Månadsarkiv: april 2013

x antal flyttar senare

Pojken har frågat mig hur många gånger jag flyttat under åren. Ja, jag hade egentligen inget  svar och det fick bero. Tills nu, nu när jag bytt adress ännu en gång och funderade själv hur många gånger jag faktiskt flyttat under åren. Adresser har jag haft fler av än hem, så det kan jag ju inte räkna på direkt. Hade ju varit enklare så, men ingenting har varit enkelt i mitt liv.

Från barndomstaden gick 1:a lasset ner till Blekinge. Det stannade ju inte där utan jag valde att byta adress 2 gånger till innan lasset gick tillbaka till barndomstaden (som kommer nu att kallas stan) efter tre år. Det blir då fyra. Väl tillbaka i stan bodde jag ett tag på en adress innan jag flyttade hem allt till morsan igen. Det blir sex flyttar. Därifrån gick lasset till en grannstad och bodde där ett år innan lasset flyttade tillbaka till stan igen. Varför jag ens flyttade från första början vet jag faktiskt inte. Dumhet kan man väl kalla det. Nåja, uppe i åtta nu om jag inte räknar fel.

Nåja tillbaka till stan igen, utan egentligt hem (inneboden hos fd svärmor), till lasset till slut fick ett hem några månader senare. Adress nummer 10. På denna adress blev jag kvar tillsammans med X:et i sju år så rötter hann vi väl få? Nåja, vi bestämde för att flytta till större så lasset gick till adress nummer 11 och blev kvar där i två år ungefär. Sen var det dags för mig att ta mitt pick och pack och leva ensam en stund. Adress nummer 12 alltså.

På den adressen bodde jag i tre år tror jag innan lasset fick mil under sig igen och flyttade in till Pojkens lilla 2:a. Yttre omständigheter gjorde att den adressen inte blev lång varig utan ett par månader senare gick lasset till vår förra lägenhet. Där vi bodde i nästan tre år. Nu, sittande i den nya lägenheten och ännu en adress vilket rimligtvis borde bli nummer 15 i ordningen.

Det jag kom fram till var 15 olika adresser som jag kan kalla hemma. 15 stycken adresser där mina saker fått vistas i under åren. Och varför blir jag förvånad om jag känt mig rotlös ibland? Det är ju 1,4 år på varje ställe om man ser till genomsnittet. Stack hemifrån när jag var 18 1/2, första hemmet fick jag när jag precis hade fyllt 19. Sen har det rullat på. Flytt efter flytt efter flytt. Med ett undantag där med X:et. Men ändå. Samtidigt vet jag ju med mig att jag inte flyttat klart. Hus på landet är ju drömmen och nuvarande lägenheten är inte direkt ute på landet. När det blir vet jag ju inte, men drömmen är den i alla fall.

15 adresser senare är det kanske inte så konstigt om saker blir slängda och inte mycket är kvar från tiden det började flyttas runt. Många utrensningar har det blivit. Spara eller kasta är frågan liksom.

Vad är ett liv?
Hur mäter man ett hem?
Vad är ett hem?


nycklarna inlämnade

Idag tog jag och Pojken och lämnade in nycklarna till förra lägenheten. Även om vi varit klara för att lämna allt det där bakom oss har vi valt att sitta på nycklarna ett tag till. Men, nu är det gjort. Skönt som faen.

Besiktningen gick igenom som tänkt och det ser ut som om vi inte orsakat en enda av de märken de anmärkt på. De har suttit där de sitter sedan tidigare. Bara en sån sak. Vi vet dock inte vad de sagt om städningen då den besiktningen inte gjorts än, vad vi vet. Den gjordes redan ett par dar efter flytten, så att vi inte skulle dras med den. Borde inte vara något att klaga över om ni frågar mig.

Så, ännu ett kapitel avslutat för min/vår del. Det känns hur skönt som helst.


årskoll 2

Dags att kolla upp litium behandling och stämma av måendet och allt det andra som hör till. Men först blodtryck, vikt och senaste blodproven stäms av. Sen påminnelse om riskerna med litium och vad litiumförgiftning innebär och symtom och så vidare. Kolla av hur det ser ut med upp och ner och nyanserna där emellan. Om litium har rätt för mig, vilket det är. Vågar inte ens tänka tanken på ett liv utan. Så långt har jag kommit i acceptansen av mediciner resten av mitt liv. Jag vet ju vad alternativet är och dit vill jag aldrig igen. Skulle nog inte överleva utan.

