Månadsarkiv: augusti 2012

arbetsträning II

Det har nu gått fyra veckor sedan jag började min arbetsträning och ska från och med måndag gå heltid. Visserligen har jag ju mer eller mindre haft vad andra kanske skulle kalla heltid utifrån premisserna jag har då jag arbetat 8-15 varje dag från start. På måndag blir det till 16.00 och jag kommer därmed att ha en heldag med halvtimme enkel resa på det.

Och vet ni vad? Jag njuter. Jag ler när jag tänker på att jobba en dag. Jag njuter av att se civilisationen försvinna bakom mig varje morgon när jag åker ut till jobbet. Jag får småstress av att åka hem igen. Människorna och trafiken stressar mig. Det är tyst och lugnt ute på jobbet även om maskinerna kan vara på en hel dag. Det är svårt att förklara.

Visst har tröttheten infunnit sig, vilket det gör när man inte haft jobb överhuvudtaget på ett tag. Sen tillkommer ju sjukdom och sjukskrivning och åtgärder och allt det andra som hör till vardagen som diagnostiserad. Jag kan ta den sortens trötthet. Den vet jag ju vad den beror på. Sen gick det ju över när rutiner och vanor började komma in. När jag kunde slappna av och fördela min energi över hela dagen istället för bara på jobbet.

Jag befinner mig på ett ställe långt ut på landet och stortrivs. Jag får bejaka min kreativa sida även om det finns restriktioner på utsvävningarna, men ändå. Varje dag sitter jag och gör saker som är roligt. Jag har fått egen uppsättning av hjälpmedel till att kunna träna och öva på saker och ting. Det tar sig. Förtroendet för mina färdigheter ökar för var dag och jag växer som människa.

Konsulten var förbi i veckan och nojan och ångesten maximal. Min framtid diskuterades och fortsätta vara eller icke vara. Mötet resulterade i att jag kommer att ha nytt möte om ett par veckor där eventuell anställning på lönebidrag kommer att diskuteras. Till dess ska jag göra allt för att de ska tycka att det är en bra sak att ha mig som anställd. En del i det hela är att visa att jag orkar och klarar av heltidsarbete. Därför blir det en timme till från och med måndag. Vilket i sig inte blir en alltför stor omställning då jag redan känt att det här med att avrunda och avsluta det jag gör till tre känns konstigt.

Och ja, kan ju meddelas att det finns ju en orsak till varför det här med öka tiden kommer upp nu. Bussförbindelserna är inte de bästa under sommaren. Men, nu när skolorna har börjat igen har de satt in några bussar till och ett av dom nyinsatta tiderna är strax efter fyra. Vilket sammanträffande eller hur? *ler*


färdigbehandlad

I veckan hade jag min sista terapisession där vi avslutade och avrundade allt det där som vi gått igenom under våren. Jag var inte redo att säga tack och hejdå innan sommaren vilket gjorde att vi bokade in en tid till. Nu är jag redo för att stå på egna ben.

Mycket har hänt sedan jag klev innanför vuxenpsykiatrins väggar och påbörjade min resa genom det djungel av terapiformer som finns. Innan jag ens fick träffa terapeut och därmed börja min Kognitiv terapi (KT) (se under fliken ovan) satt jag länge med en kurator och ventilerade vad som var vad och vad det var som fattades i känslokartan jag visste var trasig (men inte hur trasig). Under tiden med KT var det  också här jag kom att prova på Dialektisk beteendeterapi (DBT) (se under flik ovan) i gruppterapiform. Det hade säkert varit jättebra om jag varit en del i en grupp som högfungerande som jag är. Just där i den gruppen var det som om jag satt på fel sida av bordet, om ni förstår vad jag menar.

KT gav mig namn på vad saker och ting var, men också det där som jag inte visste var. Där konstaterades det också efter en ordentlig kartläggning att jag lever med Bipolär 1 (se under flik ovan). Att jag redan hade diagnosen sa inte så mycket, nu fick jag det verkligen svart på vitt. Utredningen uteslöt även andra saker, men konstaterades att jag har Generaliserad ångest (GAD), Social fobi och vanlig ångest (se under respektiv flik ovan). Svart på vitt alltså. Att veta är en helt annan sak än att ha det på papper. Nu behöver jag inte försöka förklara för psyk vad som fattas mig. Utredningen visade också att jag led av Posttraumatisk stressyndrom (PTSS/PTSD) (se under flik ovan).

