Månadsarkiv: maj 2013

Arbetare

Från och med idag har jag sällat mig bland arbetare. Från och med idag kommer jag att lyfta lön. Om än timvis så är det ändå lön på kontot framöver. Bara en sån sak. Yey mig.


Sommarpratare

Listan med sommarpratare har kommit ut nu. En gedigen lista där jag knappt känner igen 1/4. Att de har saker att prata om är en sak. Tänker mest på det där med valet av låtar. Tänker på det som faktiskt spelas i dessa program. Hur det sett ut genom åren. Hur det ser ut idag. Vad skulle du välja om du skulle få vara sommarpratare?

Jag vet vad jag skulle välja. Valet känns ganska självklart för mig, men… vet ej om det skulle gå igenom censuren på P1. Det skulle vara en hel del som skulle sätta eftermiddagskaffet i halsen och undrar om jag skulle våga påstå att växeln skulle bli nedringt och tvinga stänga av mig. Musiken jag lyssnar på och alltid har liksom lyssnat på faller inte alla i smaken. Hårdrocken har följt mig så länge jag kan minnas. Vet ju med mig att det finns en hel del skämsmusik i garderoben också, men ingenting som jag ser tillbaka på som en positiv del av mitt liv. Ingenting som jag dammar av och är nostalgisk över. Hey, jag växte upp på åttitalet. Vad mer kan jag säga?

Hur skulle mitt sommarprogram se ut? Uppväxt, medberoende, andlighet, bipolär och hårdrock. Skulle ni ratta in P1 för att lyssna på mig?


manin vill ut

Det händer saker i ens liv som man inte har några som helst möjlighet att kontrollera. Saker som händer och sätter saker och ting i annat ljus. Det är normalt och naturlig del av livet. Jag vet detta. Då är det inte så konstigt att det blir som det blir ibland. Det är väl hanterbart skulle jag tro. Tills diagnosen vill saker.

Manin vill ut. Sådär att jag riktigt känner hur den har en vilja av stål och en önskan att få ta över. Sådär att jag kan känna att det skulle vara trevligt att låta manin blomma ut ordentligt. Sådär som jag kan ha saknat just manin. Det bra med manin. Första tiden av den. Innan kaoset som kommer med den.

Manin vill att jag ska ”glömma” mina mediciner. Bara för att få fritt spelrum. Jag känner hur den vill saker. Jag kommer på mig själv att jag faktiskt måste påminna mig själv att ta mina mediciner på utsatta tider. Manin vill definitivt inte att jag ska komma ihåg mina mediciner. Nej nej. den vill annat.

Manin vill att jag ska släppa igenom den trots medicinerna. Ge efter för dess impulser och önskan om att vara impulsiv och göra saker. Saker som jag förmodligen kommer att ångra. Manin vill saker. Får mig att känna saker. Får mig att vilja ge efter. ”Glömma” medicinerna. Dansa genom natten. Skratta åt livet. Älska så som bara manin kan tillåta en att göra. Manin vill få mig att åka bort. Långt bort. Kanske aldrig återvända. Se mig om i världen. Hitta likasinnade. Dans, leka och festa igenom natten.

Men jag vet. Manin förlorar alltid mot depressionen. Och dit vill jag aldrig igen. Jag skulle inte hitta tillbaka om jag hamnade där igen. Så, manin får gott hålla sig på mattan. Kuvad och sur för att jag inte fullföljer dess önskningar. Jag tar mina mediciner. Andas och räknar sakta till tio. Hoppas på att jag vinner den här kampen.


flyr fältet

Idag är det cruising i lilla orten där jag bor. Tror ni inte då att cruisingen kommer att gå precis utanför vår dörr? Ja, egentligen inget konstigt med det, jag borde vara van. Bodde där de har europas största bilträff tidigare och då precis (10 meter från huvudstråket) vid cruisingstråket. Jag är van, men det betyder inte att jag tycker om det. Definitivt inte om ni frågar mig.

Det har definitivt inte varit någonting jag saknat. HAr undvikit de tidigare cruisingarna i den här lilla staden, har ju bara skitit i att gå ner helt enkelt. Jag har inget emot bilarna, de är snygga för det mesta och skulle kunna tänka mig att ha en själv. Nej, bilarna är det inget fel på. Det är människorna.

Än så länge är det lugnt. Ingen fylla eller annat skit som händer utanför dörren. Men, det kommer. Och jag, jag väljer att sticka till grannstaden och möta upp Bror istället. Visserligen blir det pest eller kolera i den här frågan då det rör sig om middag med morsan också. Inte bara Bror och Svägerska alltså. Synd. Men, jag får överleva några timmar. Jag har väl skaffat tillräckligt stort skydd för det där. Helt hudlös är jag inte gentemot henne.

Sen tillbaka till getingbot som vuxit till sig under tiden jag varit borta. Suck.

 


Faith

What’s meant to be will always find its way.


värdelöshet

Dom sitter där inne och kraxar. Rösterna från förr. Allt som oftast tystas de av annat, men inte idag. Inte igår. Inte nu. Rösterna som tillsammans bildar en kakafoni av oväsen och jag lyssnar. Varje ord. Varje stavelse. Varje mening skjuter som harpuner genom min sargade själ. Sänker mig än djupare i minnen från förr. Allt längre ner i det jag inte vill komma ihåg.

duskaintetroattduärnågonting
duärsåfet/ful/äcklig
omjagvarduskullejagtalivetavmig
ingenkommernågonsinattälskadig
ingenskullesaknadigomdudog

Idag är allt det där min verklighet. Min sanning. Det är det jag ser i spegeln när jag söker min blick. Inte värdig. Inte önskvärd. Värdelös varelse utan mening. Fet. Ful. Äcklig. Ingen kommer någonsin att älska dig. Varför gör jag inte världen en tjänst och tar slut på skiten? Varför ska det vara så svårt?

Jag fastnar i orden från förr. Minns hur det var när orden sades till mig. Ålder kvittar egentligen. Personerna däremot är en annan sak. Förutom mobbarna, gamla kompisar, morsan så finns det en person till som sårade mig mest av allt då. En människa jag älskade mer än livet självt. Ingen skulle sakna dig om du dog. Var det verkligen så? Är det verkligen så? Varför skulle dom liksom.

Orden från förr gör ju inte saker och ting lättare. Orden brände sig fast och sitter som berget i mig. Orden jag helst av allt vill glömma men inte kan. Ord som förstör varje försök till att bygga upp självkänslan. Jag kommer en bit på väg, sen kommer dagar som dessa. Hur kan jag tro på mig själv om ingen annan gjorde det? Gjorde någon det var det väldigt tyst om det ändå. Eller drunknade det kakafonin från det andra?

Varför finns jag? Varför finns vi? Varför kan jag inte bara glömma? Varför kan jag inte bara gå vidare? Andas. Leva. Vara. Älska. Va?


Kylskåpspoesi

image