Sist men inte minst: Uppdatering av medicinlistor, vilket dom varit dåliga på där uppe på psyk. Det är en av få saker som jag kan klaga på gällande det här med medicinerna. Att jag får påminna dom och att det är jag som ska se till att få det jag behöver utskrivet i den mängd jag behöver. Dom har liksom missat uppdateringar under året som varit och förhoppningsvis så slipper jag bråka mer i framtiden. Att det jag har nu räcker och inga fler justeringar hit och dit. Det är då tur att jag har koll i alla fall.

Så, fortsatta blodprover för att kolla att allt är som det ska. Numera var fjärde månad istället för var tredje. Jag klagar då inte. Trycka in en kanyl  i armen kan de göra på andra. Men, priset jag betalar för att må bra helt enkelt.


vissa människor fastnar

Det finns en del människor som fastnar hos en. Sådär att man kan plocka fram minnet av den/dom och mysa lite i stunden. Minnen som får en att må bra. Sätt och ord som fastnat och som för alltid kommer att finnas där. Människor som man faktiskt kan komma på sig själv att sakna. Fundera över vad de gör idag.

Jag pratar förstås om alla dom där som fanns där en kort period i ens liv och så gick man skilda vägar. Vissa sådana som bara var meningen att de skulle finnas med för en stund. Andra är bara korta möten i verkligheten, men som gjort bestående märken i ens själ. Sen finns det ju dom som finns där utan att veta om det.

Jag har några sådana som jag kan komma på mig själv att tänka på emellanåt. Undrar vad livet tog dom sen?

Jag minns ett av alla dom resor som jag gjorde neråt landet innan jag valde att flytta ner till Blekinge. Dunket från rälsen och landskapen som svischade förbi. Och ibland, bara ibland fick man sällskap på vägen. Människor som aldrig mött och människor som man aldrig sett sedan dess. Korta möten som ger bestående avtryck. Några timmar stulna ur vardagen på väg någonstans.

Jag minns speciellt en resa. Sitter på tåget och hamnar i sådan där med fyra platser och jag en av dessa fyra. De fylls på med en och en och ingen av oss känner varandra. Aldrig setts och aldrig mötts tidigare. Som om ödet grep in och gjorde resan till första bytet alldelles för kort. Olika åldrar och lika många män som kvinnor. Jag yngst förstås. Men vilka saker vi ventilerade. Filosoferande om saker som jag inte var bortskämd med att kunna prata med andra om. Jag minns den resan så väl, men jag kan inte säga hur gammal jag var eller vilken av resorna neråt i ordningen det faktiskt var. Ändå, en dag som denna minns jag tillbaka till den stunden, dom timmarna, med fullständiga främlingar och så jag. Dom timmarna var så intensiva med diskussioner om allt mellan himmel och jord, liv och död att de faktiskt skulle kunna fylla en hel bok om vad som avhandlades. Och jag, som yngst, kände en samhörighet som jag inte känt sedan dess. Jag var en av fyra. Hörde till. Passade in. Som om jag var självklar del av just det mötet i universum.  Än idag ger minnet av den resan mig energi och ett lyft jag så väl behöver ibland.

Andra sådana människor som jag kommer på mig själv att tänka på är två av mina lärare. En av dom i högstadiet och som jag sedan hade när jag pluggade in gymnasiet på folkhögskola. Den andre fann jag på samma folkhögskola. Olika ämnen, olika individer, men åhhh vad jag saknar att sitta och prata med om om saker. De fick mig att se världen lite annorlunda. De fick mig att växa som människa och våga tro på mig själv och min förmåga. Det där jag saknar i mitt liv. De bekräftade mig och fick mig att se mina styrkor i det jag gjorde och det som är jag. Pushade mig att tänja på gränserna. Stå på mig och vara den jag var och är. Saker och ting förändras ju, men ändå, kärnan av det som är jag finns ju där. Sådär att jag skulle behöva sitta med dessa var för sig och känna hur jag fylls av ren energi och positivitet av att vara den jag är.

Bekräftelsebehovet i mig behöver boostas upp ibland. Den där jag är så dålig på att ge mig själv. Självkänslan packar ryggsäcken och drar på semester när jag går hemma och utan någonstans att gå. Jag undrar vad det är andra ser jag inte ser. Det där som andra kan säga till mig men jag inte riktigt kan tro på det de säger. Dessa individer som jag mött under åren har gett mig någonting som jag plockar fram ibland. Känslan av att bli sedd och bekräftad. Känslan av att jag kan och att jag vet att jag kan. Känslan av att jag har en plats att fylla. Allt det där jag inte fick hemifrån.

