Månadsarkiv: oktober 2012

Givande möte med af tidigare idag

Idag hade jag möte med af angående starta eget bidrag. Han hade tittat på affärsplanen med bilagor och kommit fram till att med en seriös budget skulle det här med starta eget bidrag vara i hamn. Det betyder att jag kommer alltså att ha all stöd jag vill från dom framöver. Bara jag gör en budget. Lättare sagt än gjort. Vet ni hur svårt det är att vara optimistisk och realistisk samtidigt som man ska försöka träffa rätt i verkligheten?
Men, min affärside’ håller hela vägen. Och lite till. Bara en sån sak. Shit säger jag bara. Det blev ju skrämmande helt plötsligt. Våga tro på sin egen förmåga fick en helt annan innebörd helt plötsligt.


Inför kommande födelsedag

Nej, inte än på ett tag, men den kommer att komma sakta men säkert. Frågan är bara vad jag ska göra av den. Alltså, jag har svårt för födelsedagar sedan tidigare, sedan barnsben om ni vill, så kommande stora dag blir inget konstigare än så. Orsaken till denna fundering redan nu är den att lilla fröken Sol tyckte i sin blogg att det var dags att jaga lokal för hennes stora fest nästa sommar. Okej? Är det det man ska göra? Eller har jag missat något? Varför skulle hon komma och påminna mig om att jag faktiskt är några månader äldre än henne? 

Hur ska jag förhålla mig till detta faktum att det blir 40 om ett halv år? Okej att jag kan slänga till med en fest, men för vilka eller vem? Folket jag känner är liksom spridda lite överallt och hur ska jag kunna samla dom under samma tak? Vill jag ens det? Alltså, missförstå mig rätt. Jag tycker om alla var för sig och några tillsammans, men jag vet faktiskt inte om jag skulle orka med att ha hela mitt liv under samma tak, jag har ju svårt att hantera mig själv ibland. Det skulle vara alldeles underbart om alla dom som funnits där för mig kunde samlas under samma tak. Det skulle vara underbart om alla dom som betytt något skulle finnas där på min stora dag. Men, jag vet inte ens om det är möjligt.

Att mina föräldrar var bland de första att fråga om hur jag ska fira min dag så visste jag inte vad jag skulle svara. Jag hade ju inte tänkt på det. Faktiskt. Att morsan sen kom med kommentar om att finnar är väl inte välkomna så svarade jag snabbt att ”det spelar ingen roll vad man är för nationalitet, det är hur man beter sig som räknas”. Det är sanningen. Och ärligt talat så vill jag nog att hon ska hålla sig borta för min skull. Om jag ska få en bra dag utan stress så är inte hon inräknad i den. Om jag nu ens ska ha firande överhuvudtaget.

Vem skulle vilja fira mig? Alltså, jag vet ju att jag inte varit världens bästa väninnan genom åren. Har förstått i efterhand att det är bipolära delen av mig som varit orsaken till detta. Antingen har jag varit för deprimerad för att orka med vänskapsrelationer eller så har jag varit inne i mani och inte haft tid helt enkelt. Manin ville ha mer av allt annat och lite till. Det finns ju en anledning till att de säger att bipolära är ensamma. Vem orkar med oss liksom? Dom som gjort det finns ju kvar och de är fåräknade. Ensam är jag inte även om jag emellanåt valt eremitliv för att orka med mig själv.

Så, fest eller inte? Just nu väljer jag inte. Än är det långt kvar till den stora dagen. Hinner med Svägerskans firande först. Sen får jag väl ta ställning till om jag ska ha öppna dörrar för en dag. Lokal känns för ambitiöst. Kanske sticker jag någon annanstans. Vem vet?


