Månadsarkiv: september 2012

en vecka utanför arbetslivet betyder inte sysslolöshet

Så har det gått en vecka sedan jag var tillbaka till åtgärden från att ha arbetat heltid i ett par månader. Plötsligt hade jag en massa fritid och tid att fylla utanför åtgärdens väggar. Jag har tagit vara på tiden väl och tagit vara på möjligheten som lagts fram åt mig just nu.

Istället för att deppa och tycka synd om mig över att inte kunna arbeta har jag tagit vara på tiden där jag tagit itu med det viktigaste först: körkortet. Okej att måndagen var en dag av ren uppgivenhet och jag stångade mig blodig i värdelöshetens tecken. Jag kunde ta det och vara i just det. Nya tag på tisdagen och det fortsatte i den andan följande dagarna.

Tantan på körskolan mötte mig halvvägs och gav mig all stöd som fanns tillgänglig. Jag bokade in nya tider bakom ratten, halkan och ska även gå teorilektioner igen. Dom jag redan gått en gång. Allt för att teorin ska sitta som gjutet och bli en del av mig. Stödet från dom är så enormt att jag riktigt känner den även utanför körskolans väggar. Detta medförde sen till att jag kunde fokusera på det andra: teorin. Efter att ha tragglat och blivit icke godkänd på testerna om och om igen satte jag två stycken på raken. Bara en sån sak. Så, idag ska jag ta paus från böckerna och ta vara på känslan av att den är spärren som tydligen ska vara normalt har släppt. Jag är på g. Ska bara få körvana också.

Och på åtgärden sitter jag och filar på affärsplan. Skriver ner, suddar och skriver om och nya formuleringar och funderingar. Tar reda på saker på nätet, skriver ut och filar lite till. Och jag låter det vara där. Jag rör inte papprena utanför åtgärdens väggar. Jag kan tänka på saken och ta vara på känslan som uppkommer när man börjar förstå att framtiden ser ljus ut för mig. Och att  det är jag, med att vara just den jag är, som gör att detta är möjligt. För mig är det inget konstigt. Jag har visat vad jag har gjort och vad jag kan och för mig är det inget konstigt. Andra som sett det säger någonting helt annat. Att jag är unik. Jag har också kommit till den punkten att jag faktiskt kan se det där med att jag faktiskt kan och är bra på det också. Jag ska hålla på med skapande. Punkt. Svårare behöver det inte vara. Så det där med att testa någonting helt annat än det jag utbildad till och eventuellt sadla om var det bästa jag kunde göra. Jag har hittat rätt. Hittat hem om man säger så. Och jag vore dum om jag inte tog emot erbjudandet som ges.

Nu är det då fredagmorgon. Betyder att jag har hela dagen fri. Ingen åtgärd. Ingen teori. Ingen affärsplan. Det betyder ändå inte att det är en dag av ledighet och vila. Nej, idag ska jag sätta mig på tåget för att ta mig till perrongen mitt ute i ingenstans. Farsan fyller år idag och jag, jag vill åka ut dit och träffa honom. Att jag får den andre på köpet är faktiskt helt okej. Och det, det är stort.


uppmuntran och stöd från oväntat håll

Jag sitter och funderar på om inte allt som händer nu är menat att hända. Att det som lagts fram till mig är det jag ska göra och göra bra. Förslaget jag fick från killarna där jag var i två månader har fått mogna till sig ordentligt och landa ordentligt. Jag vore dum om jag inte tar det som läggs fram på det sättet som det lagts fram. Som om universum är med och uppmuntrar mitt beslut att tacka ja.

Och nu när jag är tillbaka till åtgärden igen har jag all stöd jag kan få därifrån också. Uppmuntran och peppning till att ta itu med saker och ting. I den takt som är bäst för mig. Så istället för aktiv jobbsökning får jag sitta med affärsplanen och fila och verkligen sätta saker ner på papper. Så det blir liksom riktigt. Sen har jag bett om att få en tid med min handläggare på arbetsförmedlingen och se vad jag kan få för stöd därifrån. Det finns ju något som heter starta eget bidrag. Men, en sak i taget som det heter så fint. Viktigaste först. Körkortet.

