Månadsarkiv: januari 2013

Körkortet i handen

Idag, nyss, klarade jag av uppkörningen. Efter många om och men sitter jag numera med rättigheten att framföra en personbil utan handledare bredvid mig. Det hela känns overkligt och knappt hanterbart. Kan knappt fatta det, att jag klarade uppkörningen och numera får köra bil.
Pengarna som det hela gick lös på känns och svider en del, men vi får se om det är värt det. Om det är någon som undrar hur mycket hela kalaset gick lös på kan jag avslöja det här: ca 28 500:-. Från att aldrig kört bil med körkortspaket och extra lektioner och senaste uppkörningsavgifterna så landar jag på den nätta summan.
Men nu ska jag inte hänga upp mig på kostnaden för den efterlängtade lappen i handen. Så som jag kämpat för att ro det i land är klart värt kostnaderna. Jag har körkort. Yey mig!


Mardrömmar

Drömmer mardrömmar om uppkörningar. Misslyckanden som radas upp efter varandra och jag misslyckuas varje natt. Varje natt går jag igenom våndan och ångesten över att bli granskad och kuggad om och om igen. Som om inte dagarna var nog liksom. Jag går igenom misslyckandena. Radar upp dom och ser var felen begåtts. Hur petiga dom varit. Och är.
Det har gått så långt att jag saknar viljan att ens försöka igen. Tron på den egna förmågan är icke existerande och kommande uppkörning är jag bara redo att avboka och skita i överhuvudtaget. Jag försöker komma ihåg varför jag gör detta. Varför jag ska ha kortet egentligen.
Turerna med trafikverket har tagit glädjen från bilkörningen. Jag finner ingen glädje i att sätta mig bakom ratten igen. Ångesten och ledsenheten gör att jag inte ens kan ta till mig det faktum att jag faktiskt kan köra bil. Faktiskt.
Eller egentligen inte. Tydligen. Annars skulle jag ju ha det där kortet i handen. Och varför skulle det bli bättre nästa gång?
Och mardrömmarna fortsätter i både sovande och vaken tillstånd. Skit också.


Bortbyting

Vad säger man till väninnan som fått barn när de frågar eller säger hur söt den, eller fiskar efter beröm och komplimanger, är när man själv tycker att det ser ut som en bortbyting?
Jag är inte bortskämd med barn i min närhet och inga egna heller. Jag ser en del barn ute och med jämna mellanrum hos bekanta, även hos olika grannar och så vidare. Jag har inte behövt säga nåt om dom. Punkt. Men nu…. vad säger man?
Tänker på gamla klasskamrats unge för sisådär tjugo år sedan när Sol sa det bäst:
– he has a face only a mother could love.


Renhet

Sitter och ser på How clean is your house och förundras över hur skitigt en del har. Programmet inspirerar mig att göra mer än jag redan gör. Ändå är vårt hem kliniskt rent jämfört med vissa andras och speciellt dom på TV. Programmet ger mig lust att rensa mer än jag redan gjort. Programmet ger mig lust att städa mer än jag redan gör. Det är kanske trots allt inom städning och sanering av lägenheter framtiden finns?


Förkyld vardag som arbetslös… sökande känslomänniska

Sitter och går igenom platsbanken igen. Sådär som jag gör varje dag. Inget nytt idag som jag kan söka. Saker faller ju bort utifrån det där med diagnos och de olika behov jag numera har. Saker faller ju bort i och med den där berömda väggen jag gick in i två gånger innan jag fattade vad det handlar om. Känslighet för vissa saker helt enkelt. Känslighet för vissa saker som jag inte riktigt vet fullt ut vad det är än. Men, det lär bli en titt in på jobbsiterna efter lunch också. Kan ju ha kommit in nåt nytt som jag kan söka.
Morgon TV gör mig sällskap. Nyheterna avlöser varandra. Tvingar mig att sitta ner och ta det lugnt. Lyckades ju med det konststycket igår. Gjorde samtalen jag tänkte mig. Kraxade och hade mig, men jag gjorde dom. Så idag har jag verkligen inte någonting på agendan. Lika bra det. Sitta och glo helt enkelt. Glo och andas. Lite täppt både i näsa och hals. Men hjärnan vill annat. Viljan finns men orken tryter.
Som igår när de kom och hämtade möbler. Sova en stund efteråt blev tre timmar trynande med ansiktet i kudden. Ändå hade jag inga problem med sova till natten sen. Jag blir väldigt stressad av att ha okända människor springandes hos oss. Väldigt påfrestande att ha andra ta i mina saker eller bara vistas under mitt tak. Otrygghetsfaktor helt enkelt. Bara en sån sak gör ju att jag behöver sova en stund efteråt på grund av utmattning. Då kanske ni fattar vad jag menar med att jag är känslig för vissa saker och att jag inte vet vad alla dessa saker är riktigt än.
Nu var det ju visserligen så att intrånget i min privata sfär i samband med sjuklighet som bidrog till tröttheten. Men ändå. Hur ska jag fungera i verkligheten om det är såhär av att få okända runt omkring mig i typ 20 minuter? Visserligen är det ju inte den fysiska närvaron som var det avgörande faktorn, utan det psykiska. Det där att veta att de kommer. Förbereda inför hämtningen. Plocka undan och stänga in katterna så att de inte är i vägen eller springer ut. Vetskapen om hur stressade just de små liven blir av just samma saker som jag. Allt det där gör att jag tydligen inte orkar med sånt. Ändå är det bättre nu än vad det har varit.
Ändå har jag till vissa avseenden blivit känsligare för just vissa saker. Grundtryggheten till exempel. Finns inte den så går resten av mitt liv i spillror. Fungerar inte vissa saker som det ska i grundtryggheten faller allt annat. Bara en sån sak. Mitt hem min borg liksom. Och snart ska den packas ner igen. Även om det är någonting jag ser fram emot så kommer jag att känna av otryggheten av att ha allt i kartonger igen. Den där limbon mellan det gamla och det nya. Oavsett hur mycket jag ser fram emot flytten härifrån och hur mycket jag aldrig riktigt rotat mig så kommer det att vara rotlöst ett tag. Otryggt. Mental hemlöshet.
Ändå vet jag att det skulle betyda en del om jag fick en inkomst också. Riktig inkomst alltså. Därför söker jag bland annonserna. Letar. Fiskar. Trålar. Önskar. Besvikelser som avlöser varandra. Försöker få till det där med körkort. Bra att ha sägs det. Starta eget eller ej. Vågar jag eller inte. Finns det enkla svar? Finns det svar överhuvudtaget? Blöö.
Ska nog koncentrera mig på att bara vara och andas. Enda jag verkar duga till som det är just nu.


