. Ja, min sanning. Tydligen lyckas jag bra eller så är det bara så att det är jag som för mig själv bakom ljuset som envist håller upp bilden av misslyckande och värdelöshet för mig själv.

Jag vet ju att jag egentligen inte är allt det där svarta jag målat upp. Jag vet det. Rent rationellt vet jag det. Känslan säger annat. Känslan som uppstår när jag ser mig i spegeln. Känslan som börjar tvivla på sig själv när jag hör andra säga bra saker om mig. Förundran över positiva orden som förknippas med mig. Det som andra ser.

Samtidigt måste jag ju erkänna att det är faktiskt bra att höra allt det där de har att säga om mig. En dag kanske jag börjar tro på det också.


det måste inte automatiskt betyda negativt

Så länge jag kan minnas har jag satt likhetstecken mellan att det pratas om mig och att det är negativa saker som sägs. Så länge jag kan minnas har det varit så att har man pratat om mig, nämnt mig eller menat mig i samtal eller liknande så har det varit bara dåliga saker. Så länge jag kan minnas vill säga.

Nu vet ju logiken att så kan inte vara fallet att det skulle bara vara dåliga saker eller rent ut sagt skitsaker som sägs om mig. Jag är även medveten om att det kan definitivt inte vara bara bra saker. Men, det sistnämnda dyker inte ens upp när det kommer till vetskapen om att det har pratats om mig. Jag vet det. Logiken säger detta och ja, rationella delen av mig håller med.

Men, så kommer det till första som kommer upp när jag inser att mitt namn har nämnts… målar fan på väggen, undrar vad det är som sagts och vilka ord som använts, hur stor uppfattning har de redan om mig innan vi setts och hur stor är skadan och så vidare. Sen kommer vi till sista funderingen ”stämmer det?”

Idag dök det nämligen upp ett sådant tillfälle. Pratade med en av ledarna på åtgärden. En ny som skulle jobba över sommaren och pratade en hel del om det ena och det andra. Det som varit, mina tidigare jobb och den berömda väggen och min diagnos och framtiden. Det är ju inte så att jag inte pratar med främmande människor. Och det är definitivt inte så att jag inte pratar om mig och så, skillnaden ligger i hur privat jag faktiskt kan bli. En del saker som andra aldrig skulle prata om är naturligt för mig, medan enkla saker för andra blir ett problem för mig. Nu kom jag av ämnet, igen.

Det där tillfället som dök upp idag var den som kom när ledaren sen skulle presentera sig med namn och jag gjorde likadant. Det är då orden kommer ur ledarens mun: ”Så det är du som är Maria.”. Sådär enkelt konstaterande som om hon fick ett ansikte till namnet som kommit upp någonstans. Och jag reagerar som jag alltid gör och sida upp sida ner gås igenom i huvudet på saker som kan ha kommit upp och tro mig, ingen av sakerna är bra positiva saker. Det var då tur att rasten var över för länge sedan och jag skulle sätta mig vid datorn igen. Vad hade jag sagt efter det liksom?

Och jag vet. Jag vet. Men av någon konstig anledning sitter det negativa tänket om mig själv alltför djupt att det ska släppa hur lätt som helst. Jag har levt med svarta tankar hela mitt liv och de försvinner inte hur som helst och definitivt inte när jag sitter arbetslös på en åtgärd och ska söka jobb i en värld där jag inte vet var jag ens ska börja någonstans. Sen det där med att jag liksom antar att det inte finns någonting positivt att säga om mig.

Det är då tur att terapin fortsätter i höst. Det här med bli vän med mig själv tar lite tid bara. Jag har i alla fall kommit så långt att tankarna och känslan ger med sig efter ett tag. Tidigare kunde jag leva med dom i dagar om inte veckor till och med år. Undantag för idag då.


eldprovet över för denna gång

Vardag igen efter en helg av oregelbundenhet i sov och ätklockan. Medicinerna har jag tagit som jag ska, då jag hade med mig kvällsdosen till festivalen så att den tas samma tid som i vanliga fall. Nu är det vardag igen och något sliten fröken klev upp i morse strax innan klockan. Men iväg kom jag som jag skulle.

Lördagen tillbringades på festivalområdet efter rejäl lunch på en av stadens grekiska restauranger. Alla var trötta på köpmat både i och utanför området. Mat skulle det vara. In och titta på band och sen hem igen. Varken jag eller Pojken hade lust att stanna kvar hela tillsällningen i och med att band som spelade sen var antingen en som jag såg för tre månader sedan eller band som ställt in eller ännu värre band ingen av oss ville se. Det hela resulterade i att jag låg hemma och kramade kudde innan klockan blev elva på lördagskvällen.

Söndagen var jag vaken till och från. Tröttmössa på och kudde i ansiktet hela dagen, men jag visste ju vad det berodde på. Sena nätter och inte så mycket vila eller sömn som jag brukar ha annars.