Åtgärden har också gått med på att  jag kommer att beviljas ledigt eller annat om det ter sig så att körlektionerna skulle krocka med arbetstiderna. Bara en sån sak. Samtidigt som jag nu, igår, satte mig ner med tantan på körskolan och la upp en strategi på hur det här ska fungera på bästa sätt så att det blir bäst för mig. Så att jag inte tar i för mycket. Det blev bara ett par veckors förskjutning på allt jag avbokade så det är ju överkomligt. Det och det att jag varje dag ska gå ner till henne och sitta md teorin. Skulle jag utebli ska de ringa eller messa. Snacka om service. Så ska ett företag skötas.

Att det sedan kanske tar lite tid är någonting helt annat. Men, hey, det är meningen att det ska vara såhär just nu. Jag kan vila i det.


körkortshelvetet

Alltså. Ja, det där med förra veckans förslag har etsats sig fast i hjärnan. Sådär att det inte ger med sig för någonting annat just nu. Samtidigt som jag sitter med vetskapen om att om det ska fungera måste det för det första finnas ett körkort. Punkt. Det går inte att komma ifrån det faktum och nödvändighet. Så, det är ju det jag ska fokusera på i första hand. Eller hur? Inte så mycket kan jag säga.

Vad händer då på körkortsfronten? Kört in i en vägg. Bokstavligt. Det känns överjävligt och hopplöst just nu. Teorihelvete blandat med praktiska övningar har gjort att jag tvivlar på min egna förmåga och min existens. Sådär att jag har lust att slänga in handduken och ge upp helt. Bara för att det känns som ett oöverkomligt hinder. Tydligen är det vad andra säger normalt. Det skulle vara konstigt om det inte skulle ha kommit alls. Det händer och det kommer liksom som på beställning. Jag hade mått så j-a mycket bättre om den uteblivit. Tro mig. Blöh.

Vad är det då jag funderar på istället? Jo, anmäla mig till Starta eget utbildning utifrån förslaget jag fick förra veckan. Jahaja, så är vi där igen då säger ni… och jag. Drömmen verkar som en hägring och jag vet inte riktigt vad jag ska göra med det hela. Det fattas en stor del för att det ska fungera från första början. Ja, det där körkortet. Suck igen.

Jag som har läshuvud säger dom. Jag har ju si och så många poäng från högre utbildningar. Det har jag ju papper som bevisar. Hur gjorde jag då kan man ju undra om teorin nu verkar vara på rena kinesiskan. Hamnade i ett läge där jag avbokade alla körlektioner inklusive halkbana av ren uppgivenhet. Känslan av värdelöshet slår obarmhjärtligt till ibland. Speciellt när det jag misslyckas gång på gång med de olika proven som man ska ha klarat för att ens ta körkortet. Om det där med avbokningarna sedan var ett bra beslut att göra i ren frustration återstår att se. Igår var det ett bra beslut.

Jag vet att det är bara att sätta sig ner och nöta nöta nöta och nöta lite till. Djupinlärning och allt vad det heter. Jo men visst, eller hur? Eller ja, jag vet ju att det är så. Komma förbi spärren. Börja om från början. En sak i taget. En sida i taget. En vägmärke efter en annan. En körlektion efter en annan. Få körvana. Det börjar med att prata med tantan på körskolan och lägga upp en strategi. Måste ju få ordning på det här. Ta mig upp på hästen igen. Se till att ta mig över den förbannade väggen jag tydligen kraschat in i.

Om jag bara kunde sluta tvivla på min egna förmåga. Hade jag inte kunnat köra bil hade jag ju inte fått skriva upp mig på halkan. Hade jag inte kunnat trafikregler hade ju inte fått vara ute i trafiken över huvudtaget. Jag vet det. Ändå sitter jag här med det förbannade tvivlet på mig själv. Att veta och att känna är två skilda saker som bekant. Jag kan ju. Egentligen.


tillbaka till hemmafruliv och åtgärd

Hemma idag och återgått till gamla vanor och rutiner. Upp, frukost och mediciner, göra någonting småvettigt, rensa kattlåda och en tur till miljöboden, lunch och nya insatta medicinen, eftermiddag av tvättande av smutstvätt och sätta igång diskmaskinen, och så till att laga middag och göra kväll på ett eller annat sätt innan medicinering och sovdags. Kul eller hur? Inte ett dugg.