KT avslutades i början av året och jag flyttades över till en psykolog som arbetar med Eye Movement Desensitisation and Reprocessing (EMDR) (se under flik ovan). Detta var ett möte som resulterade i att jag kunde börja bearbeta all den skit jag varit med och utsatts för under mitt liv hittills. Saker som satt livslånga ärr i själen och som bidragit till att jag mått som jag mått. För mig var och är EMDR den terapiform som gett mig alla de verktyg som jag behöver för att kunna hantera det som varit och kunna gå vidare.

Min resa genom vuxenpsykiatrin har varit lång och snårig. Bakslag efter bakslag (fram till för två år sedan) och jag var skeptisk till att terapi ens skulle fungera. Från att vara anti allt vad psykologer, terapeuter och kuratorer var för någonting är jag idag pro terapi. Idag kan jag inte fatta att jag tvekade så länge med att söka hjälp. Jag är levande bevis på att saker och ting kan förändras. Jag har träffat rätt person på rätt plats vid rätt tidpunkt vilket gjort att jag nu sitter färdig behandlad.

Det är inte så att jag är klar med personlig utveckling eller att det blir som att glida runt på en räkmacka. Nej, det betyder att jag numera innehar de rätta verktygen till att kunna hantera det som varit och lusten att se framåt. Det betyder inte heller att jag inte kommer att ha dåliga dagar eller bakslag i måendet, men jag vet nu att det är normalt. Normalt på så vis att andra har också dåliga dagar utan att det för den skull får allt ur balans. Att ha vetat att det är så utan att förstå vad det betyder i praktiken eller känna att det faktiskt är så är en helt annan sak.

Under senaste halvåret har jag bearbetat allt det där som fick mitt liv att te sig nattsvart och varit redo att ge upp för länge sedan. Numera är allt det där någonting jag kan tänka på och se för vad det är och var då. Minnena har ingen makt över mig längre. Jag har tagit över kontrollen av vad minnena betyder. Detta betyder rent konkret att mina demoner har slutat väsa och riva i mig i tid och otid. Jag har kontrollen över vad mina demoner kan och inte kan säga.

Ändå är jag väldigt medveten om att det finns sidor av mig som behöver utvecklas och bearbetas vidare, men det får ske på egen hand. Det kommer att ske utanför vuxenpsykiatrins väggar. Och jag är helt okej med det. Idag är jag stark.

PS: Jag kommer dock att ha fortsatt kontakt med vuxenpsykiatrin i och med litium och annan medicinering. Så helt ute i kylan är jag ju inte.


hårdrockare som jag är

För ett par veckor sedan var jag en del i en full bil som åkte ner till min gamla hemstad för att se Testament. De gjorde avstickare från festivalturne och körde en helkväll på klubb. Gammalt och nytt blandades och jag var lyrisk. De är hur bra som helst live. Jag har sett dom på festivaler, till och med Globen men aldrig en klubbspelning. Nu har jag det. Gör gärna om det.

Förra helgen var jag på Rockstad Falun och hade kul i ett par dagar. Jag åkte med väninnan V och andra på två av de tre dagar jag hade biljett till. Såg band jag redan hade sett sen tidigare och njöt av att bara kunna vara i stunden. Jag kom hem sent på natten och hade sen fullt sjå att hålla mig vaken på dagrna, med resultatet av att ta en stödvila eller två. Att folk drack och hade sig var väntat och jag var lugnare nu än bara för ett par månader sedan.

Det blev att se band som DAD (igen). Jag och väninnan V som också tycker om dom sedan urminnestider valde att gå innan spelningen var över. Orsak: en massa solande. Alltså gitarrsolon i varje förbannade låt fick det att koka i mig. Att förstöra en låt så som de gjorde gör mig irriterad. Att inte ens komma ihåg vad det var för låt de spelade egentligen innan solot säger ju en del. Eller? Bah.

En av orsakerna som jag var där var Hypocrisy. Det var dags att se dom igen. Ja, dom med. En massa band har man ju sett genom åren och om jag känner mig själv rätt så blir det fler gånger. Tägtgren (sångaren) körde på trots rejäl baksmälla, men efter så många år på scen borde det liksom sitta i ryggraden om inte annat. Och det gjorde det. Rejält också.

Sen till huvudakten Sabaton. Ja, har man en egen festival då ska man vara dom som avslutar det hela också. Vad annars liksom? De kändes som om jag var med på väckelsemöte i en sekt där jag inte riktigt platsade under hela spelningen. Inget ont om Sabaton, de var bra live och tajta och allt vad man kan säga om det liksom. Men hardcore fansen, skrämmande. En rolig grej var ju ändå det att Tägtgren var och sjöng på en av de svenska låtarna som Sabaton drog på scen. Ja, fråga mig inte om namn på låten för den kan jag inte. Och för er som kanske vill veta så är det Tägtgren som rattat ljudet till senaste skivan.