Idag är en sådan dag. Att plocka fram minnen från människor som sett mig och inte velat förändra ett dugg. Människor som faktiskt velat se hela mig. Stannat kvar och plockat fram det där jag inte själv sett. Idag är en sådan dag. Behovet av att faktiskt våga tro på mig själv och våga stanna i den känslan.

Självklart finns det andra människor som gjort avtryck i själen på mig. En del har jag fortfarande kontakt med alltför sporadiskt dock, jag vet detta. Ska försöka bättra på mig gällande det där. Men det hänger ihop med självkänslan, den som tagit semester, men jag jobbar på det. Att ta sig tid och plats är svårt när man tänker tankar som att man stör om man skulle ringa eller vilja droppa in på fika. Den rationella delen av mig säger någonting helt annat, men tyvärr är det känslan som vinner. Tyvärr. Har en lista med människor som jag skulle behöva återuppliva vänskapen med. Människor som får mig att må bra och som jag förhoppningsvis lyfter en aning också.

Idag minns jag alla dom där positiva möten i universum och andas in kärleken som uppstår ur minnen av det som var.

 


inga bon bons men…

Sitter hemma. Ny adress, samma liv. Hemmafruliv.

Upp på morgonen, ingenstans att gå. Sitta och hålla ett öga på arbetsförmedlingens lediga jobb sida. Oftast ingenting av värde för mig. Saknar både det ena och det andra. Det jag har kan jag inte använda mig av. Jag önskar det vore annorlunda. Jag skulle inte sitta hemma och glo om det var så.

Idag är det undantag från ingentingheten. Idag blev det städning. Dammsuga våra 80 kvadrat och se nöjd ut. Kartonger ockuperar en del platser fortfarande, men det var förväntat. Pengar dimper ner nästa vecka så jag får hålla mig till tåls tills dess. Bra sugen dock. Kliar i fingrarna, shopping fingrarna. Bara ett klick bort. Men, nu går jag från ämnet igen.

Idag är en fylla på förråd dagen. Handlingen en kvarter bort och det nödvändigaste åker ner i kassarna. Det andra, storhandlandet, kommer med lönen. Har hunnit laga mat, äta och diska undan. Ja, vi blev utan diskmaskin sen vi bytte adress. Diskmaskinen tillhörde lägenheten. Dammsugit lägenheten och soffan fri från katthår. Och vad gör jag då nu?

Fötterna på bordet, kaffemugg bredvid mig och en Lindt (ja, jag sa ju det nödvändigaste). Inga bon bons men nära på. Fika lite, bläddra i en av tidskrifterna jag prenumererar på som damp ner i brevlådan tidigare, lyssna på skiva Pojken inhandlat åt mig och som anlände idag den med. Jag kan inte klaga. Faktiskt.

Vila i stunden som det heter. Andas och ta vara på det som är bra. Njut så länge det varar. Och som det har varat, men idag är en bra dag. Jag kanske inte har någonstans att gå om mornarna men jag har tak över huvudet och kärlek i mitt liv. Det där med arbete kan förändras när som helst, så jag tar vara på den här dagen. Med mitt kaffe, min Lindt, färsk tidning och ny skiva. Ibland är det gott att leva.


klämma in brösten i maskin

Det som sker när man fyller 40 är att man först får gå på gratis hälsoundersökning. Den gjorde jag för nån vecka sedan och klarade mig på allt utom BMI:et som väntat. Det andra som händer när man fyllt 40 är att man får tid till mammografi. Igår var det då dags att ta sig till grannstaden och mammografin och stoppa in brösten i en maskin som klämmer åt som av bara satan. Det är då tur att jag har bröst att klämma in. Två bilder på varje och från olika håll. Sagt och gjort. Svar kommer inom 3 veckor.

Nu har jag ju varit och kollat brösten i och med den där knölen jag kände efter att ha kollat och klämt själv. Sådär som man rekommenderas göra. Tid och plats förra hemstaden, vilket gör att de nu kommer att begära bilderna från då och jämföra. Då blev det hela baletten med mammografi, ultraljud och vanlig hederlig undersökning. Resultatet var lugnande men ändå oroväckande; ärrvävnad som ligger efter piercingen jag hade ett tag.

Det är tydligen vanligt vid den formen av piercings och speciellt om det blev så som med mig att jag fick infektioner på just ena sidan. Det var orsaken till varför jag sedan plockade ut dom. Jag fick order om att hålla koll på knölen och om den förändras återkomma. Jag fick order att hålla koll så att det inte börjar vätska eller infekteras igen för då går de in och tar bort den, vilket i sig kan göra det värre. Inte kul om ni frågar mig.