Höst

image


Vardag

Egentligen händer det ingenting som jag skulle kunna säga var av betydelse i min vardag. Ändå händer det saker som gör att mitt liv och min vardag har stora förändringar på gång.
Jag har klarat av körkortsteorin till den punkt att det är provdags. Datum ej satt ännu i och med att jag kommer att behöva ett x antal körlektioner till innan körningen sitter som den ska. Sen, sen blir det ju självklart halkan innan det är dags för körprov och teoriprovet. Som sagt, datum ej satt men det är på g.
Sen går jag ju åtgärden som jag redan skrivit om. Två dagar i veckan sitter jag av tiden och sitter med hur det vore att bli min egen. Det ser ju bra ut på papper, men sen då? Funkar det i verkligheten? Till saken tillkommer det att jag går en så kallad starta eget kurs utanför både åtgärd och arbetaförmedlingen. Bara för att jag kan.
Så det är alltså stora förändringar på g om det går som jag vill, eller vad man ska ska kalla det.
Till detta tillkommer det faktum att jag och Pojken har varit och valt en kattfröken som ska komma och leva med oss. En till alltså. Kanske inte en jag drömde om men en jag inte kan lämna kvar. Det blir att adoptera henne från katthemmet som jag har två av dom andra från. Bild på sagda fröken kommer upp när hon är hemma. Så det blir stor omställning i kattfamiljen här hemma. Och det ska bli så roligt och underbart. Ser verkligen fram emot denna tillskott i familjen.
Vad mer? Det räcker väl så?


Körkortshel… eh

Det har gått ett par veckor sedan jag svor över körkortsteorin. Jag har stångat mig blodig och slitit mitt hår, men jag har fortsatt trots motgångar och för få rätt på delproven. Envis som en åsna, ibland ren trots eller dumhet. Tragglat sida upp sida ner. Klickat på fel svar på frågan. Nedvärderat mig själv. Hatat skiten med varje del av mitt väsen. Tänkt att slänga in handduken. Lust att kräkas på allt.
Men så, plötsligt… tar jag alla delar av repetitionen som om jag inte skulle ha haft problem med det. Betar av repetitionsdelarna som består av alla dom där frågor som du haft problem med under de fyra första delmomenten. Det var inte alls konstigt att jag hade fel första gången. Femtielva gånger till var tydligen det jag behövde innan poletten trilla ner.
Men, jag har gjort det. Nu är det bara teoriprovet som ska göras och klaras av.
Och uppkörningen. Men än är jag inte där. Det sköna är att jag nu ka fokusera på ratta bilen istället. Men snart så… hoppas jag. Halkan ska in där också. Men sen… sen ser ni mig brumma runt på vägarna.
Men idag, idag ska jag njuta av de tre repetitionsmomenten jag klarade av idag. Lite skryt unnar jag mig en dag som denna.


Vykort

image

Det ramlade in ett kort med uppmuntran och påminnelse om vad som är. Tack underbara E.


Men det märks inte

Det här med attt leva symtomfri när man är bipolär är en ny upplevelse för mig. Jag har aldrig förstått hur sjuk jag faktiskt varit och skulle vara utan medicinering. Att leva symtomfri innebär för mig att det känns overkligt att berätta för utomstående om min diagnos. Detta har jag gjort två gånger till två olika personer inom lika många dagar.
Den ena visste inte vad det innebär eller ens vad bipolär betyder. Det blev att ta långa förklaringen och svaret blev den att det inte syns på mig. Att det verkade konstigt att jag hade diagnosen vilket gjorde att jag också fick förklara vikten av medicinering och vilka mediciner jag tar för att jag inte ska gå runt med skov. Den andres reaktion och kommentar är den som är dagens rubrik. Hon visste vad diagnosen innebär och betyder, men kunde inte se mig sådan. Hon hade erfarenhet av diagnostiserad men en som struntade i det här med medicinering.
Jag kan känna likadant när det gäller mig och min diagnos. Känns overkligt att berätta när jag mår bra och är symtomfri. Ingen mörker, ingen flaxande. Ingenting som skulle kunna avslöja för en utomstående att jag lever med en så allvarlig diagnos som jag faktiskt gör. Det känns så avlägset alltihop. Sm om det inte är en del av mig när jag tänker hur det har varit. Känns overkligt att ens tänka hur det skulle kunna vara om jag inte valt att kliva på litiumtåget.
En del i detta är att det i grannstadens morgontidning varit reportage om bipolaritet, med mammacarola och att hon också var med på lokalnyheterna och berättade om sin resa och vad det innebär att leva med bipolärdiagnos. Det är bra att någon berättar och hjälper oss andra att leva bland andra och kunna vara dom vi faktiskt är. Stort eloge till henne.
Jag lever bara med vetskapen och insikten at jag nu befinner mig i en okänd tillvaro som symtomfri. Det har gått ett halv år sedan koden lades till i journalen uppe på psyk. Ett halv år av normalitet. Jag trivs med det jag har just nu. Och gör allt för att det ska fortsätta så.