Det fanns en massa andra band som jag skulle kunna skriva om och som jag såg och hörde, men inget att hänga i granen enligt mig alltså. Okej, sånadär i bakgrunden på fest är det okej men inget jag skulle köpa skiva med. Så, nu har jag garderat mig litegrann.


Jag och min mamma

Det finns en bok jag rekommenderar alla med dysfunktionell relation med sin mamma att läsa. Liria Ortiz har skrivit boken Jag och min mamma – om att kunna hantera en viktig relation. Berättelser ur verkligheten blandas med verktyg till hur man ska hantera det som varit och gå vidare. En del kommer nog att känna igen sig.


det bekommer mig inte

För ett tre veckor sedan var jag på bröllop och träffade en hel del folk som jag inte kände eller kommer att känna heller för den delen. Där var det också en hel dag med mina föräldrar. Jag har skrivit om detta här och här med två olika sidor av samma mynt. Jag kommer inte att skriva om det igen, nej, utan någonting annat. Någonting som faktiskt kom efteråt.

Jag har nämnt att morsan inte mår sådär jättebra i och med hälsan sviktar med hjärtsvikt och vätska i lungorna (en bieffekt av hjärtsvikten). Till detta kommer det faktum att hon envis som en åsna hon är inte varit till vanliga läkaren angående hosta och förkylning under sommaren vilket lett till att hon också på hjärtsvikten har gått med lunginflammation som övergått till katarr. Hängde ni med?

Hennes hälsa gjorde sig påmind under kvällen och medicinerna hade hon på hotellet. Ja, vad säger man?

Nu till huvudpoängen med hela det här inlägget. Det bekommer mig inte. Alltså, jag vet att jag borde bry mig. Jag vet att jag borde känna oro. Jag vet att det finns en massa andra borden här men det gör det inte. Det är inte det att jag stängt av eller valt att inte känna någonting utan det är bara ett konstaterande.

Sådär att jag inser att all den terapi jag gått (och bearbetat mina trauman från barndomen och därmed kan se saker för vad det är och var istället för att leva i det varje dag eller varje gång minnena ploppar upp) faktiskt fungerar. Jag gick inte in i känslor jag inte kan hantera som så många gånger förr. Inte heller snäste eller fräste jag när hon skulle kramas eller säga att hon saknat mig. Ingenting av det där kom upp då. Ångesten jag hade på bröllopet var av en annan sort. Inte det gamla vanliga mönstren som funnits där så länge jag kan minnas. Ändå är jag än idag förvånad över att jag faktiskt känner som jag gör efter den insikten som kom efter att jag kommit hem.

Det bekommer mig inte.

Detta resulterade i att jag numera har accepterat hennes vänförfrågan på facebook. Inte för att jag vill ha en relation med henne. Jag orkar bara inte ha henne som ständig påminnelse om någonting som inte finns varje gång jag är in på sagda sida. Nu behöver jag inte lägga energi på att låtsas inte se den där ettan som funnits där i två års tid. Jag väljer mina strider helt enkelt och facebook är ingen bra ställe att ha det på.

Insikten gör också att jag faktiskt kan tänka mig att ta farsans inbjudan till födelsedagsfirande i slutet av september på orden. Jag vill ju ha en relation med honom. Att hon finns där är någonting jag får acceptera helt enkelt.

Vem hade trott att terapin skulle ha den här effekten så snabbt?


Kommande uppdateringar

Det är inte det att jag inte haft att göra eller saker har hänt. Det är bara jagsom är kass på att sätta mig och skriva om saker och ting. Därför kommer jagatt sätta mig och föra det kommande helg.
Det blirmerm om bröllopsfesten och familjeband. Rockstad Falun kommer få eget inlägg. Lika så arbetsträningen jag har. För att inte glömma att jag numera är färdigbehandlad på psyk. Terapi form alltså.
Så, nu kan jagfortsätta att ha lunch.


under ytan igår

Förra inlägget om hur det var på Brors bröllop visar inte hela sanningen. Långt ifrån. Jag valde dock att dela upp det som var bra och det som fanns där under ytan hela tiden igår. Hur jag mådde, hur det var att vistas i stormetrolpolen.

Det började med att jag kände mig stressad redan dagen innan. Orsak vet jag inte men den fanns där. Tillståndet av serenitet som jag haft i två veckor försvann ju närmare dagen D för Bror det kom. Det började med att anslutningsbussen till tåget var tio minuter sent vilket inte gav mig marginal till att andas en stund innan tågresan. Resan ner gick okej, och framme i tid. Sen kom stressen, med den ångesten och det slutade med att jag inhandlade en ask cigg och bolmar utanför ingångarna på centralstation och försöker bemästra min panikångestattack. Jag tar tre på raken innan det var dags för tunnelbanan och ta sig till delmål 1, kyrkan.