Nu, några år senare, sitter jag och undrar vad bilderna visar den här gången och om det blivit förändringar sedan sist. Bilder säger mer än tusen ord. På ett sätt är jag dock glad att jag gjorde det jag gjorde då, för nu ser dom ju om det är förändringar och jag slipper vänta ett par år till nästa inklämning i maskin. Nu blir det annorlunda mot sist, och det var det där med att de tog allt på en gång istället som nu när jag får vänta tre veckor. Hade vart skönt att veta det på en gång.

Jag tycker inte om att vänta på sådana här brev. Jag har alltför lätt för att måla fan på väggen.


nyinflyttad och en massa saker

Äntligen har vi börjat komma till ro och boat in oss i den nya lägenheten. Det har visserligen gått nästan en vecka sedan vi flyttade in och sakerna hamnade på rätt adress, men det är först nu som vi kan andas ut. Katterna har redan installerat sig och anpassat sig till den nya miljön och jag pular runt bland mina saker. Saker som ska upp. Nya bokhyllorna ska möbleras och saker och ting ska finna sin rätta plats.

Gardinerna har hängts upp så det ser ut som det är någon som bor här. Har dock inte funnit rätta ordningen på alla växter än, men det är inte prio just nu. Priot ligger i det att få undan kartongerna. Dock kommer det att finnas några kvar som får stå tills rätta möblerna införskaffats. Kasserade ju en del hyllor under flytten, och vi har mer saker än hyllor just nu. Mer saker än möbler just nu. Sen har vi kommit fram till att istället för att ha hyllor för våra dvd filmer kommer dessa att sättas i dvd förvaring istället och fodralerna ska ner i källaren. Därför försvann även cd/dvd hyllorna också. Samtidigt som det faktiskt var så att dom hyllorna var en påminnelse om Exet då de flesta var hans gamla och med spår av hans hittepå på fyllan. Nä, bort med sånt.

En annan stor sak som kasserades var chiffonjen. Ja, insåg att den hade gjort sitt då vi skulle flytta den inför flytten och den började falla isär redan i gamla lägenheten. Den var redan sliten och hafsigt lagad när jag fick den för tio år sedan och den har fått vara med om några flyttar sedan dess. Den hade inte överlevt en till utan rätta verktyg och handlag och ja, jag är inte möbelsnickare. Det var bara att säga tack för den här tiden och ajöss. En ny ska införskaffas när vi får pengar på kontot igen. Eller ja, jag ska ha en ny. Pojken lärde sig att tycka om den gamla så det blir inte svårt att ersätta den med en ny. Insåg ju att det där med att ha fått den i 30 års present egentligen var att jag betalade hälften av den för att få hem den då. Sen kom jag ju på att det var ett medium jag var till som rekomenderade mig att kassera den. Att den kom från en ond plats och spred negativa energier. Nu, är det nya tider och gamla ska ersättas och nya minnen ska skapas. Spanar på blocket och diverse second hand butiker redan nu. Det är ju trots allt en snygg möbel som det får plats med mycket i.

Ja, jag vet att det var mycket av ”mitt” som försvann denna flytt också, men det är jag som haft alla möbler och hållt fast vid dom som en igel. Flytten upp hit var det en massa som fick nya hem istället. Vitrinskåpet (hoppas den fortfarande uppskattas där den hamnade), linneskåpet (på grund av platsbrist skänktes till myrorna) och diverse andra möbler. Just dom där är något som jag skulle vilja ha igen, men som det ser ut nu så är det platsbristen som gör sitt. Sen det faktum att jag är tillsammans med ett lejon. Ja, det innebär att Pojken tycker om yta och överskådlighet, medan jag gärna har saker lite överallt. Snyggt, funktionellt och som slukar saker. Pojken inte så mycket. Jag har kompromissat och så även han. Han kasserade möbler i samband med min flytt upp för att jag skulle få plats med mitt. Denna flytt innebar mest att vi ersatte mina gamla saker med nya. Inte konstigare än så. Möbler har ju trots allt inte så lång livslängd.  Speciellt inte från den där kända billiga möbelvaruhuset. Speciellt inte om man flyttar runt ett antal gånger på 10 år. Tror jag bytt adress 5 gånger senaste tio åren. Det sliter på möblerna kan jag ju meddela. Då är det dags att byta ut det gamla med nytt. och ärligt talat så är det j-igt skönt att sitta vid det nya skrivbordet i nya rummet och se ut genom fönstret. Vissa saker behöver fräschas upp helt enkelt.

Både jag och Pojken har en känsla av att ha hamnat rätt. Sådär att det känns som om vi bott här längre än en vecka. En sån där skön känsla av att vara hemma. Och det är något som inte kan köpas för pengar.