Förkylningens spår

Okej att man är något ynkligare och ämligare än vanligt när man är sjuk. Okej att krypa ner under filt/täcke i soffan/sängen. Det där är helt okej. Folk gör så. Folk ska göra så. Andra gör så. Andra verkar ju klara av det. Jag har svårt för det. Undantaget då jag ligger utslagen och ned för räkning med 39 graders feber. Vem som helst klarar nog av det i det läget. Så långt så bra. Tills vi kommer till det som var efter det. När febern gav med sig lite. När den bara pendlar runt 38. När jag blir hypoman istället. Som nu.
Sjuk är jag. Febrig är jag. Hostig är jag. Snorig deluxe är jag. Ont i kroppen har jag. Borde vara utslagen helt enkelt. Men nej. Har lust att göra saker. Fixa. Dona. Greja. Jag tvingar mig själv att sitta framför frukost TV. Sitta och glo och lägga på fler näsdukar på hög. Jag  skulle kunna göra tusen saker. Allt från dammsugning av lägenheten till att packa ner saker i kartonger. Sortera i garderoberna och sätta igång med pysselprojekt. You name it.
Jag säger bara att kombinationen hypoman och kommande flytt inte fungerar. Kliar i fingrarna av att börja på allvar. Till saken hör det faktum att igår rensade jag ur skrivbordet. Orsaken är att den kommer att hämtas av second hand butik senare idag. Min amerikanska bäddsoffa följer med den med. Vi har ny soffa på g nämligen. Vilket bidrar till min lust att dona och greja idag, speciellt idag. Att jag/vi sedan kommer att ersätta mina billy hyllor med helt nytt gör ju sitt också. Tömma och skruva isär dom och lägga på hög tills jag vet vart de ska ta vägen. Den delen är inte helt klart än. Läsa om, slå i böcker kan jag göra i nya hemmet sen. Det är ju inte så att innehållet i bokhyllorna ska göras av med.
Flytten kommer ju inte förran mars/april så att packa ner allt redan nu skulle betyda ett liv bland kartonger. Oavsett hur fort två och en halv månad går så har jag ingen lust att leva i en lagerlokal så länge. Det finns gränser till sånt. Även om det just nu skulle vara roligt att börja få ner allt, men jag vet att börjar jag nu kommer jag inte kunna sluta. Då skulle jag fortsätta tills ögonen trillar ur mig och lungorna ligger i en flyttlåda.
Nej, morgon TV snart slut och jag kan nog sträcka mig till att vattna blommorna idag. Inte så ansträngande, och bidrar till bättre inomhus luft. Så blir jag av med lite spring i benen. Så kan jag ju göra ett par av dom där samtalen trots allt. Det är ju stillasittande sysselsättning i alla fall. Sen får vi se om jag klara av lunchlagning. Och sen… men nej, vänta nu. Ta det lugnt var det ja, jag är ju sjuk. Men… bara lite?


Borde stannat nedbäddad

Sådär typiskt. Inte nog med febern som slet i kroppen och gjorde turen till grannstaden till en fashinerande upplevelse i sig. Feber i 16 – är inte att leka med. Och definitivt inte göra det jag faktiskt valde att göra trots magkänslan eller feberyran, uppkörning. Inte direkt fokuserad på körning om man säger så. Felen radade upp sig och det var bara att åka hem utan lappjäveln. Varför åkte jag iväg överhuvudtaget? Idiot. Jaja, åttahundra hit eller dit spelar väl ingen roll. Nya tag och förhoppningsvis friskare nästa gång.
Nu sitter jag nerbäddad i soffan och snorar ner näsduk efter näsduk. För det blev priset jag får betala för äventyren igår. Förkylning från hell. Febrig, snorig och röstlös. Jaja, är man dum får kroppen lida. Priset jag får betala för att jag inte valde att stanna hemma igår. Dumma mig.  Och känslan av värdelöshet sliter i hela mig.
Och jag som har samtal att göra idag. Suck.