Men jag har haft kul i helgen. Trots fyllskallarna på området. Vet ni hur svårt det är att vara nykter på festival? Okej att jag tog en öl eller två, men långt ifrån berusningsstadiet eller viljan att tvinga i mig Åbro. Drack hellre en cola eller två. Inte som andra och när ”alla andra” var fulla så fanns jag där och försökte zickzacka mig igenom folkmassan. Vette f-n hur många öl jag fick över mig under dom här tre dagarna. Och de jag kände befann sig i barområdet. Men usch så trött jag är på onyktra människor. Fick nog av vännernas fylla också. En del ska ju klänga och ha sig. Nä, usch och blä. Jag är inte heller den som är den utan jag säger ifrån på skarpen. Ge fan i mig.

Jag överlevde i år också. Lättare den här gången gällande att vistas nykter på festival än förra året. Jag mår avsevärt bättre nu än vad jag gjorde för ett år sedan vilket spelar in. Jag klarade av eldprovet för den här gången. Nästa kommer om en månad och då bär det av mot andra hållet i dagarna tre.


eldprovet II

Sitter hemma och laddar batterierna och nujter av tillfälliga tystnaden som råder hemma med katterna. Pojken och vän stack iväg till Getaway och jag valde att stanna hemma några timmar till. Att sitta och titta på när de blir fullare och fullare klarar jag mig bra utan. Räckte ju med igår kväll om ni frågar mig. Sen ska jag ju leta upp dom när jag kommer ner idag så jag hinner se hur mycket de fått innanför västen. tro mig, jag hinner se mer än nog av fylla idag med.

Anledningen till att jag väljer att stanna hemma några timmar till är att jag har inga band att titta på förrän i natt. Och dom har jag redan sett fyra gånger, men utan att åka in för att se sagda band skulle jag inte ha någon anledning att åka in. Punkt.

Det är ju slutsupet för min del. Alltså, det där festivaldrickandet jag ägnade mig åt förr finns inte på världskartan mer. Festivaldrickandet där jag suger mig en öl efter en annan redan arla morgon och långt in på natten är ett minne blott. Idag är min verklighet annorlunda. Idag kan jag inte göra så i och med medicineringen och ärligt talat så är jag glad på ett sätt att jag inte kan.

Sen har vi det faktum att ta nån öl eller två varvat med vatten funkar bra det med. Men inte igår. I år har de samarbete med Åbro. Ursäkta min svenska nu, men vem fan beställde Åbro? Nästan uteslutande alla jag träffade igår var av samma mening, men att det drack ändå var en annan sak. Fyllan lockade mer skulle jag tro. Detta betydde ju också att de som försökte ta cider istället kväljdes av det istället. Och jag fick nästan gå dubbelvikt hem efter att ha druckit deras vatten på flaska. Vissa mineralvatten gör mig sjuk och det där med kran fanns inte. Okolsyrat vatten fick man ta istället. Ehhh, det är fortfarande mineralvatten liksom. Jag hoppas verkligen att de skippar Åbro nästa år. Och cola kan jag ju inte sitta och suga i mig hela kvällen. Blir ju bara blä av det hela.

Det är också en av orsakerna till att jag vistas hemma lite längre idag. Värmen är olidlig och knappt nån skugga att prata om. Och vattenbehovet extra hög dagar som denna. Och jag undrar hur jag ska få i mig mängden vätska utan att röra mineralvattnet. Vill ju inte få samma problem som igår där jag var tvungen att ta av mig bältet för att magen blev så svullen att det såg ut som om jag var gravid till slut. Ont som fan hade jag också och sista biten hem var det nästan så jag kröp hem. Nä, fy för Åbro.

Eftermiddag och portarna till Getaway har öppnats för dagens lineup. Jag sitter hemma och tar vara på stunden och andas och laddar batterierna. Kommer ju behöva all energi jag har för att klara av kvällens fylleslag.


eldprovet

Denna helg kommer att pröva hur stabil jag är i mitt mående. Denna helg kommer att testa hur balanserad jag är i ”utan symtom”. Denna helg är det Getaway och jag ska vara där.

Inte det att det i sig skulle vara jobbigt att ta sig ut bland folk, nej. Inte det. Det handlar om att mina ät och sovtider kommer att ruckas å det kraftigaste att vi får se hur det blir efter denna helg. Som bara idag. Uppe före tuppen, iväg på åtgärd med obligatoriska promenaden och sen iväg till festivalområdet i Gävle. Hemma igen någongång efter halv tre i natt eller nåt. Det är då tur att jag tagit ledigt imorgon så att jag inte varit dum och trott att jag skulle orka med åtgärden och sen ut på festival igen. Hade det varit innan insikterna hade jag ju trott att det skulle funka. Men, idag? Nej.

Jag vet ju sedan förra året hur skört mitt mående och ät och sovklockan är när det gäller ändringar på rutinerna. Då tog det en vecka innan jag kunde se att jag var tillbaka till de ät och sovtiderna jag kämpat för att få till och upprätthålla.

Sen är det ju ändå så att jag har ju blivit lite känsligare för det här med trängsel och massa folk. Det är då bra att Getaway är en relativt liten festival och det är ”hemmaplan” för mig gällande musik och mentalitet. Bara jag klarar av alla fulla människor så blir det bra. Lite allergisk mot sådana efter mina år som behandlingsassistent. Yrkesskada skulle jag tro.