Jag behöver någonting att göra. Låt mig arbeta med det jag gjort senaste två månaderna. Skulle passa mig alldeles ypperligt. Sådär att jag inte skulle klaga om dagarna förlängdes en timme till eller nåt. Så trevligt och roligt var det att jag känner hur tristessen tagit över redan innan dag ett är slut. Låt mig göra någonting annat än springa på arbetsförmedlingen på olika infoträffar och rekryteringsmässor. Låt mig göra någonting annat än att delta i åtgärden två dagar i veckan.

Bah. Blöö.


Grannf-n

Ni får skylla på vad ni vill men jag är bra trött på grannar som verkar bara döva. Lyssna på musik men tänk på grannarna!
Kanske är det åldern men bra trött på grannar som stör. Har ju liksom ingen tur med sagda människor. Spelar ingen roll var jag bott så finns dom där.
Ge mig hus långtifrån civilisationen. Utan grannar. Utan störning. Allt utom detta.


Tungt

Sitter på jobbet eller arbetspraktiken och räknar ner. Allt är avslutat inget mer att göra. Arbetstationen undanplockad som om jag aldrig funnits. Får hämtning idag, har lite saker att ta hem. Lite saker som jag gjort. Bevis på min tid här. Bevis som aldrig kommer att försvinna. Som kommer överleva mig.
Ändå lever jag med hoppet om framtiden. Den som väntar om jag vågar ta emot handen som erbjuds. Jag är välkommen. Bara det gör att denna dag inte känns så tung som den skulle ha gjort annars. Trots det är det vetskapen om att jag inte behöver kliva upp i ottan på måndag som svider.
Jag vill inte att det här tar slut nu.


när vemod förvandlas till någonting annat

Jag vet faktiskt inte riktigt vad det är jag ska säga eller skriva för att ni ska förstå det här utan att jag säger för mycket eller avslöjar vart jag befunnit mig senaste två månaderna. Jag gör ett försök.

Konsulten kom förbi idag och framtid diskuterades. Eller avslut och nya börjor kan man ju säga. Arbetet jag gjort och där jag är är i alla fall säsongsbetonat och ja, det börjar bli kallt nu och då läggs verksamheten ner mer eller mindre. Så långt så bra i förklara skulle jag tro. Oron och rädslan att inte vara önskvärd eller välkommen tillbaka till nästa säsong visade sig vara helt obefogade. En del av er förstår att mycket av det där har med att göra med den där fan på väggen jag är så snabb på att måla dit. Självkänslan spökar som vanligt med andra ord.

Att ha en anställningsdiskussion si så där ett halv år framåt i tiden känns väldigt avlägset. Om man ska se till hur jag haft det och mått på jobbet och vad jag känner för yrket överhuvudtaget. Det kändes väldigt tungt där ett tag. Tills min handledare i yrket lägger fram ett förslag som han redan tidigare tyckt till om men som jag tagit som ett skämt. Och det är att bli min egen inom området med tillgång till allt de har på företaget samt dom som jobbar där och betala för en plats (sådär som frisörer gör med stolar ni vet). Alltså… hängde ni med? Min handledare tycker att jag har så pass mycket potential och duktig i det jag uppvisat under dom här två månaderna i arbetsmoral och hängivenhet att jag skulle kunna leva på det. Och det kommer från en man som arbetat med detta i 50 år. Det finns ju en anledning till att jag tagit detta förslag som ett skämt som ni kanske kan räkna ut själva. I och med att han (handledaren) säger detta till konsulten när han är där betyder det ju att han menar allvar.

Det där vemodet jag hade när jag skrev raderna i morse har ersatts av annat. Ett förslag jag inte kan säga nej till. Det fattar ni va? Jag får ju nästan allt gratis och lite till. Ni anar inte. Det är stort. Nästan sådär stort att jag inte vet var jag ska ta vägen. Tillgången till företaget jag varit på senaste två månaderna ger mig mentorer som man inte kan köpa för pengar. Halva klart. Bara det svåra kvar om jag ska se till att få båten i hamn också.

Hur hittar jag tron på min egna förmåga? Vem vet hur man driver ett företag?