På vägen dit hinner jag ifatt mina föräldrar som var på väg åt samma håll. Kunde ju inte riktigt bara passera och låtsas som att det regnar så det blev att klistra på smileyface och hålla tand för tunga. Det blev många cigg på vägen in till kyrkan kan jag ju meddela. Och så fortsatte det hela kvällen. Ångestdämpande låg kvar hemma i medicinlådan. Som om de gör nytta där liksom.

Alltså, för att ge en bild om hur många det blev vaar det så att jag inhandlade ciggen innan tre på eftermiddagen och när jag klev på tåget hem vid elva var det tre kvar i asken. Och efter att ha tagit ett bloss efter försenat tåg (ca 30 minuter) och väntan på ny buss som skulle ta mig sista sträckan hem så hade jag två kvar. Det betyder att det har varit mer än en i timmen. Jag insåg förra året att jag rökte på ångesten. Det var ångesten som var min trigger till blossandet. Igår var det enda jag kunde komma att tänka på och som jag visste gav mig lindring. Annat att tänka på. Annat att göra med händerna. Annat än den där malande tärande hålet och klumpen i bröstet.

För det är ju som så att jag slutade ju att röka för ett år sedan. Ett år utan cigaretter och så kom igår. Om jag saknat ciggen? Ja, faktiskt. Gott? Enligt mig ja. Men, jag behöver dom inte. Inte bra är det heller har jag hört. Och idag är en annan dag. Inga cigg. Inge nikotin. Bara sådär. Hemma bäst och lugnast. Och imorgon börjar vardagen igen. Kanske infinner det där lugnet jag haft senaste veckorna igen.

Att jag sprang ute och tog en cigg mest hela tiden igår var ju liksom det där att jag hade alla så tätt inpå helt plötsligt. Att jag inte kände Brors systrar eller hans bror hör ju också till. Men sättet att vara och prata igår var familjärt, sådär som om vi växt upp ihop. Det var 20 år sedan som jag träffade tjejerna sist. Brors bror för några år sedan. Jag vet inte hur man gör. Alltså, hur gör man när man är släkt? Vilket vi per se inte är, men har Bror som anknytning. Så hade jag farsan och morsan tätt på intill också.

Jag vet att hade det varit vilken dag som helst annars hade det funnits allt det där som varit under ytan pyst och haft sig. Nu var inte gårdagen vilken dag som helst. Och mor höll sig på mattan. Höll tand för tunga. Jag är tacksam att hon faktiskt valde att inte säga allt såntdär som hon annars fräser ur sig i förbifarten. Respekt för Bror antar jag, men jag tar det.

Så som det är brukligt ska det ju hållas en massa tal, och det slutade med att jag fick ta det där med tal istället för morsan eller farsan. På grund av språkförbristningar och panikångest attacker. Ja, mina föäldrar har det värre än mig. De kallar det för blyghet, även om det svartnar för ögonen eller minnet sviker när de ska tala inför grupp. Och Brors bror känner inte honom på så vis att tal var på plats, för att säga att systrarna talar inte ens svenska. Det betyder inte att det var enkelt för mig att rent spontant få göra detta. Imrovisera och säga en massa positiva roliga saker. Vet ni hur svårt det är? Men jag gjorde det. Skål och tack för mig liksom.

Till det här kom alla dom där som släkt till Svägerskan och vännerna till både henne och Bror. Hur de säger ord om att de hört talas om mig. Sånt får mig att rygga undan lite. Tycker verkligen inte om att folk pratar om mig. Nu vet jag ju att Bror skulle aldrig snacka skit om mig till sina vänner, men känslan finns kvar sedan skolåldern.

Eller hur det var att träffa Svägerskans släkt och få tusen frågor om vart man bor och vad man gör. Klasskillnaderna enorma redan i sig, men ännu mer med just vissa av dom som var där. Förorten där jag bor är väldigt långt från Lidingö kan man ju säga. Hade jag inte haft den där ständiga ångesten och oron i kroppen igår hade inte klasskillnaderna bekommit mig så som de gjorde. Känner mig mindre värd när det var som det var igår. Varje negativ känsla och tanke dök upp som gubben i lådan. Allt det där jag bearbetat och lagt till historien var som de hände igår.

Jag försökte andas och vila i stunden, men ni förstår ju att det inte fungerar så i verkligheten jämt. Alltför många triggers. Alltför många element av obehag tog över helt enkelt. Men jag höll god min. Och blossade på. Kunde inte åka hem fort nog.

Jag hoppas Bror och Svägerskan all lycka i världen. Hur fina som helst tillsammans.